Indierummet på LinCon, vilket ös! Kanske bättre än på GothCon? Dålig forumituppslutning, men eliten var där och dödköttet föll bort, så det gjorde inget. Jag, Pilze och Vicotnik höll ställningarna och lirade järnet. Elmrig var där större delen av konventet, också, och Recca dök upp ett par gånger, och de bidrog starkt till att det blev så lyckat.
Vi hade placerats i utkanten av konventsområdet, längst bort från allt. Det var synd, men vi kompenserades genom att ha tillgång till en massa grupprum att lira i, och LinCon hade gjort indierummet samlingsplats för alla schemalagda rollspelsarr! Det var helt briljant, för det gjorde att alla rollspelare kom förbi och många satt i indierummet och väntade på sin spelledare, och fördrev tiden med att bläddra i våra indiespel. Jag tror att det nog spelades minst dubbelt så mycket indiespel som arrangerade pass!
Det var hårt tryck och oftast hade vi minst två grupper igång samtidigt. Ibland behövde vi droppa av en av oss från en grupp för att lira med nykomlingar, vilket var synd, men det funkade hyfsat. Ofta hann man precis klart ett lir och började direkt med ett nytt med en annan grupp utan vila. Totalt crazy! Jag har aldrig spelat så mycket! Lirade till två på natten första natten, till tre andra och till fem tredje. Spelade kanske fem-sex sessioner om dagen.
På lördagen kom en av funktionärerna förbi för att snacka om uppstädning. Han nämnde att de hade fått höra en massa bra grejer om indierummet av de som varit där och han hoppades att vi skulle fortsätta att vara med på LinCon i framtiden. Jättekul att höra! Jag vet att jag absolut vill vara med igen nästa år.
Spel
Utpost lirades helt sjukt mycket. Vicotnik ledde det ofta, och om man går efter hur mycket skratt och vrål som kom från hans grupper så verkar det som om han gjorde det riktigt bra. Faktum är att jag var med i en sådan omgång där han var Utsidan (härligt att få vara spelare), så jag vet att han skötte jobbet galant, även om jag var dålig på att hålla tillbaka min mångåriga "förklara spelet"-vana och körde över honom ibland (förlåt!). Även Pilze höll i det och rockade järnet. Flera som lirade Utpost kom tillbaka med nya vänner för att spela det igen, vilket nog var en anledning till att man ofta såg två grupper i rummet spela Utpost samtidigt! Helt sjukt, och jättekul att se.
Jag fick bara till en omgång Svart av kval, vit av lust, men den blev riktigt skön och sådär mörk och dyster som det ska vara i det spelet. Recca imponerade i rollen som Elsa, speciellt som det var hennes första lir i ett spelledarlöst spel. Elmrig prövade systemet och lirade en människa, vilket jag förklarade innebar att han skulle komma att spela en mer stödjande roll i ståryn. Det hade han inget emot och han skötte det galant. Jag glömde hela tiden bort att han inte är en gammal indieräv som har spelat sådana här spel i åratal. Tyvärr kunde inte Vicotnik vara med eftersom han lirade med en annan grupp då, och då det aldrig blev en andra omgång fick han aldrig pröva spelet. Synd, för jag vill se honom spela vampyr!
Jag hade snickrat ihop en spelledarlös grottkrälsversion av Banansystemet som heter Drakar och bananer. Jag, Vicotnik och Elmrig speltestade och det gick riktigt bra. Eftersom det var så lättspelat och snabbt fick det spelet också rejält med speltest. Jag tror att det lirades fyra och en halv gång totalt. En av mina härligaste spelupplevelser var att spela det på familjedagen tillsammans med en barnfamilj. Det var jag, föräldrarna och fem barn, totalt åtta (!). Eftersom spelet inte har något frispel utan bara är beskrivande av tärningsslag gick det jättebra att vara på lag, och vi åtta spelare delade på fyra rollpersoner. Barnen var helt underbart kreativa och de vuxna hade inte en chans att hänga med. Jag tror att jag ska skriva en separat tråd om bara det speltillfället, så fantastiskt var det.
Framemot natten när folk hade droppat av och bara några få själar vägrade att gå och lägga sig så spelades även två omgångar Sjätte inseglet. En gång var det jag, Vicotnik och Elmrig och en gång jag, Pilze och Recca. Båda blev riktigt schyssta. Den första gången lyckades jag både bli en skitstövel och dö, men den andra gången dog jag en ädel död. Tyvärr var jag trött den sista gången och klippte min rollpersons liv kort utan att ge honom en chans att konfrontera sin far, som samtidigt var förrädare och inspärrad för ett brott han inte begått. Klantigt att inte plocka upp den tråden!
Det spelades även en del spel jag inte skrivit.
Jag lirade InSpectres två gånger och vi fick en omgång Psychodrame med riktigt tungt innehåll (sexuella övergrepp, någon?). Pilze körde en maratonomgång AW som höll igång helt sjukt länge, och Vicotnik höll i en omgång Fiasco, minns jag, och vi lirade även lite Shab Al-Hiri Roach. Intressantast för mig var dock Prosopopée, som jag spelade med Vicotnik (spelade hon som lugnar naturen), Elmrig (han vars skugga beslöjar minnet), Wulfgeir (han vars andedräkt är kall och vars näsa är ett gristryne) och Pilze (som tillsammans med mig var Nyans, typ SL). Jag hade misstolkat reglerna litegrann, vilket gjorde att det blev svårare än det hade behövt bli, men vi fick en bra känsla för spelet. Det var knarkigt men kul; jag gillade det. Det kräver dock en del koncentration och är inte helt simpelt att spela. Jag blev förvånansvärt förtjust i narreringsreglerna. Jag trodde inte att jag skulle gilla dem, men de funkade riktigt väl. Dock gjorde de det svårt att fördela spotlight. Jag tror att Nyanserna måste ta mer ansvar att ibland rikta sig till specifika rollpersoner så att deras spelare måste svara. En lärorik upplevelse, och även om jag inte tror att jag vill spela spelet jätteofta vill jag absolut spela det igen. Den drömlika, surrealistiska känslan man får tror jag är den man anar men aldrig riktigt når i Nobilis, men Prosopopée drar elegant in den genom mekaniken.