Tid, erkännande och sårbarhet i all ära, men det verkliga problemet är att alla rollspelare förlikar sig med det faktum att de väljer att rollspela än att göra något annat.
När en person förlikar sig med att rollspela en person kan det innebära en förlust i och med detta i och för sig, så att säga. Man kan givetvis på något sätt utveckla sig själv, men genom rollspel förlikar sig spelaren med att det har mindre potential än andra mer verklighetsbaserade intressen där ens personlighet mera direkt har ett samband med sin egen utveckling.
Missförstå mig inte, visst kan det finnas stora ting inom rollspel att eftersträva. Emellertid finns det större saker i livet, t.ex. att bilda familj. Men med det sagt finns det förmodligen åtskilliga som utan tvekan riskerar tid, erkännande och sårbarhet på något som kan ge underbara mentala upplevelser.
Hursomhelst, när allt kommer omkring, vem bryr sig om tid, erkännande och sårbarhet? Om hundra år spelar tiden man lagt på saker och ting ingen egentlig roll. Erkännandet spelar nog mindre roll eftersom det är upplevelserna som människorna minns. En upplevelse av erkännande kanske får en att må bra, men man kan må bra ändå och sålänge man mår bra av rollspel är det nog ingen som bryr sig om erkännande. Sårbarhet är en illusion. Det är bara den som tar åt sig som förlorar. Ingenting har någon betydelse om du inte ger det betydelse. Därför saknas anledning att ta någonting personligt, överhuvudtaget och någonsin.
Sålunda har du inte förlorat någonting, såvida du inte själv tycker att du har gjort det.