Taktiska utmaningar kopplas gärna samman med spelighet, har jag fått en känsla av. Det eller aptråkiga militärkampanjer. Jag tror inte att det måste vara så. Fast jag är inte säker.
Jag är ute efter ideéer kring formulerandet av problem, som inte kräver ett visst regelsystem för att kunna lösas eller vara utmanande. Det kan röra sig om hovintriger, till exempel - relationer mellan människor behöver inget regelsystem för att kunna behandlas och upplevas som en intressant taktisk utmaning. Om vi tänker oss en hovintrig, där man främst bygger intressanta, dolda och öppna, relationer mellan SLP:erna och rollpersonerna. Avvägningar som "Baron von X verkar vara kär i fröken Y, om jag använder det som påtryckningsmedel mot honom och hotar att berätta för Baronessan X, så kanske jag får som jag vill och blir introducerad till Kung Z, men å andra sidan lär Baronen se mig som en fiende från och med nu..."
För mig är sånt en fråga om taktik - men inte nödvändigtvis om spelighet. Inte i Risingbetydelse iaf, där begreppet spelighet handlar om just sbtraktioner etc.
Man kanske kan förklara det såhär: Det kan vara ett spel för rollpersonen, och det kan vara ett spel för spelaren. Om det är ett spel för spelaren så slår spelaren tärning, tänker ut abstrakta mekaniker (X styckna Y-markörer...") etc. Om det är ett spel för rollpersonen så handlar det direkt om konkreta saker i rollpersonens uppfattningsvärld. Skillnaden är den mellan Schack och Rome: Total War. Eller nåt.
Jag är ute efter ideéer kring formulerandet av problem, som inte kräver ett visst regelsystem för att kunna lösas eller vara utmanande. Det kan röra sig om hovintriger, till exempel - relationer mellan människor behöver inget regelsystem för att kunna behandlas och upplevas som en intressant taktisk utmaning. Om vi tänker oss en hovintrig, där man främst bygger intressanta, dolda och öppna, relationer mellan SLP:erna och rollpersonerna. Avvägningar som "Baron von X verkar vara kär i fröken Y, om jag använder det som påtryckningsmedel mot honom och hotar att berätta för Baronessan X, så kanske jag får som jag vill och blir introducerad till Kung Z, men å andra sidan lär Baronen se mig som en fiende från och med nu..."
För mig är sånt en fråga om taktik - men inte nödvändigtvis om spelighet. Inte i Risingbetydelse iaf, där begreppet spelighet handlar om just sbtraktioner etc.
Man kanske kan förklara det såhär: Det kan vara ett spel för rollpersonen, och det kan vara ett spel för spelaren. Om det är ett spel för spelaren så slår spelaren tärning, tänker ut abstrakta mekaniker (X styckna Y-markörer...") etc. Om det är ett spel för rollpersonen så handlar det direkt om konkreta saker i rollpersonens uppfattningsvärld. Skillnaden är den mellan Schack och Rome: Total War. Eller nåt.