Hej!
Med hjälp av den eminenta spelföreningen Solmunkarna kan jag bjuda in till en rollspelsgrupp för spelet Noir. Planen är att spela varannan måndagskväll förslagsvis 18.30-22 och att börja spela måndagen den 31:a januari.
Noir kan kort beskrivas som en ohelig och mörk blandning av Sin City/Orwell's 1984/Seven/Stalker. Spelet har en mörk ödesmättad stämning i Film Noir-stil med skarpa skuggor och kontraster, femme fatales och nedsupna privatdeckare. Fokus är på jättestaden Sandukar; det mänskliga förfallets högborg. Kolla in mer på http://www.noir.nu.
Lite tankar jag har om hur man ska spela:
- Spelarnas visioner om sina rollpersoner kommer bli byggklossarna för äventyret.
- Jag säger också direkt att jag tror spelet mår bra av en mörkare spelstil än t.ex. Mutant. Med det menar jag inte att man inte får dra skämt under spel, utan att en ödesmättad stämning kräver att man inte gör det vid helt fel tillfälle...
Storyn då?
Jo. Rollpersonerna kommer kämpa sig fram genom Sandukars ljusskygga gator och möta faror i form av organiserad brottslighet, korrupta poliser, statliga kommissarier, ockulta maktmänniskor och kanske t.om. sitt eget inre. Det är en tid för ovilliga hjältar. Läs brevet från rollpersonernas gamle vapenbroder som en inbjudan till äventyr i Sandukars djupa mörker.
/Johannes R.
I Sandukars Ingenmansland
När vi uppskärrade reste mot fronten trodde jag att slagfältet skulle bli min död. Men det som tog kål på oss soldater, minut för minut, var att vänta i en ständig skräck. Oron fanns ständigt där. Oron för befälens repressalier, för nästa strid och för att rädslan till slut skulle driva en in i vansinnet. Det var många som blev galna. Ibland var jag säker på att också jag hörde vrålen från gengångarna man påstod letade mat bland liken i ingenmansland.
Det var vid Höjd 33-Nordzonen som vi frös, svalt, stred och dog. Det finns dagar då jag minns, men ännu fler då jag bara försöker glömma. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Men skräcken släpper aldrig taget om mig. Den har förföljt mig ända hit, till djupet av Sandukar och nu är den ikapp.
Sandukar. Staden som aldrig sover, så förvildad att inget lugn någonsin lägger sig. En kokande gryta av fallna människor och förfall. Här sträcker sig skyskraporna som gotiska katedraler mot en himmel som är evigt förmörkad av fabrikernas skorstenar. Statens hotande hand når nästan överallt och där den slutar börjar korruptionen. För den som har finns alla nöjen, från lyx till pervertioner, att finna och den som inte har får betala det brutala priset. Sandukar är mitt slagfält, dess gränder skyttegravarna som jag gömmer mig i. Jag kan inte vända och vågar inte fortsätta. Jag är i ingenmansland.
Jag lever varje dag som den sista. Brevet jag skriver till mina gamla vapenbröder kunde lika gärna vara min dödsruna. Jag formulerar min hälsning så tydligt som möjligt:
”Hjälp mig. Minns de ord och den ed vi en gång svor ute i de brungråa skyttegravarna. Hjälp mig."
Med hjälp av den eminenta spelföreningen Solmunkarna kan jag bjuda in till en rollspelsgrupp för spelet Noir. Planen är att spela varannan måndagskväll förslagsvis 18.30-22 och att börja spela måndagen den 31:a januari.
Noir kan kort beskrivas som en ohelig och mörk blandning av Sin City/Orwell's 1984/Seven/Stalker. Spelet har en mörk ödesmättad stämning i Film Noir-stil med skarpa skuggor och kontraster, femme fatales och nedsupna privatdeckare. Fokus är på jättestaden Sandukar; det mänskliga förfallets högborg. Kolla in mer på http://www.noir.nu.
Lite tankar jag har om hur man ska spela:
- Spelarnas visioner om sina rollpersoner kommer bli byggklossarna för äventyret.
- Jag säger också direkt att jag tror spelet mår bra av en mörkare spelstil än t.ex. Mutant. Med det menar jag inte att man inte får dra skämt under spel, utan att en ödesmättad stämning kräver att man inte gör det vid helt fel tillfälle...
Storyn då?
Jo. Rollpersonerna kommer kämpa sig fram genom Sandukars ljusskygga gator och möta faror i form av organiserad brottslighet, korrupta poliser, statliga kommissarier, ockulta maktmänniskor och kanske t.om. sitt eget inre. Det är en tid för ovilliga hjältar. Läs brevet från rollpersonernas gamle vapenbroder som en inbjudan till äventyr i Sandukars djupa mörker.
/Johannes R.
I Sandukars Ingenmansland
När vi uppskärrade reste mot fronten trodde jag att slagfältet skulle bli min död. Men det som tog kål på oss soldater, minut för minut, var att vänta i en ständig skräck. Oron fanns ständigt där. Oron för befälens repressalier, för nästa strid och för att rädslan till slut skulle driva en in i vansinnet. Det var många som blev galna. Ibland var jag säker på att också jag hörde vrålen från gengångarna man påstod letade mat bland liken i ingenmansland.
Det var vid Höjd 33-Nordzonen som vi frös, svalt, stred och dog. Det finns dagar då jag minns, men ännu fler då jag bara försöker glömma. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Men skräcken släpper aldrig taget om mig. Den har förföljt mig ända hit, till djupet av Sandukar och nu är den ikapp.
Sandukar. Staden som aldrig sover, så förvildad att inget lugn någonsin lägger sig. En kokande gryta av fallna människor och förfall. Här sträcker sig skyskraporna som gotiska katedraler mot en himmel som är evigt förmörkad av fabrikernas skorstenar. Statens hotande hand når nästan överallt och där den slutar börjar korruptionen. För den som har finns alla nöjen, från lyx till pervertioner, att finna och den som inte har får betala det brutala priset. Sandukar är mitt slagfält, dess gränder skyttegravarna som jag gömmer mig i. Jag kan inte vända och vågar inte fortsätta. Jag är i ingenmansland.
Jag lever varje dag som den sista. Brevet jag skriver till mina gamla vapenbröder kunde lika gärna vara min dödsruna. Jag formulerar min hälsning så tydligt som möjligt:
”Hjälp mig. Minns de ord och den ed vi en gång svor ute i de brungråa skyttegravarna. Hjälp mig."