Nischade rollspel tack
Som jag ser det gäller frågan inte bara skräckrollspel utan rollspel överhuvudtaget men det är ju (nästan) alltid trevligt att diskutera här på skräckforumet så jag har inget att klaga på. Har väl egentligen inte så mycket att lägga till det du skriver (men å andra sidan känns det många gånger som om det här med att ha något att säga inte alltid står högt i kurs på forumet…) men jag tänkte i alla fall säga att jag tycker det ligger mycket i det. Det blir lätt så att spelen behandlar många saker dåligt än en sak bra och att vissa delar inverkar på möjligheten att använda de andra på ett bra sätt. Detta är dock redan nämnt så jag tänkte ta upp en annan aspekt på det hela; nämligen kommunikation och möjligheten att med utgångspunkt från ett spel skapa fungerande spelgrupper. För att illustrera redogör jag inledningsvis för en diskussion (synnerligen sammanfattad här både i tid och i omfattning!) mellan mig och en snubbe som lirat rollspel lika länge som jag själv och som jag spelat en del med senaste året:
”Så du är också intresserad av skräckspel.”
”Javisst, det vore kul om vi kunde lira lite skräck. Har blivit alldeles för lite skräck för min del, mitt Kult ligger t ex ständigt på hyllan utan att någon vill spela det.”
”Fast jag är tveksam till Kultskräcken. Magi, monster som man skjuter sönder med tuffa vapen …
”Det finns kanske de som spelar så men definitivt inte jag. Jag avskyr de delarna, sånt får inte vara med om jag ska spela Kult. Det som är roligast är om man är en vanlig person, eller lite förlorare nästan och de stora farorna inte visar sig öppet och…”
”Okej, men då kommer du verkligen att gilla Call of Cthulhu.”
”Ja, jag hoppas det. Men förresten i Call of Cthulhu finns det väl minst lika mycket monster och jättetuffingar som i Kults regelbok?”
”Nej, nej, något sånt blir det inte när jag spelleder utan allting kommer ligga på lägre nivå där man möjligtvis kan ana ockulta förtecken någonstans i bakgrunden. Tyngdpunkten kommer ligga på karaktärsspel, intriger…
”Låter som Vampire! Det här kommer bli bra!”
”Vampire… alltså, för mig känns det helt fel att spela ett monster som springer runt och slaktar oskyldiga människor om nätterna.”
”Men hallå! Hur tusan har du spelat Vampire?? Jag har lirat Vampire med tre olika spelledare och då bara en enda gång varit med om att en oskyldig människa fått sätta livet till på grund av rollpersonerna. Och jag var för övrigt helt oskyldig till det som hände.”
”Okej, då har jag väl fått fel uppfattning då. Förresten, vi skulle väl kunna testa någon gång också att spela något annat än skräck. Drakar och Demoners grundregler tycker jag vore kul att plocka fram igen…”
”Nej, snälla… Har man spelat rollspel i arton år har Drakar och Demoners grundregler i princip bara nostalgivärde. Medelmåttiga regler, ingen värld, inget stöd för att skapa intressanta personligheter, bakgrund, miljöer…”
”Men sånt kan man ju fixa ändå om man är rutinerad och reglerna behöver vi ju inte bry oss om så mycket, kan ju lira lite friform... Det var alltid kul på den tiden man spelade Drakar och Demoner och jag och mina polare gjorde lite egna grejer till det…”
”Öh, men vad ska man med Drakar och Demoners grundregler till om man spelar friform, gör alla miljöer själv och endast har den egna spelrutinen som stöd för att göra intressanta rollpersoner?”
Och så vidare…
Det finns så många olika sätt att spela ett spel på. Försöker man dra några slutsatser om någons sätt att spela utifrån vilka spel personen spelar/gillar är risken att man är fel ute uppenbar. Min spontana reaktion av att t ex någon spelar Dungeons & Dragons är att jag och vederbörande bör undvika att hamna vid samma spelbord. Men faktum är ju att den bäste spelledare jag haft (och som kanske även är den som varit roligast att snacka rollspel med för övrigt) hade D&D som favoritspel. Hur är det möjligt? Varför har inte ett spel (i tillräckligt stor utsträckning) funktionen att det samlar en viss typ av spelare som med stor sannolikhet skulle ha kul ihop?
Som jag ser det nischar sig spelen många gånger på fel områden. Fel för mig alltså, för det fall någon sitter och tror att jag försöker göra mig till talesman för den genomsnittlige
www.rollspel.nu- besökaren (att jag skulle bli det vore väl mindre sannolikt…). Jag behöver bara kolla på rollspelsmakandeforumet för att få min uppfattning bekräftad:
”Hej, jag funderade på ett nytt stridssystem…”
”Jag tycker fantasyspelen är likadana allihop så nu ska jag göra något helt eget. Jag ska kalla orcherna något annat och göra alla dvärgar skägglösa.”.
(Okej, det var elakt skrivet, skicka hatbreven privat tack.) Jag blir marginellt mer sugen att spela t ex DoD för att någon fifflat med några sådana här detaljer i spelet. Det är helt andra frågor som är intressantast när jag ska bedöma om jag kommer att tycka det är kul att vara med att spela. Vad finns det för mig som spelare för möjlighet att skapa miljöer och individer i spelvärlden, vid kampanjstart respektive under pågående spel? Är rollpersonerna underordnade äventyren eller är det genom rollpersonsgenereringen som äventyr skapas? Är det meningen att man helt ska koncentrera sig på mer spektakulära händelser i rollpersonens liv och snabbspola allt däremellan eller tar vardagliga ting lika stor plats som mer speciella? Vilken faktiskt betydelse har rollpersonernas personlighet i spelet? Har man som spelare andra målsättningar än att spela sin rollperson? Anses spelarna själva kunna ta ansvar för hur de ska spela sina rollpersoner och vilken prestationsförmåga dessa ska ha eller är spelledaren den ende som anses klara detta ansvar och har han därför redskap för att se till att spelarna agerar som de bör enligt honom? Spelformer – scenarion, fristående äventyr, kampanjer som startar från noll, evighetslirande e t c? Sådant här vill jag ha svar på innan jag börjar spela med någon. Tyvärr verkar det dock ofta ses som detaljer som kan bestämmas inom spelgruppen eller får ge sig själva under spelets gång. Underkänt säger jag. Hur ska jag kunna intressera mig för hur initiativsystemet i strid fungerar om jag ännu inte fått svar på frågan om vad det egentligen är vi ska göra när vi sysslar med det som vi kallar rollspel? Och visst kan man själv skapa alla de delar jag nämnde ovan men å andra sidan kan jag också skapa stridssystem, färdighetssystem e t c på egen hand. Jag tror att väldigt många konflikter inom spelgrupper skulle undvikas om det från början stod mer klart vad det är man sysslar med och vilka medel som kommer att användas för att uppnå det gemensamma målet att ha kul. Det skulle också underlätta betydligt när nya spelgrupper skapas. Eftersom spelen ger helt olika associationer för olika personer är risken uppenbar att två personer som vill spela på samma sätt inte finner varandra eftersom de tror att den andre betonar andra delar i spelet än vad som faktiskt är fallet. Så fram för spel som nischar sig och som står för något! Om jag och någon som jag tycker spelar på ett sätt som är helt åt skogen har samma spel på listan över favoriter är det något som inte stämmer.
”Med andra ord: Du vet att du har fel när ingen protesterar.”
Vågar man som slutsats av det bestämma sig för att de gånger man klämmer ur sig något som verkar ta som en hård pungspark på en och annan forumdeltagare så har man rätt i det man skriver?
”Det slår mig när jag läser recensioner och åsikter om diverse skräckrollspel att ett och samma ideal återkommer gång på gång som något sorts maniskt mantra:
"Det här spelet är bra, för man kan lira det på alla möjliga sorters sätt!"
Det får mig att tänka på när jag häromdagen läste en av nyheterna på
www.rollspel.nu:s startsida:
”Arxedus är ett nytt, spännande fantasyrollspel som är gratis att ladda ner ifrån vår hemsida. Reglerna passar både nybörjare och erfarna och ger SL stora valmöjligheter. Världen borgar för många spännande och äventyrliga kampanjer. ”
Zzzz… Kommer jag att undersöka ovanstående spel närmare? Kommer jag att besöka Skånemejeriers hemsida för att se om deras mellanmjölk har samma innehåll som Arlas? Kommer jag att kolla efter om det är gamle eller nye kungen på enkronorna nästa gång jag betalar parkeringsavgift? Ni fattar… Om någon kan visa mig att Riotminds eller Neogames i reklamen för DoD respektive Eon skriver ”DoD/Eon är gammal skåpmat i form av ett fantasyrollspel som inte har någon spänning att erbjuda. Reglerna passar varken nybörjare eller erfarna och SL är i princip helt låst. De spännande och äventyrliga kampanjer som kan skapas ur spelvärlden kan i bästa fall räknas på ena handens tumme.” lovar jag att ompröva mina tankar om Arxedus pressmeddelande!
Arcana
