Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Igår gick jag och brorsan och såg Doom, the movie på bio i Stockholm. Skönt att Sandrews finns, annars hade man väl fått vänta på DVD-släppet eftersom SF aldrig skulle få för sig att låta filmen gå upp på deras biografer.
I vilket fall så blev jag ganska besviken. Jag hade väntat mig ockult pang-pang på mars med många spelreferenser och inte en lugn stund. Så blev det inte riktigt. Det som jag blev besviken på var följande:
1. Var tog helvetet vägen? Doom är liksom helvetet. Hela grundidén är ju att helvetets portar har öppnats. Nä, nu utgjordes fiendehorderna (som inte var några horder, utan snarare en handfull) av genmanipulerade människor som blivit någon sorts zombies.
2. Var tog ultravåldet vägen? Jag ville se en ensam space-marine som plöjer sig fram genom hundratals och åter hundratals slemma demoner och zombies. Knee deep in the dead. Som sagt, nu handlade mer om ett gäng smygande monster som plockade marinsoldaterna en efter en och förvandlade dem till zombier. Helt fel stämning helt enkelt.
3. Var tog rekvisitan vägen? Okej, vissa Doom 3-vibbar fick man väl av miljöerna, men de första två spelen var mer tongivande för Doom-känslan imho. De var i varje fall unika förr Doom. Treans miljöer skulle kunna passa in i vilken Science-fictionmiljö som helst.
Men vad var bra då?
1. Skådespelarna. The Rock var precis som jag hade förväntat mig, helt oduglig, på ett underbart sätt. Karl Urban (Eomér) gjorde sitt och de övriga marinsoldaterna funkade hur bra som helst. Finast av alla var sockersöta Rosamund Pike.
2. Spelreferenserna var roliga. Allt från små kommentarer och rekvisita. När Sarge (The Rock) hittade en BFG var förkortningen utskriven till "Big Force Gun". När han skjutit första skottet kommer kommentaren "Holy shit! Big FUCKING gun!". Underbart. Kommentarer som, "game on" fick mig också att dra på smilbanden. När vi ändå är inne på coola repliker så yttrade The Rock en som kommer leva för evigt:
"Semper Fi - Motherfucker!"
Sug på den...
3. FPS-scenen. Filmens hjälte blir injicerad med något super-serum och bli en riktig ninjasoldat. Då går perspektivet över till första person och en helt vild scen utbryter. Nu springs det i korridorer och skjuts till förbannelse. Man vadar fram i död och förintelse under dunkandet av elektronisk musik. Det är så jävla häftigt och ösigt så det inte liknar något annat än just ett FPS-lir. Hade man haft det tempot genom hela filmen hade den fått en femma av mig.
Men nu blir det tyvärr bara en tvåa. Det är Resident Evil på Mars, inte Doom. Förbaskat synd, för jag ville verkligen älska den här filmen.
- Vulf
I vilket fall så blev jag ganska besviken. Jag hade väntat mig ockult pang-pang på mars med många spelreferenser och inte en lugn stund. Så blev det inte riktigt. Det som jag blev besviken på var följande:
1. Var tog helvetet vägen? Doom är liksom helvetet. Hela grundidén är ju att helvetets portar har öppnats. Nä, nu utgjordes fiendehorderna (som inte var några horder, utan snarare en handfull) av genmanipulerade människor som blivit någon sorts zombies.
2. Var tog ultravåldet vägen? Jag ville se en ensam space-marine som plöjer sig fram genom hundratals och åter hundratals slemma demoner och zombies. Knee deep in the dead. Som sagt, nu handlade mer om ett gäng smygande monster som plockade marinsoldaterna en efter en och förvandlade dem till zombier. Helt fel stämning helt enkelt.
3. Var tog rekvisitan vägen? Okej, vissa Doom 3-vibbar fick man väl av miljöerna, men de första två spelen var mer tongivande för Doom-känslan imho. De var i varje fall unika förr Doom. Treans miljöer skulle kunna passa in i vilken Science-fictionmiljö som helst.
Men vad var bra då?
1. Skådespelarna. The Rock var precis som jag hade förväntat mig, helt oduglig, på ett underbart sätt. Karl Urban (Eomér) gjorde sitt och de övriga marinsoldaterna funkade hur bra som helst. Finast av alla var sockersöta Rosamund Pike.
2. Spelreferenserna var roliga. Allt från små kommentarer och rekvisita. När Sarge (The Rock) hittade en BFG var förkortningen utskriven till "Big Force Gun". När han skjutit första skottet kommer kommentaren "Holy shit! Big FUCKING gun!". Underbart. Kommentarer som, "game on" fick mig också att dra på smilbanden. När vi ändå är inne på coola repliker så yttrade The Rock en som kommer leva för evigt:
"Semper Fi - Motherfucker!"
Sug på den...
3. FPS-scenen. Filmens hjälte blir injicerad med något super-serum och bli en riktig ninjasoldat. Då går perspektivet över till första person och en helt vild scen utbryter. Nu springs det i korridorer och skjuts till förbannelse. Man vadar fram i död och förintelse under dunkandet av elektronisk musik. Det är så jävla häftigt och ösigt så det inte liknar något annat än just ett FPS-lir. Hade man haft det tempot genom hela filmen hade den fått en femma av mig.
Men nu blir det tyvärr bara en tvåa. Det är Resident Evil på Mars, inte Doom. Förbaskat synd, för jag ville verkligen älska den här filmen.
- Vulf
