Nekromanti I stora vida världen

[Dimfrost]

Det enkla och det svåra[/i], Harry Martinson, 1939]

Allt är nära intill. Att den ofantliga jorden har en utsträckning av tusen sinom tusen kvadratmil av land och vatten, ja, vad skulle den annars vara om den inte hade det? Naturligt är detta, därför att det är så, förhåller sig så; snarare beklagar man då i vissa stunder att den inte har samma utsträckning som den största planeten i vårt solsystem. Då skulle en jordomfararresa ta hundratals år och flera generationer skulle behöva födas och dö på skeppen innan de åter ankrade vid främmandeblivna hemmakuster. Det vore ödsligt. Kanske skulle dikten ensam stå ut med en sådan tillvaro. En beboelig planet av Jupiters storlek skulle ofrånkomligt vara ett hemvist för oupplösliga sagostämningar. Mänskan skulle där med psykologisk naturnödvändighet vara hemfallen åt en bakomliggande overklighetsstämning som hölle allt mänskoliv fånget i rit, religion, dröm. Den skulle vara en planet vimlande av sagor och sånger om mänskor som seglat bort och aldrig återvänt. Fjärrkänslan skulle där leva i lager på lager, i tempelklasser. Jag längtar inte dit.

Men det gör kanske jag. När jag nyss läste ovanstående citerade stycke slog det mig: om man låter en fantasyvärld vara en enorm planet får man det där praktiska med dagväxlingar och årstidsväxlingar utan inblandning av gudar (även om man behöver andra naturlagar för att kunna ha en behaglig gravitation, och antagligen en minisol som kretsar runt planeten för att inte dygn och årstider ska vara alldeles för stora, eller? Men nu var det inte det som var intressant), och samtidigt en nära nog oändlig outforskad omvärld. Jag gillar verkligen sådan där Dunsanysk gränslös sagoaktighet.

(Nej, jag har ingen egentlig fråga eller någon ordentlig startpunkt för en diskussion. Jag ville bara dela med mig av ett citat som fick åtminstone min fantasi att börja röra sig.)


/Dimfrost

 

[Svarte Faraonen]

En intressant tolkning av hur en jätteplanet skulle funka är The World is Round av Tony Rothman, vilken visserligen faller under SF snarare än fantasy. Planeten som porträtteras i boken upplever årstidslånga dagar och nätter, något som präglat de inhemska kulturerna på intressanta vis. Då huvudpersonen under större delen av boken är strandsatt på den primitiva planeten utan tillgång till högteknologiska transportmedel täcks av förklarliga skäl inte särskilt stora delar av planetens yta under berättelsen. Konceptet hade säkert gått att flytta över till fantasy, om man vill ha lite intressanta årstidsförhållanden.

 

[Dimfrost]

Fast "intressanta årstidsförhållanden" låter som spekulativ SF och culture gaming, alltså aptrist. Jag vill ha obegränsad sagokänsla istället.

(Jag fattar att du inte bara svarade just mig, men jag kunde inte låta bli att kommentera det där...)


/Dimfrost

 

[Svarte Faraonen]

"Fast "intressanta årstidsförhållanden" låter som spekulativ SF och culture gaming, alltså aptrist."

Jaså, du ogillar sånt? Vad... väntat. Nåja, i sådana fall kan jag inte hjälpa dig mer än att säga att jag en gång planerade något liknande, även om det var en enormt stor (möjligen rent utav obegränsad) skiva. Det var dock länge sedan och inte mycket blev skrivet.

 

[walium]

Magi!

Om allting är sagofantastiskt så är det såklart gudarnas kvarglömda och högljutt gnisslande mirakelmaskin som reglerar väder och årstider genom att släppa ut ånga, läcka olja och rök och med sina väldiga pistonger piska upp höstens första stormar.

Nej, nej! Det är ju vindarnas som slåss om herraväldet över jorden. Inför deras kamp skälver jordytan och haven kokar. Pegaserna gnäggar lekfullt när de tumlar omkring ibland Nordanvindens kalvar, de vilda passadvindarna.

Knappast! Det är den väldiga skalbaggen Xicotihopec som skjuter solen framförs sig likt en jättelik upphettad dyngboll. Ibland trillar bitar av och faller till jorden. Hettan förvandlar dem till vackra och magiska tårar av glas.

Skojar ni eller? Hela jorden är en del av ett ofantligt urverk som den store klockmakaren konstruerat för att uppvakta drottningen av den fjärran Nordstjärnan. Människorna är satta här för att se till att kuggarna löper smidigt och hjulen oljas. Men det är ena otacksamma varelser! Förökar sig som löss och vägrar göra som de är tillsagda.

Jag har då aldrig hört maken till tokigheter! Jorden vilar på den ofantlige guden Shad-Nugaths ögon. Den enda kontinenten är hans mäktiga pupil och natten är blott en kort blinkning när han svävar genom den kalla världsrymden.

 

[Dimfrost]

Re: Magi!

Ja, det är klart att man lätt kan lösa sådana småsaker som naturlagar på andra sätt när det handlar om fantasy. Faktum kvarstår att jag gillade den första beskrivningen av tillvaron på en Jupiterstor värld, men det hindrar ju inte mer fantasifulla förklaringar. Och så är det knappast något projekt jag tänker mig att skriva, bara en kul idé.


/Dimfrost

 

[Arfert]

blev väääldigt sugen att skriva nåt om en sån värld...

fick vibbar av Larry Nivens Ringworld, eller Aldiss Helliconia som har ett år som motsvarar 2592 jordår.. och sjuukt långa årstider..

 

[Foggmock]

Re: Magi!

Med den mängden fantastiska saker walium just bräkte ur sig är det din förbannade skyldighet att gära något av det här.

 

[Dimfrost]

Re: Magi!

Min? Vafan, nej! Jag har alldeles för mycket att göra som det är. Jag bollar vidare idéerna till första bästa som känner sig manad... Du, kanske?


/Dimfrost

 

[Gordeg]

Gravitationsproblemet kanske kan förklaras med att världen är ihålig. Om man dessutom kan färdas genom skalet in till insidan blir det två världar i en. Människor kan gå omkring "i taket" på planetens insida.

Gordeg

 

[Genesis]

Gravitationsproblemet kanske kan förklaras med att världen är ihålig. Om man dessutom kan färdas genom skalet in till insidan blir det två världar i en. Människor kan gå omkring "i taket" på planetens insida

Tokfräck världsidé! Jag skulle nog låta utsidan vara bombarderad av dödlig stålning eller helt enkelt för tokhet (på grund av närheten till solen), så att folk helt enkelt tvingas leva bara på insidan. Tänk att alltid ha ett gigantoskopiskt gap under sig, och all form av resa måste ske på broar, alternativt med någon typ av klättning i taket. Fast skulle gravitationen verkligen dra en in mot mitten av en ihålig planet? Det kanske måste finnas en jord (eller en liten sol!) där för att sköta det.

 

[Dewil]

Tokfräck världsidé! Jag skulle nog låta utsidan vara bombarderad av dödlig stålning eller helt enkelt för tokhet (på grund av närheten till solen), så att folk helt enkelt tvingas leva bara på insidan. Tänk att alltid ha ett gigantoskopiskt gap under sig, och all form av resa måste ske på broar, alternativt med någon typ av klättning i taket. Fast skulle gravitationen verkligen dra en in mot mitten av en ihålig planet? Det kanske måste finnas en jord (eller en liten sol!) där för att sköta det.

Nja, tanken är att gravitationen drar en mot skalets insida, inte mot den tomma mitten. Jordytan skulle alltså bli konkav och någon horisont inte finnas - i stället skulle landskapet resa sig i fjärran, långsamt tona bort och övergå i himmel.

Det påstås att Hitler lät utreda frågan om det möjligen kunde vara så att vi levde på insidan av ett klot eftersom det skulle ha inneburit möjligheter att nå USA med missiler.

Dewil

 

[Gordeg]

Ja, ungefär så. Man kan förstås välja att låta insidans värld vara utan ljuskällla så att det råder ständigt kolsvart mörker med undantag för befolkningens egna ljuskällor.
Om man vill ha ljus kan det finnas ett hål, stort som en kontinent, någonstans i jordskorpan som sol- och stjärnljus strilar in igenom. Det blir då fortfarande ganska mörkt men inte kolsvart.
Eller så kan ljuset komma från en glödande kärna som svävar mitt i tomrummet och hålls på plats genom någon sorts ekvilibrium mot skalets gravitation. I så fall är det aldrig natt på insidan utan ständig skymning.

Gordeg

 

[Zire]

Man kan ju hämta inspiration här ifrån http://en.wikipedia.org/wiki/Hollow_Earth .

- Zire

 

[Genesis]

Äsch, det måste väl ha blivit gjort, redan? Jag tyckte min idé var originellare Jag trodde att du med "taket" menade "taket" på de byggnader man bygger. Jag gillar idén med att så fort du ger dig ut från städerna och deras skyddsnät, som de antagligen byggt, så riskerar du konstant att falla in i solen. Svårt att bygga något vettigt rollspel på, kanske, dock.