Nekromanti Inte det minsta skräckigt

[Vindhand]

Re: Skräk.

Spel som kallar sig skräckspel är skräckspel. Det är lättast så, åtminstone om det inte är vad man är ute efter att diskutera.

(Jag håller inte med)

Nu blir jag vimsig. Är det inte vad jag också menar?

Om så är fallet skulle vi vara överens och det är inte en grund att bygga en bra debatt på. Någon av oss måste byta åsikt. Helst du

Det är sällan man spelar svenssons i skräckrollspel, och gör man inte det så är det ju helt värdelöst att skrämmas med HP-förluster i form av tentakelmonster?

Japp. En rimlig slutsats av detta kanske är att en Svensson är en ganska lämplig skräckspelskaraktär just för att han är så lätt att skrämma.

Att däremot gå mot en rollpersonens oskyldiga älskade eller bryta sönder den stackars rollpersonens världsbild eller att skrämma rollpersonen med det monster som finns inuti hennes egna själ är ju hemskt mycket bättre.

Bra metoder allihop. Naturligtvis fungerar de även mot den harige herr Svensson.

Det är kärnan i min motvilja mot superhjälte-skräck. Jag ser inte hur superhjältigheterna hjälper till. Jag fattar att man kan arbeta runt dem men om de inte är till hjälp verkar det ganska dumt att inte bara skrota dem helt. Om det nu är skräck man vill uppnå.

 

[Eksem]

Re: Skräk.

Men om vi för enkelhetens skull nöjer oss med att om ett skräckrollspel själv påstår sig vara ett skräckrollspel så ÄR det ett skräckrollspel, även om det är så himla oläskigt att det snarare hindrar skräckrollspelande än att uppmuntra det. Jag menar, Revenge of the Nerds 2 är en komedi även fast den inte är det minsta rolig. För visst är det väl så genrebeteckningar fungerar?


"Jag ser inte hur superhjältigheterna hjälper till"

Helt klart en bra poäng.

Det här är rent teoretiskt eftersom jag aldrig spelat med superhjältar i skräckrollspel (eller ja, jag har spelat en KULT-RP med KI-krafter, och det sög så jävla hårt). Men jag gissar att om man spelar t.ex. Nobilis (som jag visserligen hade tänkt spela rätt så romantiskt och inte så skräckigt) men tillåter inte hjälte-RP i skräckrollspel att man utforskar skräckområden på ett långt mer symboliskt och abstrakt sätt än om man spelar grisodlarskräck? Kanske kan man göra det med ett slags utifrånperspektiv?

Det låter iofs inte som det skulle vara så himla läskigt, och jag kommer inte på några bra exempel på hur det skulle kunna gå till egentligen, men nåt sånt här kanske? En RP i Nobilis som personifierar hatet och en som personifierar kärleken som tävlar om vem som effektivast kan förstöra någons liv har åtminstone en grym otrevlighetspotential. Att låta två spelare utforska sin egen potential för att åsamka lidande lär vara jävligt äckligt, tror jag.

Och där skulle jag hellre ha två Nobilis-karaktärer än två svenssons, även om svenssons också kan fungera i ett sådant sammanhang.

 

[Man Mountainman]

Jag är djupt besviken

När jag läste ditt inlägg förväntade jag mig en veritabel stormflod av referenser till tidigare trådar på samma ämne. Mina medforumiter kanske har växt upp, eller så är referenser inte längre inne. vad som nu än är orsaken, ska i alla fall jag stå upp för att försvara forumets traditioner.

Discordian
Vindhand
Sluper
Krille
Mer Sluper
MidNight
Bosse
Tegrevan

Osv osv, jag orkar inte leta rätt på alla trådar på ämnet, utan vi går direkt till finalen:

KaGGe

 

[Ymir]

Det är bara så i din sunkiga spelgrupp. Och några till, uppenbarligen. Ett par av de mer stämningsladdade skräckkampanjer jag spelat har jag spelat i Vampire. Och detta renodlade skräckscenario är Vampire, och jag vet att det skrämde njurtalgen ur åtminstone någon.

Se Dnalors hänvisning till tidigare trådar.

- Ymir, är så trött på debatten att han kan få hjärtinfarkt, men måste försvara Vampire.

 

[Vindhand]

Re: Skräk.

Men om vi för enkelhetens skull nöjer oss med att om ett skräckrollspel själv påstår sig vara ett skräckrollspel så ÄR det ett skräckrollspel, även om det är så himla oläskigt att det snarare hindrar skräckrollspelande än att uppmuntra det.

Kalla mig obstinat men jag kan som bäst gå med på att ett spel som påstår sig vara ett skräckrollspel kan anses vara avsett att vara ett skräckrollspel(*). Det är litet tveksamt naturligtvis m.t.p. att genre-beteckning och marknadsföring kan vara någon man klistrar på sist, men med litet god vilja så...

Om ett spel som avses vara ett skräckrollspel verkligen lyckas med detta är en annan och mycket svårare fråga. jag tycker inte att det går på automatik...

(* 3% av intäkterna från detta inlägg går till riksförbundet för tautologier )

Jag menar, Revenge of the Nerds 2 är en komedi även fast den inte är det minsta rolig. För visst är det väl så genrebeteckningar fungerar?

Genrebeteckningar bör i.a.f. fungera olika för ett område där man presenteras med ett färdigt verk jämfört med ett område där man ges en uppsättning verktyg. Ett verktyg bör definitivt märkas efter sin funktion snarare än sitt påstådda ändamål. Annars får man stå ut med att den metaforiska skruvmejseln saluförs som hammare för att sådana säljer bättre.

Rätta mig om jag har fel, men det var detta vi inte skulle prata om, eller hur?

Det här är rent teoretiskt eftersom jag aldrig spelat med superhjältar i skräckrollspel (eller ja, jag har spelat en KULT-RP med KI-krafter, och det sög så jävla hårt). Men jag gissar att om man spelar t.ex. Nobilis (som jag visserligen hade tänkt spela rätt så romantiskt och inte så skräckigt) men tillåter inte hjälte-RP i skräckrollspel att man utforskar skräckområden på ett långt mer symboliskt och abstrakt sätt än om man spelar grisodlarskräck? Kanske kan man göra det med ett slags utifrånperspektiv?

Kanske kan man det... men är det bättre? Jag misstänker att den ökade distansen även försvårar själva skrämmandet.

Det låter iofs inte som det skulle vara så himla läskigt, och jag kommer inte på några bra exempel på hur det skulle kunna gå till egentligen, men nåt sånt här kanske? En RP i Nobilis som personifierar hatet och en som personifierar kärleken som tävlar om vem som effektivast kan förstöra någons liv har åtminstone en grym otrevlighetspotential. Att låta två spelare utforska sin egen potential för att åsamka lidande lär vara jävligt äckligt, tror jag.

Säkerligen, men en ganska god satsning är att den som är räddast i det scenariot är stackarn de använder som objekt... han som ingen spelar. Om spelarna lever sig in i sina roller bör de inte bli rädda alls.

Och där skulle jag hellre ha två Nobilis-karaktärer än två svenssons, även om svenssons också kan fungera i ett sådant sammanhang.

Jag satsar nog på svenssonsarna, för det är mer påtagligt. Dessutom har man en fail-safe i att det går att skrämma dem på andra sätt om de inte spontant drabbas av en plötslig skräck över sina egna handlingar.

Det enda område jag kommit på där det faktiskt kan hjälpa skräcken att ha speciella krafter är att man t.ex. kan hamna i en position där man är ensam ansvarig för att skydda många vanliga människor från ett stort hot. Om man är den enda som kan rädda världen borde kan vara rädd för att misslyckas. Jag har använt detta i Stormbringer med viss framgång.
Tyvärr är det exemplet inte så applicerbart på t.ex. Vampire eftersom man 1: är en monster, 2: bara är en av många.

...och t.o.m där tycker jag att CoC lyckas bättre. Med rätt fragment av kunskap _kan_ man vara den enda som kan rädda världen _och_ fortfarande vara liten och bräcklig och rätt för mycket annat mer småskaligt ont.

 

[Eksem]

Re: Skräk.

"Säkerligen, men en ganska god satsning är att den som är räddast i det scenariot är stackarn de använder som objekt... han som ingen spelar. Om spelarna lever sig in i sina roller bör de inte bli rädda alls. "

Mm, jag kom på det nån timme efter att jag skrev inlägget, det bästa vore förstås att ha en spelare som spelar hatet, en som spelar kärleken och en som spelar offret.
Jag skulle kanske inte bli rädd på det sätt som jag blev av Dark Water, men nog skulle en viss känsla av skräck eller åtminstone obehag infinna sig hos mig om jag satt och försökte komma på det jävligaste jag kunde göra mot människan som satt brevid mig vid bordet. Men jag är också en känslig själ
Ett sådant scenario kräver förstås en viss sorts spelare. Det vill säga, den sorten som mina spelare inte är

Hursomhelst är hela upplägget rent teoretiskt, jag har aldrig provat att spela skräck på det sättet (jag är inte ens en särskilt bra skräckSL när det gäller vanlig skräck heller).


"Kanske kan man det... men är det bättre? Jag misstänker att den ökade distansen även försvårar själva skrämmandet."

Annorlunda är inte nödvändigtvis bättre, men omväxling förnöjer!


"Jag satsar nog på svenssonsarna, för det är mer påtagligt."

Fast då tappar man möjligheten att ta reda på om kärlek eller hat kan åsamka mest smärta, vilket jag själv kan tycka vore det intressantaste och mest skrämmande med scenariot i fråga.


"Om man är den enda som kan rädda världen borde kan vara rädd för att misslyckas. Jag har använt detta i Stormbringer med viss framgång."

Helt klart bra poäng, igen



Och nu skall det pratas lite om en off-diskussion som jag är helt ointresserad av att fortsätta

"Kalla mig obstinat men jag kan som bäst gå med på att ett spel som påstår sig vara ett skräckrollspel kan anses vara avsett att vara ett skräckrollspel"

Precis. Och för att slippa den här typen av diskussioner, som jag visserligen är intresserad av men inte kan bidra till, är det spelen som jag placerar i skräckrollspelsfacket.


"Genrebeteckningar bör i.a.f. fungera olika för ett område där man presenteras med ett färdigt verk jämfört med ett område där man ges en uppsättning verktyg. Ett verktyg bör definitivt märkas efter sin funktion snarare än sitt påstådda ändamål. Annars får man stå ut med att den metaforiska skruvmejseln saluförs som hammare för att sådana säljer bättre."

Helt klart sant, men har inte Krille använt den där liknelsen tidigare?

 

[entomophobiac]

Det är bara så i din sunkiga spelgrupp.

Väldigt onödigt. Har du inte lärt dig vid det här laget? Om du fortsätter på det här sättet kommer jag inte lugna ned mig heller. Jag kan ju på rak arm säga att det var väldigt nära ett nytt brandkrig...

 

[Feliath]

Dito [NT]

Det här är förvisso nästan lika onödigt, men kan de så kan jag...

/Feliath - Still crazy after all these years