DIFV: Äventyret - endast för SL!
<font size="4"> Döden: In från vänster </font size>
Ett konventsäventyr i sex akter till GONDICA
Av Erik Sieurin & Åke Rosenius. Stort tack till Anders Blixt, Gabriel Björk och Fredrik Solvang.
<font size="3"> Dramats handling i korthet </font size>
Rollpersonerna är det lilla teatersällskapet ran-Kabri, en familj fauniska underhållare. De anländer till furstendömet Fergenburg för att under den stora karnevalen delta i en pjäs-tävling, där vinnaren får 100 guldquadror och livstids engagemang som Furstligt Teatersällskap. Familjens överhuvud, mor Tisa, är också där för att ordna upp vissa familjeaffärer: hon vill finna sin köttslige son Dolon för att se om de kan försonas, och finna ut vem som egentligen är hennes adoptivdotter Birbas föräldrar.
Snabbt dras de dock in i händelser som för tillfället skakar Fergenburg: Staden lider under den nyckfulla furstinnan Varlirkas välde och stämningen närmar sig kokpunkten. Under det senaste halvåret har staden – eller snarare furstinnans rika ja-sägare – härjats av en mystisk varelse. Denna kallas Strigo, efter en skrämmande sagofigur, och visar sig som en skuggestalt med svarta vingar och uggleansikte. Strigo sägs ha övernaturliga krafter, men vissa tror att han bara är en dödlig – kanske den sanne ättlingen till den förre härskaren, furst Elar.
Ran-Kabri stöter snart på den mystiske Strigo, och han visar sig vara – till synes – deras vän. De stöter i detta sammanhang också på sina gamla arvsfiender, kringstrykarna av ätten ran-Perut, nu furstinnan Varlirkas brutala agenter. Trots detta bör de ha det lugn som krävs för att åtminstone försöka ägna sig åt tävlingen, och de får chansen att både stöta ihop med Dolon och finna ledtrådar till Birbas ursprung.
Omständigheterna blir dock mer kaotiska, och till slut får truppen veta det som verkligen tvingar dem in i händelsernas centrum: Birba är den rättmätiga furstinnan av Fergenburg (hennes mor dolde hennes kön för furst Elar), och Strigo visar sig vara två personer, dels en folkskygg mekanurg-lärling vid namn Lalrik, dels – Dolon! (Hans ”övernaturliga krafter” är varianter på mekanurgiska specialeffekter, ursprungligen tänkta för teaterscenen.)
Skurkars slemma plotter driver saken till sin spets: Dolon blir infångad och misshandlad och kommer att hängas om ingen gör något. Någon måste axla Strigos mantel, och omständigheterna gör att Lalrik är hjälplös. Någon måste störta den despotiska Varlirka, och det är bara rollpersonerna som finns till hands…
<font size="3"> Scenanvisningar – råd till SL </font size>
Detta äventyr skulle, om det varit en film, varit en actionladdad matiné av det gamla goda slaget. Detta är värt att ha i tankarna av två skäl. För det första bör du tänka på det när du spelleder. Var dramatisk. Förresten, var melodramatisk. Inget tjafs om ”intet till övermått”; bred på. Åskvädret i akt 1 är magnifikt. Skurkarna hånskrattar diaboliskt. Väna jungfrur svimmar (tja, väna ungkarlar mest, i just det här scenariot, men…) Du fattar.
För det andra påverkar det bedömningsgrunderna i äventyret. Det är visserligen äventyrskonstruktörens fasta övertygelse att det är dömt att misslyckas att tävla i rollspel, men eftersom vi ändå nu gör det kan vi försöka vara så rättvisa som möjligt. Alltså: De tre huvudsakliga bedömningsgrunderna för detta scenario är Fart, Filmisk stämning och Rolig problemlösning.
Fart innebär att det skall hända saker. RP får gärna konversera en massa med varandra och SLP, det gör inget, men detta snack skall helst leda någonstans. Det är värt En Extra Kaka om någon ger uttryck för sin rollpersons personlighet (dvs. rollspelar) genom sina handlingar, och inte bara genom vad han säger till de andra RP. Det förra är nämligen ofta svårare än det senare, och den som lyckas bör bli belönad.
Som SL bör du tänka på detta också. En stor del av detta äventyr är ”raka spåret”, för många viktiga saker händer oavsett vad RP gör (mer strax nedan). Allt som driver denna handling framåt bör ske mer eller mindre automatiskt. Allt som inte driver denna handling framåt skall för den skull inte misslyckas. Kör på och se vad som händer.
Filmisk stämning går in på det som nyss kallades ”melodrama”. Hisnande, halsbrytande och fullständigt jättedramatiska handlingar bör belönas, så länge de är ”in character”. Tänk efter: Skulle ett gäng lätt uttråkade tonåringar ha jublat om de sett detta på bio? Realismen är delvis på lunch här. Varför har inte furstinnan Varlirka insett att hennes nemesis är två underhuggare hon ser varje dag på sin älskade teater? Av samma anledning som folk inte märker att Bruce Wayne är Batman eller Don Diego de la Vega är Zorro; genrekonvention. Spelare som upprätthåller genrekonvention (t.ex. genom att inte hänsynslöst slakta motståndare som inte gör motstånd – det gör inte hjältar) bör belönas.
Detsamma gäller dig som SL: Skurkar genomskådar inte förklädnader (och förklär man sig till det motsatta könet blir de sexuellt attraherade). Skurkar slår inte ihjäl hjälten innan filmen är slut (det är sådant man har slemmiga fängelsehålor till). Och så vidare.
Rolig problemlösning syftar på följande: det är ganska lätt, på ett sätt, att ”lösa” det här äventyret. Den första gåta som finns –vilka Birbas föräldrar är – avslöjar så att säga sig självt om man lägger den minsta manken till. Om inte Birba och Tisa gör det, är det ett minus – det är viktigt för dem. Den andra gåtan - vem som är Strigo – är å andra sidan avsiktligt omöjlig att få klarhet i innan det är för sent.
Mycket av äventyret blir alltså som nämnts ”raka spåret”, men det finns tre tillfällen då spelarna bör fundera ut lösningar på problem själva.
Det första är en bonus om det inträffar: Vad skall skådespelet handla om? Kom ihåg att det faktiskt är RPs jobb. Dilam har redan ett utkast att gå efter. Det är å andra sidan inte fel om de skippar detta i stressen inför Birbas arv och Dolons öde, men det är guldstjärna om de kommer på något.
Det andra bör inträffa: De bör försöka få tag i bevisen på Birbas börd och de bör därvid använda dem. Vilka metoder de då använder är upp till spelarna. Om de inte gör det alls är det ganska ”out of character”: Tisa och Birba är fast beslutna att bringa klarhet i saken, Birba vill ut ur sin nuvarande situation, och de andra har allt intresse av att hjälpa av henne. Det är alltså ganska ”dåligt rollspel” om de helt struntar i detta. Det finns en möjlighet att någon kan vilja sno åt sig bevis på Fergenburgs konkurs också; de är välkomna att göra så.
Slutligen finns det en sak som måste inträffa: De bör göra sitt yttersta för att befria Dolon. Att inte göra det är tvärt emot alla karaktärers personlighet; alla är ytterst lojala mot sina fränder, och det vet spelarna om de läst sina karaktärer.
I alla dessa fall gäller att om spelarna skall ha ett gott betyg, skall de komma med roliga lösningar. Att smyga sig in i fängelset och skära halsen av fångvaktarna är tråkigt. Att slå ned bödeln och klä ut sig till honom är betydligt roligare. Observera att det senare exemplet är fruktansvärt klichéartat, men detta är söndagsmatiné och gör inget som helst anspråk på något annat. Om någon kommer på roliga och nyskapande lösningar är det dock ännu bättre.
Det finns äventyr som det går utmärkt att läsa medan man spelleder dem; detta är inte ett av dem. Läs bakgrunden (Akt 0, Dramatis Personae, Appendix) innan du spelar, eller för den delen läser äventyret (de övriga ”akterna”). Det blir lättare då.
Några basfakta
Appendixen är även till för spelarna. De bör få chansen att läsa igenom dem innan spelet börjar. Du kan snabbt dra igenom villkoren runt tävlingen för dem. Spelarna kan få behålla sina kopior under spelets gång om de behöver.
Om spelarna bara är fyra stycken, är Didd en SLP. Han är ganska lätt att spela; han flummar runt i bakgrunden och kan användas för att störa resten av gänget om det går för bra för dem…
<font size="3"> Akt 0: Vad innan skådespelet timat – nödvändig bakgrund för SL </font size>
De Fyra Sammansvurna
För ganska exakt tjugo år sedan regerades Fergenburg av furst Elar tem-Bratenel ran-Striga. Furst Elar var
en duglig härskare, men tyvärr också en förfärlig tråkmåns. Hans folk förstod inte att uppskatta honom på långa vägar. Främst betraktade man honom som en oförlåtligt trist figur. Ätten ran-Strigas förbannelse, har man kallat det: en lång radda färglösa, plikttrogna dysterkvistar i spetsen för det uppsluppna Fergenburg, och Elar tog priset.
Inte heller hans familjeliv var det bästa. Han skrämde och kuvade sin hustru utan att mena det, eftersom han inte förstod sig på annat. Den blyga lilla furstinnan Sarsita tar-Brantrit ran-Striga hade just fött deras första barn som överlevt och var fortfarande svag efter den hårda födseln. Nu råkade furst Elar ha en passion – han ville ha en son. Den tafatta lilla furstinnan var van att allt vad hon gjorde var fel i hennes makes ögon, så när hon födde en flicka, dolde hon barnets kön, och förmådde sina tjänare att stödja henne.
Men det värsta var, att man på högsta ort konspirerade mot honom. Dessa konspiratörer var hans kusin, Varlirka tar-Stenor ran-Striga, chefen för hans garde, Retor tem-Vedrat ran-Gurat, en mekanurg i staden, Forbri tem-Forbrion och slutligen, furstens ende och bäste vän, poeten och teatermannen Gidarit tem-Haril. Tillsammans arrangerade de en kupp som skulle sätta Varlirka på tronen. Forbri konstruerade en infernalisk maskin, som smugglades in i Uggleborg, Fergenburgs gamla furstesäte, med hjälp av Retor och Gidarit. Gidarit spred falska rykten om aristosofiska avfällingar som var ute efter att uppvigla stadens plebejer, och snart började även furst Elar tro dem. Så en natt när ingen av de sammansvurna var i Uggleborg, utlöste Forbri sin dödliga maskin – och borgen rasade samman i eld och förödelse, och furstefamiljen med alla sina trogna tjänare, hovmän och rådgivare dog. Detta gick till Fergenburgs historia som Borgbranden.
Varlirka spelade nu upp en heroisk tragedi; hon svor, hon slet sitt hår, och med osynlig hjälp spårade hon upp de ”skyldiga” (bevisen var givetvis ditplanterade), en ”aristosofisk konspiration”, och dödade dem med egna händer. Den gamle polemarken dog i Borgbranden, men Retor steg fram och med sina trogna vänner i gardet återförde han ordningen. Rikets patricierätter utsåg enhälligt Varlirka till ny furstinna. Hon var formell arvinge, och plebejerna som nu älskade henne skulle hängt dem alla om de inte gjort det ändå. Därvid fick de andra sina belöningar. Forbri blev hovmekanurg hos Varlirka, Retor givetvis polemark. Gidarit fick den teater han drömt om, ett scenografiskt underverk, det första av sitt slag i Vidonia.
Under åren kom dock Varlirkas brist på sinne för ekonomi att driva furstendömet närmare och närmare ruinens brant. Hon har skuldsatt riket upp över öronen; hur illa vet ingen utomstående. Hennes lösning var högre tullar, vilket orsakade sänkta inkomster för stadens borgare, så hon höjde skatterna, vilket ledde till allmänt knorrande, och hennes lösning på det var polisterror mot de som opponerade sig. Framförallt plebejerna är mycket missnöjda med sakernas tillstånd.
Flykt i natten
Ingen utom hennes närmaste tjänare kände till furstinnans hemlighet, att hon fött en dotter. Samma natt som Borgbranden befann sig Birba, furstinnans barnsköterska, ute i den mörka natten, vid Månkällan bakom Uggleborg. Där mötte hon upp med klokfrun Kallista, en faunisk mystagog som skulle se till barnet som tycktes sjukligt. Det hela skedde i hemlighet – om fursten vetat, skulle han sänt sin livmedikus, och upptäckt barnets kön. Därav hemlighetsmakeriet vid Månkällan.
Således undkom Birba Senior och lilla Birba Borgbranden, men Birba Senior träffades av gnistor i ögonen när de alla tre kastades kull av explosionen, och blev blind. Fru Kallista såg hur Retor och Forbri lämnade platsen där de utlöst katastrofen och förstod av deras tal vad som hade hänt. Hon tog med sig Birba Senior till Vita Rosens heliga hospital, och lämnade henne hos helarna där. Själv anslöt hon sig till sin svärdotter och hennes lilla trupp av fabelspelare och gycklare, och gömde sig bland kringstrykarfaunerna. Tyvärr glömde hon viktiga papper som kunde tjänat som bevis på Birbas identitet i sin lya på Rammergatan.
Men någon hade sett dem: En av ran-Peruts kringstrykare, som berättade för Varlirka. Hon blev vild och sände ut ran-Perut på jakt efter Birba, Kallista och barnet (som hon fortfarande trodde var en pojke). När de hann i kapp faunerna vid staden Yvergard krävde de att barnet skulle utlämnas till dem, men faunerna vägrade hårdnackat. En häftig strid bröt ut med stora förluster på bägge sidor. Det hela avbröts när stadens vakt anlände och bägge sidor tvingades fly. Ran-Perut hade brutit mot vissa urgamla förbund som gäller Yvergards kringstrykare, och kunde inte stanna i trakten (eller, skulle det visa sig, någonsin mer kunna lämna det lilla Fergenburg). Men skadan var redan skedd för ran-Kabri.
Kallista dog av en förgiftad pil i stridens hetta. Hon han aldrig avslöja något om barnets ursprung. Tisa förlorade både sin make och sitt yngsta barn i striden (någon satte eld på vagnen där barnet fanns i tron att det var furstinnans ”son” som låg där). Tisa uppfostrade Birba som sin dotter, och kallade henne Birba eftersom hon trodde att flickans mor hette Birba. Det enda minne som finns kvar från den tiden är en knepig skallra av trä och brons, som Birba fick med sig.
Skuggan av ett hopp
För ett halvår sedan dog Gidarit tem-Haril, furstinnans hovpoet och ledare för den furstliga teatern, under mystiska omständigheter. Han hördes skrika av skräck; tre av hans tjänare rusade till. På golvet låg Gidarit och tog sig krampaktigt för bröstet, med ansiktet förvridet av skräck. ”Elar… Elar…” kved han. Vid fönstret stod en skuggestalt med en vid svart mantel – eller kunde det vara svarta vingar? – och ett fågelansikte med stirrande gula uggleögon. Tjänarna ryggade förskräckt tillbaka och en sade förskräckt: ”Ett – SPÖKE!” Gestalten svarade ”DARRA NI DÖÖÖDLIGE! DE ORÄTTFÄÄÄÄRDIGA SKALL FÅ SIN DOOOM!” Tjänarna greps av besinningslös skräck och flydde, men slängde dörren i lås bakom sig. Vakter sprang till, men när de nådde fram var rummet tomt trots att det inte finns några andra utgångar än den ännu låsta dörren, och Gidarit var död – av djupaste skräck.
Under några veckor viskade man om berättelsen bak stängda dörrar. Många såg jättelika skuggor som fladdrade över Fergenburgs hustak, särskilt kring det nya furstliga palatset och den ståtliga teatern. ”Elar går igen!” viskade man. ”Han har kommit för att hämnas sin död – då var ryktena sanna! Ont spel låg bakom Borgbranden, för annars skulle de skyldiga ju varit straffade och han skulle inte gått igen!”
Så en dag slog denna mörka skepnad till igen. Ur dimma som kom från intet skred en svart gestalt fram och uttalade en förbannelse över teatern och dess skapare Forbri, den nu försupne och förgiftade hovmekanurgen. Hans biträde Lalrik och två arbetare var åsyna vittnen – Lalrik svimmade av skräck. Forbri hämtade sig heller riktigt aldrig, och slutade helt att arbeta. Nästa natt steg vidundret ned över landstrykarna ran-Peruts läger och dödade deras hövding, Igur. Förutom ran-Perut sågs det av en grupp fauner som var där i diverse skumraskaffärer. Bland dem fanns en riktig filur vid namn Dolon, som var så uppskärrad av händelsen att han började tänka på sin odödliga själ, avsvor sig sitt forna liv och snart istället hittade ett litet jobb som springschas vid teatern. Igurs yngre bror Nerit tog över ledarskapet för bandet.
Igen slog det till, och igen och igen. Ibland förbannade det, någon gång till dräpte det, och ganska ofta stal det. Ryktena berättade också om att fattiga stackare funnit mystiska pengabörsar när de bäst behövde dem, och några sade sig ha mött den svarta vålnaden själv och fått dess hjälp. En gång gick (eller flög – det beror på sagesmannen) det genom eld och räddade ett barn ur ett brinnande hus, varpå det gav en stor börs guldmynt till dess stackars moder (Elina – se Dramatis Personae nedan ) som förlorat allt i branden. En annan gång uppenbarade det sig för en girig hyresvärd (Gurdur tem-Ibrastrion – se Dramatis Personae nedan) och tvingade denne att erkänna att han försummat sina hus, och därmed orsakat ett ras som dödat ett dussin fattiga hyresgäster.
”Strigo” var det namn väsendet fått i folkmun, efter Strigo Nattugglan, en kuslig sagofigur ur fabelspelen och högst konkret andeväsende i faunisk folktro (mer om dem i Appendix I). För även om vissa berättade spökhistorien om Elar, spreds bland kringstrykare och övriga av de fattigaste fattiga en annan historia: att det var Strigo själv, sänd av Theos att straffa furstinnan Varlirkas onda regemente.
Mer sansat folk viskade också om Strigo. Fanns det inte ett rykte om att Elars son överlevt, på något mystiskt sätt? Kunde det inte vara sant? Var det sonen som återvänt att hämnas fadern? Ytterligare andra, som vägrade tro på ryktena om Varlirkas svek, mindes att aristosoferna störtat Uggleborg – var detta måhända en aristosofisk styggelse, ett överhetshatande monster med uggleblick och uggleklor?
Männen bakom masken
Lalrik, Forbris lärling och tekniskt sett fosterson, växte upp under hugg och slag. Han lärde sig att lyda sin mästare i allt. Eftersom hans mästare på många sätt var korkad i sin tekniska genialitet lärde han sig också att vara en ögontjänare, som i sin mästares frånvaro stal och bedrog honom. Han utvecklade också allt mer den mekanurgiska talang hans mästare utvalt honom för, och överträffade så småningom honom i genialitet. Framförallt berodde detta på att han fick träning, för Forbri gjorde allt mindre av arbetet. En dag hade Lalrik lyckats åstadkomma en fantastisk uppfinning på sin tillstulna fritid. Han presenterade denna för mästaren och hoppades att äntligen få ett erkännande. Forbri skällde tvärt om ut honom för att han ”maskat”, slog honom och förklarade att han skulle presentera uppfinningen som sin egen; om Lalrik protesterade skulle han skälla honom för tjuv och han skulle få sitt straff.
Lalrik blev förbannad och ledsen och beslutade sig för att rymma. Han behövde dock pengar, och hos hans brännvinstörstige mästare fanns inga att stjäla. Han visste dock att hos Gidarit fanns kassan för teaterns kommande år – och hade han inte jobbat för teatern hela sitt liv utan lön? Han riggade ihop en manick som kunde slunga en änterhake längre än man kan med blotta handen och en sorts mantel som kunde fungera som fallskärm. Som en sista eftertanke plockade han reda på en gammal fabelspelsmask – händelsevis Strigo Nattugglans – och satte på sig den ifall någon skulle råka se honom, så han inte skulle bli igenkänd.
Så tog han sig in till Gidarits kontor på tredje våningen – och där satt poeten. Det var årsdagen efter Borgbranden, och Gidarit dränkte sin skam i vin och gömde sig på kontoret. När så en mörk gestalt klev in genom fönstret klädd som ätten ran-Strigas symbol, trodde han det var en vision av sin olycklige vän, och i skräck och ångest fick han en hjärtattack. När tjänarna dök upp, fick Lalrik en snilleblixt och började recitera replikerna som ett spöke haft i en av Gidarits egna tragedier (Lalrik har växt upp i en teaterkuliss och har fotografiskt minne). Sedan hoppade han ut genom fönstret och gled till marken.
Lalrik fick inga pengar med sig, men en idé: han skulle försöka stjäla ihop mer, och om någon såg honom, skulle han spela spöke. Hans första mål var ett varuhus – som faunen Dolon Långsynt, tjuv, bedragare och hälare, redan höll på att tömma. Lalrik försökte köra sitt spöknummer, och Dolon suckade, skakade på huvudet och sade: ”Ja men SNÄLLA nån…”
Det var början till ett lönande partnerskap. Lalrik är ett tekniskt geni, specialist på skenbilder, trick och synvillor. Dolon försörjde sig som bedragare och är en mycket skicklig sådan. Bägge växte upp i teatermiljö och är skickliga aktörer – Lalriks talang på det området har vuxit så snabbt att Dolon blir rädd. Lalrik kan komma in på de flesta platser i staden som representant för en av furstinnans främsta hantlangare. Dolon har gott om kontakter i den undre världen. Inget lås i staden kan motstå Lalriks kombination av flinka fingrar och mekanurgisk perception. Det finns ingen vägg som inte Dolon, vigare än en panter och tränad i akrobatik sedan koltåldern, kan äntra. Dessutom såg de tidigt till att skaffa sig ett alibi – de har bägge setts samtidigt som Strigo.
I samband med detta fick de också personlig hämnd. Strigo tog det sista av den försupne Forbris mentala hälsa. Han lever nu i en värld av delirium och hallucinationer. När Strigo dräpte Igur, dräpte han den man som dödade Dolons far.
De bägge är i princip bara inne i ”maskerade hämnare”-svängen av materiella skäl: Visst har de (främst Lalrik, som njuter av hjälterollen) gett till de fattiga, men de har hunnit stjäla ihop ganska mycket till sig själva också. De finner framförallt rollen som mystisk rebell fruktansvärt praktisk, även om de tycker Varlirka och hennes anhang är slempuckar av stort mått. Deras plan är att till slut lista sig in i den furstliga skattkammaren, bestjäla henne blå och fly landet.
Men den kommer inte att lyckas.
Spökjakt
På några borgares begäran dök nyligen ett par av Soteres’ sändebud upp i staden. Furstinnan har ingen lust att de skall stöta på spöket (om det nu är ett) eftersom det då rimligtvis kunde avslöja något som pekar ut henne som misstänkt. Därför har hon lett dem bägge på en jakt på ingenting; hennes villospår blir dock sämre och sämre, och de börjar bli irriterade. Dessutom kan Strigo, i motsats till ett riktigt spöke, hålla sig i skinnet, vilket har gjort det ännu svårare att fånga honom.
Samtidigt hade Retor – som inte tänkte längre än näsan räcker – lockat hit den framgångsrike (men brutale) nattjägaren Oksilavris. Retor var nämligen fullkomligt skräckslagen, eftersom han är en vidskeplig man. Detta skedde mot Varlirkas vilja, och furstinnan är rasande. Oksilavris undersökning har dock skett mer diskret; ingen utom Varlirka, Retor och deras närmaste vet egentligen varför han är här. Oksilavris har noga studerat det hela, och eftersom han inte aktivt har vilseletts på samma sätt har han börjat lista ut vad som ligger bakom. Han tror sig veta att den mystiska figuren har kontakt med faunerna i staden och på landsbygden, för flera samstämmiga vittnen har sagt att Strigo rörde sig ”som en faun”. Dessutom har han funnit spår av Strigos trickbomber (som han använder för att skapa falska blixtar och tjock rök), och tycker det verkar konstigt att ett spöke eller en biofag skulle lämna sådana spår (även om han inte riktigt förstår vad det är – metall- och glassplitter som stinker svavel). Hans slutsats är att det är ett trick, och har börjat fundera på hur han skall kunna gillra en fälla.
<font size="3"> Akt 1, Dag 1: Fergenburg, där skrattet tystnat </font size>
I vilket våra hjältar kommer till staden
När historien börjar är det sen eftermiddag. Solen kommer att gå ned om två – tre timmar eller så. RP anländer med sin vagn till staden. De har rest sedan gryningen och är ganska trötta. Det är halvmulet, mycket kvavt, och åska i luften. Det är fortfarande fullt med folk som strömmar in genom stadsportarna, men RP behöver ändå inte komma in med vagnen – kringstrykare är hänvisade till att ställa sina vagnar på en allmänning en bit från stadsportarna (vilket syns och är vad de är vana vid).
Där har många kringstrykare redan samlats, men större delen är ockuperad av ran-Perut, som tar upp ungefär åtta gånger det utrymme som behövs. Medan de sätter upp sina tält dyker Tisas gamle vän Sirdrit upp. Om de inte frågar om läget, börjar han babbla ändå, efter att han förhört sig om deras hälsa och utlåtit sig länge om sin, i synnerhet sina variga bölder mellan klövarna (som alla tvingas se vare sig han vill det eller inte). Han informerar dem om de politiska läget i stort, stadens historia och framförallt hur ran-Perut blivit nästan odrägliga att tas med (och mycket mäktiga). Å andra sidan, så dog ju Igur… fast den saken vill ha helst inte tala mer om, visar det sig. (”Man vill ju inte dra på sig olyckor…”) Mer säger han inte i nuläget. Nämn för Tisa att Sirdrit är en skvallerbytta och ryktesspridare, och framförallt oerhört vidskeplig.
Ran-Peruts ledare får höra att ran-Kabri dykt upp och kommer förbi med några av sina löjtnanter för att se hur landet ligger. Karnevalen gör att han inte inleder några fientligheter. Istället är han artig med en biton av överlägsen spydighet. I ögonblicket Nerit får en glimt av Birba blir han ögonblickligen störtförälskad i henne. Han gör därför omedelbart ett ”se vilka coola muskler jag har bruden vill du nuppa?”-försök att stöta på henne. Om man spelar Birba rätt (det är precis den sortens karl hon absolut, absolut inte vill ha) säger hon nej. Då lommar han iväg för han är ju en ädel bov som inte utsätter damer för något de inte vill.
De måste anmäla sig till tävlingen idag. Om någon RP frågar om var, säg att de inte vet, men att teatern är en trolig plats. Om de frågar någon annan, vet i princip alla stadsbor både att det är på teatern de sysslar med sådant där och var teatern ligger. På teatern, på själva utomhusscenen, sitter Lalrik bakom ett improviserat skrivbord och antecknar för brinnande livet. Forbri sitter i en framdragen länsstol och sover. Han snarkar ruskigt och doftar finkel. Precis när RP kommer fram ur kön till skrivbordet passerar Dolon som bär på diverse pinaler som ska städas undan. Han blir överraskad över att se dem och verkar lite illa berörd. Han försöker lugna ned alla känslosamma återföreningsscener med att han har ett jobb att göra, det är bråttom just nu och de kan inte bromsa upp kön. På samma sätt förklarar han att han måste arbeta hela kvällen. Allt detta är mycket olikt Dolon som de mindes honom. I det ögonblick Lalrik får syn på Birba blir han upp över öronen störtförälskad i henne (ergo, han svimmar och börjar blöda näsblod). I den uppståndelse som detta antagligen leder till vaknar Forbri och börjar skälla ut Lalrik, varpå han skickar Dolon efter mer brännvin. Själva anmälningen är en ren formalitet utöver detta.
Om Tisa vill jaga reda på Birba Senior, har hon problem: Ingen på hospitalet känns vid henne. Helarna har nämligen ljugit om hennes identitet för att skydda henne, men känner inte hennes hemlighet. De tror hon är en hustru eller fästmö till någon av de män som anklagades för att vara skyldiga till Borgbranden, och vill skydda henne från vad de betraktar som justitiemord. Även om RP visar leksaken säger fortfarande sköterskorna att de inte fattar vad hon pratar om, men detta övertygar dem om deras goda avsikter. De kontaktas de ett dygn senare med en försiktig lapp om att mötas i hemlighet. Mötesplatsen är ruinen av Uggleborg. Ingen som inte är mycket modig går någonsin dit efter mörkrets inbrott - det spökar ju där ju! Observera att ingen av Skurkarna i historien är mycket modig…
Dolon gör sig oanträffbar. Om man beger sig till teatern för att träffa honom, är han ute i ärenden eller något. Lalrik är precis lika näsblods- och stamningsbenägen som på dagen om Birba försöker ta reda på något, men andra kan få honom att prata en stund, och då låter han det slippa ut att Dolon inte är så förtjust i sin mor. Han antyder också att han hemskt gärna vill slippa att bli inblandad i eventuella familjegräl. Han tycker inte om gräl. Om man frågar om Dolon, prisar han dennes flit, goda karaktär och plikttrogenhet. Vid närmare påtryckning avslöjar han att Dolon inte alltid varit sådan, men att han varit en hederlig karl sedan han fick jobbet här.
Om de försöker fråga ut någon scenarbetare eller så berättar denne ungefär samma saker om Dolon. Lalrik har han bara förakt över för; han är en liten stövelslickande fjant. Fast det är klart, det är tur att han finns, för annars hade väl suputen Forbri sprängt dem i luften med en av sina fördömda uppfinningar vid det här laget…
Om något RP vill göra något i staden, får SL improvisera. Som uppenbara främlingar kan de – på platser där väggarna inte har öron – få sig till livs mer om hur det står till i staden. Främlingar kan inte gärna vara furstinnans spioner. Detta inkluderar diverse historier om Varlirkas grymhet, slösaktighet och nyckfullhet, och en och annan fantasifull anekdot om Strigo. SL kan brodera ut bakgrunden ovan hur han eller hon vill. Om de inte frågar sig fram, träffar de inte någon som själv sett Strigo. Om de vill veta mer, led dem till Gurdur tem-Ibrastrion eller Elina. Detsamma gäller senare om de vill göra samma sak.
<font size="3"> Akt 2, Natt 1: Fiender i natten </font size>
I vilket våra hjältar får en bundsförvant
Under natten hör man åskan mullra på avstånd. SL bör påpeka att det ser ut att bli ett fruktansvärt oväder. Mitt i natten blir RP’s läger anfallna av några bråkstakar från ran-Perut. Det hela har planlagts av några av Nerits löjtnanter som vill imponera på honom (att tilltaget skulle irritera honom har de inte fattat). Busarna är femton stycken. SL bör köra några stridsrundor av strid för att visa RPs allmänna underläge. Hindra inte den RP som vill stila med sina stridsfärdigheter eller så, men det är inte meningen de skall vinna än så länge. Få gärna spelarna att tro att de gjort något fel och att det inte alls är meningen att det skall bli strid så här snart och att nu kommer allt att gå åt helvete. Sådant gör det lättare för spelarna att spela sina RPs förtvivlan. Plötsligt, när det ser som mörkast ut dyker Strigo upp och räddar dagen.
Dolon har begett sig hit i Strigos dräkt för att i smyg hålla koll på sin familj – han älskar dem fortfarande men är för stolt och sårad för att erkänna det. När han dyker upp är det i ett rökmoln, samtidigt som han låter tre – fyra av Lalriks blixtljus brinna av, gömda i terrängen. Beskriv det som om blixten slagit ned och att Strigo kom flygande ned ur mörkret. Om en RP frågar, avslöjar ett SYN K16+ att varelsen verkar ha flugit från ett träd i närheten, och K32+ att den gled. Ett LUK K12+ säger att lukten påminner en om teatern. Ett LUK K24+ avslöjar att det doftar nikt och svavel.
Gestalten bär en snara i vänster hand (som dyker upp ur manteln) och en piska i höger. Den liknar en ugglehövdad humanoid insvept i skugga med rödglödande ögon. Lämpligtvis kan Strigo börja sin entre med att slå sin snara om halsen på en fiende och slita undan honom från en RP. Den förbannar de fega uslingarna för att de brutit Karnevalens heliga fred, och förklarar att alla syndare skall straffas för sina brott. Nu blir ran-Peruterna skräckslagna och retirerar. En av dem drar en fickpistol och avlossar ett skott mot Strigo. Denne hånskrattar och snärtar till med piskan – det hörs en åskknall och plötsligt stirrar mannen på sin hand som saknar flera fingrar. Han skriker till och springer sin väg han med.
Strigo vänder sig mot RP, bugar – och försvinner till synes i ett rökmoln. Strax efter anländer några andra kringstrykarfamiljer, både fauner och människor, som hörde oväsen men först nu vågat sig fram. Om de börjar söka efter Strigo hittar de inget, men SL kan ju rulla lite tärningar och påpeka att det faktiskt är mitt i natten och oavsett vad det där var, är det förbaskat svårt att spåra i kolmörker. Strax efter att Strigo försvunnit börjar det regna – först ett lugnt duggregn, men snart börjar det ösregna, och efter ytterligare ett tag att åska.
Under det att hela scenen pågår, ge Tisa, Dilam och Dorri varsin lapp, men säg att de inte får titta på dem än.
*Tisa: Du tyckte du kände igen rösten hos den där figuren. Den var hemskt lik Dolons. Och såg det inte ut som en fauns hållning när han gick…
*Dilam: Den där spökfiguren upprepade i princip Strigos repliker från ett fabelspel som heter Den bortstulna puddingen – det var det första du var med i, och där var det ju Dolon som spelade Strigos roll!
*Dorri: Du är ganska säker på att det som klippte av kringstrykarens fingrar var en pisksnärt. Du känner igen rörelsen – det var Dolon som lärde dig den när du var liten!
Spelarna får titta på sina lappar när som helst efter att själva stridsscenen är över, men inte innan dess. De måste dock själva fråga om saken, annars kan SL vänta tills morgonen med att påpeka för dem att de börjar minnas en underlig sak från i går kväll.
<font size="3"> Akt 3, Dag 2: Hela världen är en scen </font size>
I vilket våra hjältar gör sitt jobb
På morgonen har de egentligen ett jobb att utföra. Spelarna får gärna snacka hur den där pjäsen ska fungera etc., det är ju därför de är här. De kan dock bli uppskärrade av mötet med Strigo/Dolon och av logiska skäl vilja luska. Om spelarna är ovilliga att agera ut repeterande etc., kan SL bara hasta över det och konstatera ”OK, ni repeterar fem timmar, vad gör ni sedan?”. Vill de leta efter Strigo är det naturligtvis OK.
Om de berättar för någon offentlig person att Strigo visat sig, får de under dagen besök av de bägge soteres, som noggrant frågar ut dem. De är mycket frågvisa men samtidigt artiga; alla påståenden skärskådas noggrant. Om de inte pratar med någon vakt, tjänsteman eller dylikt, får de stackars vilseledda sändebuden inte reda på något. I vilket fall får de strax innan kvällningen (eller senare om det är möjligt) besök av nattjägaren Oksilavris. Han ställer också frågor, men är betydligt otrevligare. Han antyder att det är en stor belöning till den som befriar staden från ”hemsökelsen” och att han kan tänka sig att dela med sig. Han antyder också att den som ljuger för honom brukar råka illa ut. Om RP av någon outgrundlig anledning säger att de känner igen Dolon som Strigo infångas denne snart av Oksilavris, vilket accelererar handlingen. En viktig not är att då saknas egentliga bevis för att Strigo = Dolon.
Har de tagit kontakt med Birba Senior enligt ovan får de idag bud från henne nu om att mötas i natt vid Uggleborgs ruin. Den som frågar om vägen dit eller något dylikt kan gärna få veta att det spökar där.
Nerit dyker upp och ber å sina löjtnanters vägnar om ursäkt för att de brutit karnevalsfreden. Han har låtit skära öronen av dem och förjagat dem från Fergenburg vid vite av dödsstraff. Detta har han sin fulla rätt att göra som hövding, om någon RP undrar. Han försöker få Birba i enrum och gör ett betydligt mer raffinerat raggningsförsök där han fullständigt ärligt ber henne om förlåtelse, betygar sin oändliga kärlek etc.
Försöker de konfrontera Dolon med att han är Strigo nekar han; han påpekar dessutom att sådana påståenden är farliga, för tänk om vakten hör dem? Om de ännu inte har några detaljer om Strigo berättar han vad som är allmänt känt, och kan visa dem till Elina om de undrar mer. Han lägger till att han själv har mött honom, berättar att Strigo dräpte den som mördade Dolons far (dvs. de övrigas far respektive make) och om de betvivlar den saken fräser han att Nerit Järnskägg är vittne och att även om han är en ran-Perut är han hederlig. (Om man frågar Nerit om saken, blir han vit i ansiktet och bekräftar det hela.) Dolon ber dock att de skall mötas i natt istället så får de reda ut sina personliga frågor; han inser efter nattens händelser, säger han, att han borde vara hos sin familj, eller åtminstone på annat sätt skydda dem. Just nu är han fruktansvärt upptagen, vilket faktiskt är dagens sanning.
Via djungeltelegrafen får de under dagen veta att Sirdrit arresterats för att ha ”stört ordningen”. De flesta är ovilliga att prata om saken och ser sig oroligt omkring efter furstinnans spioner, men frågar man enträget vågar till slut någon säga att han egentligen bara ifrågasatte furstinnans rätt att bete sig som han gör under en krogdiskussion i morse – han störde ingen ordning alls egentligen, men vakterna klådde honom svårt och kastade honom i fångkistan. Det ryktas att han skall hängas när karnevalen väl är över, för under karnevalen får ingen brottsling straffas.
<font size="3"> Akt 4, Natt 2: Masker lyfts och dimmor skingras </font size>
I vilket våra hjältar finner hemligheter
Eventuella hemliga möten med Birba Senior sker i natt. Den gamla fröken har med sig en manlig och en kvinnlig sköterska från Vita Rosens hospital. Den manliga sköterskan (skötaren?) är en äldre man som kan bekräfta när och hur Birba Senior dök upp på hospitalet, men inte vet ett spår om Birbas identitet. Birba Senior berättar gråtande av rörelse om vem Birba är och hur hon trott att ”lilla furstinnan” varit död alla dessa år. Hon tillägger att hon tyvärr inte har några bevis på saken, men att det borde finnas i Kallistas gamla hemligkista. Den fanns i hennes lilla krypin på Rammargatan – fast vakten sökte nog igenom det stället efter att Kallista försvann.
Sköterskan vet en del om sådant, eftersom beslagtagna ägodelar ibland skänks till Vita Rosen i anfall av välvilja. Om den finns kvar, står kistan på rådshusvinden. Birba Senior påpekar att kistan är omöjlig att öppna utan att förstöra innehållet (hon kallar den ”förhäxad”, men i själva verket är det ett mekanurgiskt underverk som är brandsäkert, sprängsäkert och dyrkfritt) men hon tillägger att lilla furstinnan kanske har kvar nyckeln – Kallista tog den ju med sig. Om någon undrar hur den ser ut, kan Birba Senior beskriva den. Birba bör känna igen sin gamla ”leksak”. Vita Rosen eller Birba Senior kan inte på något sätt hjälpa RP rent praktiskt, men sköterskorna kan dock berätta att ambassadörerna från grannstaterna, Jasmir och Blå Kejsardömet nog skulle vara intresserade. De ryktas vara missnöjda med furstinnan, eftersom hon skall ha satt sig i stor skuld till dem. Naivt nog utgår de från att RP skall försöka få tag på kistan på laglig väg, och nämner att rådhuset är öppet från morgonen till någon timme innan skymningen. De nämner i förbifarten att soteres kan vara intresserade av detta; det kanske är detta som fattas för att spöket av den gamle fursten skall få ro.
Om någon får för sig att bryta sig in eller på annat sätt komma åt kistan i rådhuset, bör SL inte ställa till med några större besvär. Det finns bara två vakter i rådhuset om nätterna, som avlöses en gång varje väkt (dvs. var fjärde timme). De sitter i vestibulen, nära trappan till rådhustornet. På dagarna finns det dock folk som jobbar där också, förutom vakterna, vilket gör det hela lite besvärligare. Fem notarier sitter i skriptoriet medan en rotar i arkivet; två kvinnor städar stora salen från strax innan soluppgången till en väkt efteråt. Alla lås utom dokumentskåpet i lilla salen är S12 (Låsdyrkning) att meka upp, eller S12 (STY) att bryta upp om man har en kofot eller liknande. Om man tar sig upp till en fönsterlucka på andra våningen (Akrobatik S12, Spänst S16) går de lättare att peta upp (Låsdyrkning S8 eller FIN S12) men de på nedervåningen är förbommade och låsta inifrån.
Notera att om någon till äventyrs (chansen är liten men det kan hända) är intresserad av det där med lånen, kan man komma åt ett dokumentskåp i den lilla salen där de finns (för att ta reda på detta krävs att man listar ut det från någon tjänsteman). Låset är Forbris verk och S24 att öppna (Låsdyrkning såväl som STY). De böcker som finns där visar klart att hela furstendömet är bankrutt. Den enda i gänget som kan läsa och räkna tillräckligt för att förstå vad pappren handlar om är Dilam, och inte ens han har någon hum om avancerad bokföring; han förstår bara att det går ut en helsikes massa mer pengar än det kommer in, och de går i princip bara till teatern och furstinnans personliga utgifter.
Om han anklagats för att vara Strigo, försöker Dolon ordna ett regisserat möte mellan sig och familjen på teatern som avbryts av Strigo/Lalrik. Denne anklagar Dolon för att ännu inte blivit hederlig eller något; vitsen är att familjen skall tro att Dolon och han inte är samma person. Till Dolons förtret gör plötsligt också Strigo chevalereska närmanden mot Birba (”Ack, om jag inte vore dömd till Natten och Dimman – så tänker jag var gång jag ser en sådan fager mö, blahaha dravel dravel”). Eftersom det är ett förberett möte på teatern har de preparerat renässansmotsvarigheter till det bästa Industrial Light and Magic kan åstadkomma. Den här gången känner RP inte igen något i Strigos uppträdande. Om någon specifikt frågar, rör sig Strigo på ett sätt som en faun aldrig skulle göra, för övrigt.
En extra komplikation uppstår om de redan fått reda på Birbas identitet. Om man försöker berätta för Strigo att Birba är furstinna av Fergenburg, blir spökfiguren märkbart ställd. Helt abrupt försvinner Strigo utan att lämna några spår (dvs. via en lönndörr; det är S24, SYN, KÄN eller Timmerman, att hitta den om man letar efter den, annars ser man den inte). Dolon blir både bestört och intresserad, men är mycket skeptisk. Egentligen tror han på historien, och börjar planera hur han och Lalrik skall bära sig åt för att sätta Birba på tronen. Han vill dock inte blanda in resten av familjen och bannar dem flitigt för att de genom sådana affärer kan dra på sig furstinnans vrede. Han är utåt absolut pessimistisk angående chansen att lyckas med någonting, och totalvägrar att bli inblandad.
Mot morgonen ger sig Dolon av för att rädda Sirdrit – om inte RP sade något, har han fått höra om saken av sina kamrater. Lalrik har en massa plikter på morgonen och följer inte med (annars brukar alltid en av dem hänga i bakgrunden). Det hela är dock en fälla arrangerad av Oksilavris, och han blir infångad och mörbultad. (Koppla gärna detta på något vis till att RP misstänkt honom vara Strigo; ju skyldigare de känner sig, desto bättre).
<font size="3"> Akt 5, Dag 3: But the show must go on </font size>
I vilket våra hjältar ställs inför ett ultimatum
På dagen hålls en uttagningsrunda till tävlingen; man får spela upp ett kort stycke ur sin pjäs, och furstinnan väljer de tre bästa som går vidare till final. Karnevalsfursten utses samtidigt. På furstinnans skämtsamma förslag blir det Lalrik – furstinnan gillar att driva med honom, och vägrar att tro att den lille fjanten på allvar kan göra narr av henne. Lalrik är ganska känd som furstlig driftkucku (teaterskvaller är big news i Fergenburg) och plebejerna tycker synd om karln – han är på sätt och vis en representant för alla som hunsas av furstinnans hejdukar. Ergo, så blir han vald. RPs förslag går till final oavsett vad som händer, så länge de kommer till teatern i tid – är det uselt är de övriga tävlandes förslag helt händelsevis ännu sämre.
Hans post som karnevalsfurste binder Lalriks händer – det blir fullständigt omöjligt för honom att dra på sig Strigo-kostymen för att rädda Dolon. Han har ju folk omkring sig hela tiden! Hans bäste och ende vän kommer ju att avrättas vid midnatt om inget händer (då är Karnevalen nämligen officiellt slut och man får avrätta missdådare). Utanför kostymen är Lalrik paradoxalt nog rysligt feg, och det skall mycket för att få honom att göra något. Birbas uppriktiga vädjanden kan ha en positiv effekt.
RP får under dagen, efter uttagningen, höra talas om att Dolon blivit arresterad – härolder över hela staden trumpetar ut att Strigo bara var en utklädd tjuv (man vet inget om hans tricks än, men furstinnan och Retor antar att han stulit några blixtar och rökbomber från teatern, och att resten är synvillor och överdrifter – de inser alltså inte vidden av Strigos kapacitet). Försöker de få tag på Dolon innan dess är han helt enkelt försvunnen, och Lalrik har inte en susning om var han är. Lalrik är märkbart oroad. Om de på något sätt gjort eller gör klart för (någon annan än Lalrik) i furstinnans tjänst att de är släkt med Dolon, kontaktas de av en vakt som påpekar att endast det faktum att Dolon är utslängd ur familjen gör att de får stanna kvar i staden.
Om de kontaktar soteres, är dessa vid det här laget ganska irriterade på Dolon för att han understått sig att leka spöke, men om man framlägger starka indicier (eller mer) på att andra skumma saker är i görningen kan åtminstone Gidar tänka sig att bli deras språkrör. De vill dock ha starka bevis först.
<font size="3"> Akt 6, Natt 3: Ugglan flyger igen! </font size>
I vilket våra hjältar slåss för det goda
Tja, vid det här laget borde de träffat Birba Senior, funnit ut att kistan med bevisen finns på rådhusvinden, att Birbas minnessak är en (om än knepigt utformad) nyckel till den, och om de bevisen presenteras för stadens borgare, plebejhoparna och de Viktiga Ambassadörer från grannländerna som närvarar, så går de med på att Birba är den rättmätiga Furstinnan. Staten är som bekant luspank och behöver lån, och om Varlirka inte får dessa, vet hennes anhängare att det går åt pipan, så de överger henne mangrant om ambassadörerna anser att någon annan är den egentliga arvtagaren, framförallt om de får konkreta bevis på hur bankrutt allting är. Innan kvällen är det dock svårt att komma i närheten av vare sig ambassadörerna eller stadens patricier – de är mitt i det furstliga festvimlet och där kryllar av vakter. Framemot kvällen ökar dock oredan så mycket att det blir enklare. Om inte RP är listiga vägrar de dessutom att prata med kringstrykarfauner.
Sedan måste de rädda Dolon. Lalrik kommer att kontakta dem, och om de inte konfronterar honom med saken, förklarar han ändå vilka Strigo är. Men Lalrik kan inte hjälpa dem just nu. Han kan bara få en timme eller så med dem i enrum på teatern – hans ursäkt är att de kommer att hjälpa honom med något, om RP inte har en bättre ursäkt. Nu är goda råd dyra: fängelset är totalt hyperbevakat med ett femtontal vakter beväpnade till tänderna, och de har ont om tid…
Det bästa slutet är kanske om de kör Son of Zorro tricket och någon tar på sig Strigos kostym och räddar dagen, men alla melodramatiska hisnande planer (byta plats med bödeln, förvandla pjäsen till en anklagelse mot Varlirka, genomföra världens stunt för att leverera bevisen mitt under festen i ambassadörernas händer, osv.) bör ha enorma chanser att lyckas. Trista detaljplanerade kommandoräder eller diplomatiska finter bör dock utsättas för den mest pessimistiska realism och tvärtom vara dömda att misslyckas, och ingen som låter RP fly fältet bör ens få lukta på priset i turneringen, vad det nu blir…
Kom ihåg att ingen har rätt att hindra någon annan att yttra sig under karnevalen. Furstinnan är ganska stressad nu, men det är en uråldrig lag och att bryta mot den sätter karnevalen ur spel: det är upp till SL hur desperat Varlirka är, men om det är SLs bedömning att hon kommer att försöka stoppa någon som vill berätta något, har RP automatiskt plebejerna på sin sida (se nedan).
Kan de först övertyga soteres i lugn och ro, kan dessa i sin tur övertyga ambassadörerna, och de kan också utöva inflytande på plebejerna (sändebud är folkhjältar). Notera dock att detta i sig kräver mer stram hantering; ambassadörerna är mer skrupelfria och kan se mellan fingrarna med sådant som stulna bevis.
Dolon förvaras fram till tävlingen i finkan, men när den inleds placeras han i en järnbur som hänger på den strategiskt placerade galgen bredvid teatern (tja, avrättningar är också en sorts offentliga nöjen i Vidonia). Han har fått fruktansvärt mycket stryk i fängelset och kan inte gå själv, men kommer inte att utsättas för någon vidare åverkan innan tolvslaget.
Kom ihåg att om deras sökande efter kistan med Bevisen uppmärksammat dem för Retor, får han reda på detta precis när de håller sin föreställning. Utnyttja den dramatiska förvirringen till max!
Notera att om Birba spelar sina kort rätt kan hon få Nerit – och därmed hela klanen ran-Perut – att byta sida, men Nerit har allvarlig ångest inför att bryta sitt ord till furstinnan Varlirka (han är en ädel bov, minns det…) så om inte Birba är direkt i skottlinjen tar det ända tills kvällen innan han ger med sig… annars får RP det för lätt i början. Däremot passar det utmärkt om han lägger sig i eventuella offentliga strider. Han kan t.ex. kasta sig framför en värjstöt eller kula ämnad för Birba och dö i hennes armar (”Minns… att jag… älskade dig … [dör]”).
Furstinnan Varlirka kommer att bli otroligt chockad om en ny Strigo dyker upp, och får om det passar sig gärna av misstag yppa att hon är skyldig till sin kusins död (”Nej… nej… jag DÖDADE dig!”). Detta följs antagligen upp av en besinningslös attack mot vederbörande (”Kan du… inte… DÖ!!!”). Retor, däremot, kommer att offentligt pissa på sig om det visar sig att Dolon inte var Strigo (eller snarare den ende Strigo; hans första tanke om nya spökfigurer dyker upp är att faunen bara var en enkel tjuv som utnyttjade ett tvättäkta spöke som täckmantel). Annars anfaller han friskt alla som hotar furstinnan eller honom själv. En slutduell där någon har ihjäl honom är närmast obligatorisk.
Oksilavris har inte fått betalt än, och känner sig därför inte förpliktigad att göra mer för sin arbetsgivare, så han är inget hinder i sig, men någon RP kan vilja anfalla honom för att han behandlar Dolon ganska brutalt – då försvarar han sig förstås. Om man händelsevis presenterar några bevis på statens bankrutta tillstånd (vilket får honom att inse att han blivit lurad) kommer han att lägga sig i på RPs sida (”INGEN lurar mig och överlever!”).
Om man visar att Birba är rättmätig furstinna genom att offentligt presentera bevisen kommer patricierna att yrka på att hon tar plats på tronen. Ambassadörerna kommer att stödja detta, mycket ivrigt om Varlirkas dåliga business kommer i dagen. Resultatet blir att Varlirka försöker anfalla Birba; hon bryr sig inte om ifall hon själv dör, men är inte hon furstinna skall ingen annan få bli det heller. Retor kan tänka sig stödja henne, men de övriga soldaterna och ämbetsmännen ryggar skrämda tillbaka. De är dock för ställda för att ingripa på RPs sida.
För att få plebejerna med sig på sin sida krävs något annat, nämligen någon sorts dramatisk entré som bekräftar deras drömmar om en befriare. Ett dramatiskt fritagande av Dolon, t.ex., eller en anklagelse mot furstinnan Varlirka under skådespelet är tillräckligt för att få dem att ställa sig på Birbas sida. Papperstjafs och andra juridiska bevis bryr de sig inte om, däremot.
Om man övertygar patricierna och de andra höga herrarna och damerna, insätter de Birba på tronen, men om inte plebejerna är övertygade bryter snart oroligheter ut i staden, eftersom enorma ekonomiska uppoffringar krävs för att sätta stadens ekonomi på fötter igen, och detta kommer inte plebejerna att acceptera så lätt. Detta får trupper från vissa av grannstaterna att mer eller mindre besätta landet och Birba hamnar i beroendeställning till dem.
Om man tvärtom övertygar plebejerna, men inte de höga herrarna, gör plebejerna en våldsam revolution. Med stora förluster besegrar de furstinnan Varlirkas soldater och insätter Birba på tronen. Tyvärr vägrar någon av grannländerna att erkänna hennes furstinnetitel, och alla lån som Varlirka tagit inkrävs omedelbart. Furstendömet mer eller mindre går i konkurs och invaderas av främmande trupper. Om inte omständigheterna gör att Dolon kan frikännas från att vara Strigo, blir det dessutom ett extra orosmoment i det att han bestulit många av stadens rika medborgare. Om Strigos identitet kan bortförklaras på något vis blir det enklare med den saken.
Om man övertygar bägge, får vi ett lyckligt slut. Med både folkets och de mäktigas stöd kan Birba leda landet genom ett stålbad, från vilket Fergenburg kan träda ut, gladare än någonsin. Men det är en annan och långt tråkigare historia…
Erik
PS: PDF. Skriva ut. Förstå? DS
