jag hade taänkt använda ordet "djupimmersionism" i rubriken till det här inlägget, men så kom jag på att jag ju nyligen ropat efter mer tilltalande och för nybörjare intressanta trådtitlar, så nu fick det bli som det blev.
Bara som förtydligande, såhär i början av tråden: Djupimmersionism är alltså att spela rollspel med målet att uppleva en så hög grad av inlevelse i sin rollkaraktär som möjligt. Det ouppnåeliga idealet är att helt glömma sitt "jag" och helt uppgå i rollen. Jämför Method Actors och liknande. Vissa kallar det sinnessjukt, jag kallar det katharsis.
Det har funnits trådar om hur man bygger ett system som främjar djupimmersionismen som agenda i rollspel, men jag tänkte ha en liten tråd med tips och idéer om hur man utanför systemet kan bete sig och göra för att främja sagda agenda.
Några exempel:
- Något som kräver att man som spelledare frångår traditionellt planerande - om man inte delar in kampanjer i äventyr utan kör alltihop som en enda lång vindlande kampanj, där det saknas "slutbossar" och traditionell äventyrsstruktur och dramaturgisk struktur, så främjas känslan av att det man rollspelar är någons liv, snarare än en berättelse eller film.
- En spelledare jag hade använde följande: Innan varje spelmöte sitter spelarna och blundar, och får svara på frågor ur sina rollpersoners perpektiv. Frågorna är av typen "Berätta om ditt förhållande till din far" eller "hur var din första kärlek?". Dessa frågor gör att man nästan bokstavliogen "klättrar in i" karaktären genom att föreställa sig dess sinnes- och minnesvärld och tjänar som utsökt inlevelseförstärkare. Det var aldrig några problem att komma in i inlevelse i den spelledarens möten.
- Föremål och rekvisita. Många fnyser eller rynkar på näsan, men ofta kan det funka. Om man spelar i modern tid och spelar personer av samma kön som en själv, så kan man till och med klä ut sig. jag själv var nästan nära att vid ett tillfälle skaffa samma frisyr som en av mina rollpersoner, just för att kläder och sådant verkligen ökade närvarokänslan och inlevelsen. Om ens medspelare sitter i rätt kläder så är det lättare att föreställa sig deras rollpersoner. Även om man inte vill gå så långt så finns ju alltid möjligheten att använda små saker - en solfjäder, en tändare, en halsduk. Något konkret, påtagligt, att knyta känslan av karaktären till. Om saken dessutom har en specifik doft kan detta ytterligare förstärka identifieringen med karaktären. Detta ger också ett naturligt avbrott när man slutar spela - när man lägger ifrån sig rekvisitan är signalen att man är sig själv snarare än sin karaktär. Ibland när man når sådär riktigt djupt kan det nästan vara svårt att släppa sin alternativa persona, och den fysiska handlingen att lägga saker åt sidan kan ju vara till hjälp där.
- Ticks och liknande. Om man inte överdriver, så kan ticks och andra egenheter såsom röster, sätt att sitta eller gå, och annat som kan vara unikt för karaktären verkligen främja både den inre inlevelsen och de andra spelarnas inlevelse.
- Välgjorda handouts som kartor, brev, maskinskrivna sidor med autentiska kaffefläckar, pistoler, peruker, ja allt man kan tänka sig... Egentligen blir det här samma fördel som personlig rekvisita och kläder.
- Det mest uppenbara: Att försöka undvika out-of-characterkommentarer i största möjliga mån. Kommer du på ett roligt skämt om situationen, sitt på skämtet till senare eller dra det in-character. försök behålla allvaret och koncentrationen på själva rollspelet.
- Flera av de ovanstående handlar mycket om att använda yttre uttryckmedel för att förstärka den inre inlevelsen, men vissa kan istället känna tvärtom; man blir störd av kläder och rekvisita och föredrar att enbart göra "resan" i sitt eget huvud. med andra ord: Alla tips funkar inte för alla, det finns inga allmängiltiga grejer här.
- Sensory deprivation. En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft i rollspel var under ett strömavbrott mitt i natten. Inga distraherande ljud, inga distraherande synintryck. Vi satt respektive låg på soffor och stolar och spelade fantastiskt. På något sätt gjorde avsaknaden av reella synintryck att upplevelsen inåt, inlevelsen, blev enormt mycket starkare. En kul grej att göra kunde med andra ord vara att spela i totalt mörker. Det blir svårt om man inte kör friform, men antagligen inte omöjligt (braille-tärningar? =).
Så, någon som har några andra tips för att främja den riktigt hardcore-djupa inlevelsen?
Bara som förtydligande, såhär i början av tråden: Djupimmersionism är alltså att spela rollspel med målet att uppleva en så hög grad av inlevelse i sin rollkaraktär som möjligt. Det ouppnåeliga idealet är att helt glömma sitt "jag" och helt uppgå i rollen. Jämför Method Actors och liknande. Vissa kallar det sinnessjukt, jag kallar det katharsis.
Det har funnits trådar om hur man bygger ett system som främjar djupimmersionismen som agenda i rollspel, men jag tänkte ha en liten tråd med tips och idéer om hur man utanför systemet kan bete sig och göra för att främja sagda agenda.
Några exempel:
- Något som kräver att man som spelledare frångår traditionellt planerande - om man inte delar in kampanjer i äventyr utan kör alltihop som en enda lång vindlande kampanj, där det saknas "slutbossar" och traditionell äventyrsstruktur och dramaturgisk struktur, så främjas känslan av att det man rollspelar är någons liv, snarare än en berättelse eller film.
- En spelledare jag hade använde följande: Innan varje spelmöte sitter spelarna och blundar, och får svara på frågor ur sina rollpersoners perpektiv. Frågorna är av typen "Berätta om ditt förhållande till din far" eller "hur var din första kärlek?". Dessa frågor gör att man nästan bokstavliogen "klättrar in i" karaktären genom att föreställa sig dess sinnes- och minnesvärld och tjänar som utsökt inlevelseförstärkare. Det var aldrig några problem att komma in i inlevelse i den spelledarens möten.
- Föremål och rekvisita. Många fnyser eller rynkar på näsan, men ofta kan det funka. Om man spelar i modern tid och spelar personer av samma kön som en själv, så kan man till och med klä ut sig. jag själv var nästan nära att vid ett tillfälle skaffa samma frisyr som en av mina rollpersoner, just för att kläder och sådant verkligen ökade närvarokänslan och inlevelsen. Om ens medspelare sitter i rätt kläder så är det lättare att föreställa sig deras rollpersoner. Även om man inte vill gå så långt så finns ju alltid möjligheten att använda små saker - en solfjäder, en tändare, en halsduk. Något konkret, påtagligt, att knyta känslan av karaktären till. Om saken dessutom har en specifik doft kan detta ytterligare förstärka identifieringen med karaktären. Detta ger också ett naturligt avbrott när man slutar spela - när man lägger ifrån sig rekvisitan är signalen att man är sig själv snarare än sin karaktär. Ibland när man når sådär riktigt djupt kan det nästan vara svårt att släppa sin alternativa persona, och den fysiska handlingen att lägga saker åt sidan kan ju vara till hjälp där.
- Ticks och liknande. Om man inte överdriver, så kan ticks och andra egenheter såsom röster, sätt att sitta eller gå, och annat som kan vara unikt för karaktären verkligen främja både den inre inlevelsen och de andra spelarnas inlevelse.
- Välgjorda handouts som kartor, brev, maskinskrivna sidor med autentiska kaffefläckar, pistoler, peruker, ja allt man kan tänka sig... Egentligen blir det här samma fördel som personlig rekvisita och kläder.
- Det mest uppenbara: Att försöka undvika out-of-characterkommentarer i största möjliga mån. Kommer du på ett roligt skämt om situationen, sitt på skämtet till senare eller dra det in-character. försök behålla allvaret och koncentrationen på själva rollspelet.
- Flera av de ovanstående handlar mycket om att använda yttre uttryckmedel för att förstärka den inre inlevelsen, men vissa kan istället känna tvärtom; man blir störd av kläder och rekvisita och föredrar att enbart göra "resan" i sitt eget huvud. med andra ord: Alla tips funkar inte för alla, det finns inga allmängiltiga grejer här.
- Sensory deprivation. En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft i rollspel var under ett strömavbrott mitt i natten. Inga distraherande ljud, inga distraherande synintryck. Vi satt respektive låg på soffor och stolar och spelade fantastiskt. På något sätt gjorde avsaknaden av reella synintryck att upplevelsen inåt, inlevelsen, blev enormt mycket starkare. En kul grej att göra kunde med andra ord vara att spela i totalt mörker. Det blir svårt om man inte kör friform, men antagligen inte omöjligt (braille-tärningar? =).
Så, någon som har några andra tips för att främja den riktigt hardcore-djupa inlevelsen?
