Man Mountainman
Storsvagåret
Jag gillar honom stenhårt, men han har ett ganska frustrerande sätt att bygga upp sina romaner.
Det börjar alltid med en massa mer eller mindre lösryckta individer och händelseförlopp, som bara gradvis vävs ihop till ett sammanhängande narrativ. Man vet alltid att allt det här kommer att knytas ihop till något storslaget, men man serveras det i små, små portioner. Ungefär som att titta på en skärm där några pixlar fylls i här och var, slumpmässigt, och bara gradvis tar formen av en sammanhängande bild. Och det slutar alltid med någon knasig twist, som går ut på att Minds är i princip gudalikt mäktiga.
Det är lite frustrerande, man blir alltid otålig och vill komma förbi build-up:en så snabbt som möjligt.
Eller så är det kanske bara jag som är lite för adhd-ig för den typen av böcker.
Det börjar alltid med en massa mer eller mindre lösryckta individer och händelseförlopp, som bara gradvis vävs ihop till ett sammanhängande narrativ. Man vet alltid att allt det här kommer att knytas ihop till något storslaget, men man serveras det i små, små portioner. Ungefär som att titta på en skärm där några pixlar fylls i här och var, slumpmässigt, och bara gradvis tar formen av en sammanhängande bild. Och det slutar alltid med någon knasig twist, som går ut på att Minds är i princip gudalikt mäktiga.
Det är lite frustrerande, man blir alltid otålig och vill komma förbi build-up:en så snabbt som möjligt.
Eller så är det kanske bara jag som är lite för adhd-ig för den typen av böcker.