En sak som jag tycker är en grej som JÖDI (Jag överger dig inte) har missat totalt är om Jill och Robin kör svinhårt och ingen av dom kan bryta för dom har committat till JÖDI så kanske Alice vid samma bord behöver gå därifrån. Jag har ibland tänkt tillbaka till den där gamla tråden (hade också läst den förut) och till Megueys tankar för att motivera mig att vara kvar när något varit extremt tungt för mig, för jag tänkte att min medspelare behövde det, men
- försökt lära mig bli bättre på att ha medvetenhet om dom andra runt bordet, och
- skulle aldrig i livet lägga fram det som en grupp-policy på det sätt som hon gör.
Ordet “överger” är ju extremt negativt laddat (vilket är avsiktigt) och sättet hon lägger upp det på “Jill har brutit mot JÖDI” (brutit också, åtminstone i den meningen, använt på ett sätt som verkar negativt laddat), gör det till en extrem grupptrycksgrej att tvingas vara kvar.
Det är rätt schysst att ha lite av en
“Postels lag”-inställning till JÖDI, att tänka “Det här är svinvidrigt för mig nu men jag vet att jag pallar. Jag kan jobba igenom detta med dig, jag överger dig inte. Men jag kommer inte lägga samma tyngd på dig, eller på nån annan, som du just nu lägger på mig”.
Att försöka vara generös med vad dom andra behöver att vi spelar igenom [i mån av vad som går! är alltid tillåtet att bryta i värsta fall, det är ju så consent funkar!], spelar klart, “rakaste vägen ut är igenom” osv, men att också
ta hand om varandra.
Jag länkade tidigare till
Luxton-prylarna som P.H. Lee har skrivit ihop och jag tycker en del av sakerna är fel ute (obligatorisk genomgång av tramuata & triggers innan känns för mig väldigt intrusivt + det skulle ta hela kvällen om jag skulle börja rabbla) och att dom flesta spelgrupper därute inte är några terapeuter direkt,
men grundpoängen att det ibland kan vara rätt skadligt att bryta och ännu värre skadligare att veila eller “erase” genom att krysskorta känner jag definitivt igen mig i.
Däremot att, som Meguey, göra om den filosofin till att
verkligen stenhårt skambelägga brytande är för mig att vara totalt ute och cykla.
Liksom våra hjärnor är ganska messy och konstiga och ömtåliga ting. Sätt inte upp stenhårda principer för vad som funkar och inte funkar kring hur vi hanterar jobbiga grejer. Låt det vara lite moment-to-moment och case-by-case och vad vi behöver.
Jag
har ju gått i svinmycket terapi och vad fick vi lära oss där? Jo att vara med det jobbiga, att jobba igenom triggers och ångest och andra tramuata, och sitta med den där klumpen i magen och bli vän med den,
men det var definitivt inget dom slängde på oss första året!!!
Första året var det tvärt om stenhårt fokus på att lära oss bryta, lära oss gå ifrån, lära oss tänka på annat, lära oss typ ta en isbit eller stark parfym, lära oss säga nej, lära oss distrahera oss, lära oss sitta och läsa böcker typ och försöka hålla tankarna borta medan känslorna stormar i kroppen, lära oss sluta skära oss osv. Vi fick lära oss långa ramsor och minnesregler för att komma ihåg alla dom här prylarna.
Vi fick träna och träna och träna på dessa saker, stenhårda läxor, uppföljning per telefon, dom var urnoggranna på att vi fått lära oss dom där sakerna, att lära oss att “fly från problemen” ordentligt under hela första året.
Därför att det var vår säkerhetslina sen under andra året när vi lärde oss att bemöta problemen rakt på. Hur vi gradvis växlade i intervall från att distrahera oss med någon tröstande Game Boy eller vad vi nu hade jobbat fram för personliga copingstrategier första året till att mer och mer vara fullt ut närvarande i den bitande kylan i bröstet, känna av när vi inte pallade, gå tillbaka till coping&distraktioner, sen testa att vara lite mer närvarande osv. Gradvis.
Dom där färdigheterna från första året som vi jobbade så mycket på? Dom använder jag aldrig numera.
Men dom var livsnödvändiga för att stå ut med andra året.
Megueys förslag är helt puckat, helt
urdumt, i den mån det innebär att slänga in rando spelnördar i andra året, rakt ner i avgrunden utan livboj och bara “lycka till!”