Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Sent på eftermiddagen fick de skansen inom synhåll. Solen brände inte längre från den klara himlen. En stilla bris kom från bergen i norr och gjorde marschen lite mer uthärdlig. Kapten Lardir tem-Vestrit ran-Gitres tropp ur Svarta fanans rytteri i Blå kejsarinnans armé gjorde halt vid foten av en kulle. Ryttarna spred ut sig i den föreskrivna formeringen, samtidigt som kaptenen satte av. Han vandrade uppför kullen, hukade och satte sin tubkikare till ögat. Han granskade skansen noga, medan hans trettiosex knektar drack vatten och såg till hästarnas välbefinnande.
Kaptenen sänkte kikaren och återvände till troppen. ”Något står inte väl till i Skans Gytle”, sade han. ”Fanan är slarvigt hissad och det står bara två vakter på post.”
Några av knektarna mumlade oroligt till varandra: ”Detta är ett farofyllt land.”
”Om minotaurerna kommer kan vi inte hålla stånd mer än några dygn.”
”Tystnad!” beordrade korpral Ugrit för att avbryta olyckskorparnas gnäll. Han godtog inte oordning i manskapet och knektarna hade många gånger fått smaka på hans stora nävar när de brutit mot något reglemente, skrivet eller oskrivet.
”Spejare, hitåt”, sade kaptenen.
Två ungdomar, en yngling och en flicka, i tegriska riddräkter av läder och naturfärgat ylle, till skillnad från knektarnas jackor i kejserligt blått, manade sina rovtranor fram till troppchefen. Knektarnas hästar blev fortfarande oroliga när de höga köttätande fåglarna rörde sig bland dem. På stäpperna var ju föl ett uppskattat byte för deras enorma huggnäbbar.
”Spejare Atli anmäler sig.”
”Spejare Rina anmäler sig.”
Deras dialekt var vass och svårbegriplig för kaptenen. Trots att de hade tjänat i kejsarinnans härstyrkor i över ett år, behärskade de inte Nevstriens milda tungomål särskilt väl.
”Sitt av, ryck fram och undersök fortet. Vi avvaktar här. Något skumt är i görningen.”
”Uppfattat, kapten.”
Nyberg tillhörde Blå Kejsarinnans otämjda gränsprovinser, fjärran från Gradjestads marmorbyggnader och människomyller. Den låg avskuren från kejsardömets kärnland av två självständiga furstendömen. Men provinsen var betydelsefull, eftersom idoga arbetare i dess rika gruvor längs Kordi-bergen utvann järn, silver och koppar. Nu var det orostider. Inbördeskriget i furstendömet Marbren och hotet från Tublai Töruks kentaurer gjorde att kejsarinnan måste värva och utrusta många knektar. Malmen från Nyberg måste föras söderut utan störningar, först genom Marbrens virrvarr av krig och nöd, sedan vidare genom furstendömet Svakron för att slutligen nå Gradjestads myntverk, faktorier och smedjor.
Sedan ett halvår patrullerade regementet Svarta fanans rytteri längs Nybergs handelsvägar på jakt efter rövare och orosstiftare. Kimon Megalos minotaurer uppe i bergen var oberäkneliga och om de skulle ge sig ut på plundringståg skulle de kunna vålla mycket elände bland byar och handelskaravaner. Många skansar hade byggts vid betydelsefulla platser, som vadställen och dalkjusor just för karavanernas skull. Gytle låg vid ett vadställe över floden Neret.
Skans Gytle bestod av en fyra steg hög stockpalissad runt kaserner och stall. Varje sida mätte kanske trettio steg. Detta var en enkel befästning, som endast dög i dessa gränsmarker där inga fiender ägde artilleri. Troppen stod kanske trehundra steg från skansen, just där lövskogen slutade. Det var öppen mark med buskar, styvt gräs och enstaka stenblock.
De två tegriska ungdomarna var inte hemmastadda i detta slags landskap. Deras hemland var en flack stäpp med midjehögt gräs, men utan stenblock och där var träd sällsynta. De utnyttjade dock sina färdigheter från ett kärvt liv som boskapsherdar och jägare. Steg för steg gled de tysta fram mellan stenblocken. Klädselns färg smälte nästan samman med markens.
Efter att ha tagit sig fram etthundra steg på en kvartsväkt stannade de upp invid ett manshögt kllipblock. De låg på marken på varsin sida om det och spejade mot palissaden. Fortfarande var avståndet för stort att ett naket öga kunde uppfatta detaljer, men likt alla av härens spejare hade de kikare. Linsen krympte det synbarliga avståndet till femtio steg. Atli såg tydligt att den kejserliga fanan, blå med en gyllene sol, var slarvigt hissat. De två knektarna på palissadens krön brast också i militäriskt uppträdande, även om de bar blå vapenrockar.
”Fiender”, mumlade Rina.
Atli grymtade instämmande. Han gjorde några handrörelser på tegriskt sätt: ”Vi rycker fram med tio stegs lucka i ytterligare femtio steg.” Det var ett ljudlöst språk som jägare använde för att inte skrämma upp antiloper och andra uppmärksamma bytesdjur.
Rina gjorde klartecken och de två smög vidare mot skansen. En kvartsväkt senare och ungefär etthundrafemtio steg från skansen fann de några lämpliga buskar att dölja sig bland. De granskade återigen skansen noga med sina kikare, men såg inget mer som avslöjade vilka männen på palissaden egentligen var. Rövare borde inte kunna ta en kejserlig skans, tänkte Atli. Han och Rina samtalade med händerna. De var överens om att dra sig tillbaka, eftersom de knappast skulle kunna hålla sig dolda om de kom ännu närmare. Natten skulle istället skänka dem den osynlighet som behövdes för att nå fram till fortets palissad.
Otur drabbade dem under tillbakaryckningen. De visste inte riktigt vad som skedde, men en av vakterna i skansen måste ha uppmärksammat en oförsiktig förflyttning. Han gav upp ett larmrop. Atli hörde inte vad han ropade, men insåg att de var avslöjade. Han och Rina reste sig upp och börja springa i riktning strax till vänster om den kulle bakom vilken rytteriet fanns. De måste springa tvåhundra steg innan de nådde träd att dölja sig bland. Det gällde att inte ta ut sig, utan ha uthållighet kvar när de nådde dit.
Strax slogs skansens port upp och en fientlig tropp störtade ut. Atli kastade en blick över axeln och trodde knappt sina ögon. En mänsklig ryttare i civil klädsel ledde ett dussin hillebardbeväpnade minotaurkrigare till fots. De förföljde i rasande takt och deras långa ben kortade in på avståndet till ungdomarna.
Rina förde en visselpipa av trä till munnen och blåste en gäll fyrtonig larmsignal.
När de hade sprungit ytterligare hundra steg och hade fienderna kanske femtio steg bakom sig, red kapten Lardir och hans knektar upp på kullens krön i stridsformering, två led djup och stövel vid stövel. De dragna sablarna glittrade hotfullt.
Minotaurerna stannade upp inför det nya hotet. En anförare ropade en order och de fylkade sig med vapnen redo för att ta emot en chock. Ryttaren svängde runt och ställde sig bakom dem.
Atli och Rina övergick från språngmarsch till rask gång samtidigt som de hämtade andan. Atli såg hur skansens palissad bemannades med fler fiender. Minotaurernas längd gjorde att de lätt kunde skiljas från människor. Det fanns säkert två tjog minotaurer och mindre än ett dussin människor synliga där borta.
Kapten Lardir ledde sin tropp i trav nedför kullen. Snabbt var de bara fyrtio steg från minotaurfylkingen. Muskötskytter i skansen öppnade eld, med avståndet var alltför stort för att träffa. Kapten Lardir gav en order. Knektarna gjorde halt. Välövat åkte sablarna ned i skidorna, de förde karbinerna till axlarna och avlossade en salva. Ett moln av krutrök svepte tillfällig in runt ryttarna. Atli såg ur sin vinkel hur flera minotaurer föll för kulorna. Den fientlige ryttarens häst störtade också till marken.
När så knektarna gjorde sablarna redo för chock, brast modet hos de minotaurer som stod på benen. De flydde mot skansen. Kapten Lardir beordrade dock inte förföljande, utan skickade fram några knektar för att ta hand den mänsklige fienden som låg någonstans på marken.
Sedan drog sig hela styrkan bakåt, utom synhåll från skansen.
Atli och Rina tog hand om sina tjudrade ridfåglar och anslöt till troppen. Knektarna såg nöjda ut. Skärmytslingen hade fallit väl ut utan egna förluster och nu visste de att Gytle var i fiendehand. Fången, en prydlig man i robusta kläder, var omtöcknad. Han hade lagts över en av packhästarna. Nu var det bråttom om de ville undvika förföljare från skansen. Förhör fick vänta.
”Vi rider uppströms. Det finns ett vadställe över Neret längre norrut”, beordrade kaptenen. ”Mörkret faller snart och då får fienderna svårt att förfölja oss till fots.”
Kaptenen sänkte kikaren och återvände till troppen. ”Något står inte väl till i Skans Gytle”, sade han. ”Fanan är slarvigt hissad och det står bara två vakter på post.”
Några av knektarna mumlade oroligt till varandra: ”Detta är ett farofyllt land.”
”Om minotaurerna kommer kan vi inte hålla stånd mer än några dygn.”
”Tystnad!” beordrade korpral Ugrit för att avbryta olyckskorparnas gnäll. Han godtog inte oordning i manskapet och knektarna hade många gånger fått smaka på hans stora nävar när de brutit mot något reglemente, skrivet eller oskrivet.
”Spejare, hitåt”, sade kaptenen.
Två ungdomar, en yngling och en flicka, i tegriska riddräkter av läder och naturfärgat ylle, till skillnad från knektarnas jackor i kejserligt blått, manade sina rovtranor fram till troppchefen. Knektarnas hästar blev fortfarande oroliga när de höga köttätande fåglarna rörde sig bland dem. På stäpperna var ju föl ett uppskattat byte för deras enorma huggnäbbar.
”Spejare Atli anmäler sig.”
”Spejare Rina anmäler sig.”
Deras dialekt var vass och svårbegriplig för kaptenen. Trots att de hade tjänat i kejsarinnans härstyrkor i över ett år, behärskade de inte Nevstriens milda tungomål särskilt väl.
”Sitt av, ryck fram och undersök fortet. Vi avvaktar här. Något skumt är i görningen.”
”Uppfattat, kapten.”
Nyberg tillhörde Blå Kejsarinnans otämjda gränsprovinser, fjärran från Gradjestads marmorbyggnader och människomyller. Den låg avskuren från kejsardömets kärnland av två självständiga furstendömen. Men provinsen var betydelsefull, eftersom idoga arbetare i dess rika gruvor längs Kordi-bergen utvann järn, silver och koppar. Nu var det orostider. Inbördeskriget i furstendömet Marbren och hotet från Tublai Töruks kentaurer gjorde att kejsarinnan måste värva och utrusta många knektar. Malmen från Nyberg måste föras söderut utan störningar, först genom Marbrens virrvarr av krig och nöd, sedan vidare genom furstendömet Svakron för att slutligen nå Gradjestads myntverk, faktorier och smedjor.
Sedan ett halvår patrullerade regementet Svarta fanans rytteri längs Nybergs handelsvägar på jakt efter rövare och orosstiftare. Kimon Megalos minotaurer uppe i bergen var oberäkneliga och om de skulle ge sig ut på plundringståg skulle de kunna vålla mycket elände bland byar och handelskaravaner. Många skansar hade byggts vid betydelsefulla platser, som vadställen och dalkjusor just för karavanernas skull. Gytle låg vid ett vadställe över floden Neret.
Skans Gytle bestod av en fyra steg hög stockpalissad runt kaserner och stall. Varje sida mätte kanske trettio steg. Detta var en enkel befästning, som endast dög i dessa gränsmarker där inga fiender ägde artilleri. Troppen stod kanske trehundra steg från skansen, just där lövskogen slutade. Det var öppen mark med buskar, styvt gräs och enstaka stenblock.
De två tegriska ungdomarna var inte hemmastadda i detta slags landskap. Deras hemland var en flack stäpp med midjehögt gräs, men utan stenblock och där var träd sällsynta. De utnyttjade dock sina färdigheter från ett kärvt liv som boskapsherdar och jägare. Steg för steg gled de tysta fram mellan stenblocken. Klädselns färg smälte nästan samman med markens.
Efter att ha tagit sig fram etthundra steg på en kvartsväkt stannade de upp invid ett manshögt kllipblock. De låg på marken på varsin sida om det och spejade mot palissaden. Fortfarande var avståndet för stort att ett naket öga kunde uppfatta detaljer, men likt alla av härens spejare hade de kikare. Linsen krympte det synbarliga avståndet till femtio steg. Atli såg tydligt att den kejserliga fanan, blå med en gyllene sol, var slarvigt hissat. De två knektarna på palissadens krön brast också i militäriskt uppträdande, även om de bar blå vapenrockar.
”Fiender”, mumlade Rina.
Atli grymtade instämmande. Han gjorde några handrörelser på tegriskt sätt: ”Vi rycker fram med tio stegs lucka i ytterligare femtio steg.” Det var ett ljudlöst språk som jägare använde för att inte skrämma upp antiloper och andra uppmärksamma bytesdjur.
Rina gjorde klartecken och de två smög vidare mot skansen. En kvartsväkt senare och ungefär etthundrafemtio steg från skansen fann de några lämpliga buskar att dölja sig bland. De granskade återigen skansen noga med sina kikare, men såg inget mer som avslöjade vilka männen på palissaden egentligen var. Rövare borde inte kunna ta en kejserlig skans, tänkte Atli. Han och Rina samtalade med händerna. De var överens om att dra sig tillbaka, eftersom de knappast skulle kunna hålla sig dolda om de kom ännu närmare. Natten skulle istället skänka dem den osynlighet som behövdes för att nå fram till fortets palissad.
Otur drabbade dem under tillbakaryckningen. De visste inte riktigt vad som skedde, men en av vakterna i skansen måste ha uppmärksammat en oförsiktig förflyttning. Han gav upp ett larmrop. Atli hörde inte vad han ropade, men insåg att de var avslöjade. Han och Rina reste sig upp och börja springa i riktning strax till vänster om den kulle bakom vilken rytteriet fanns. De måste springa tvåhundra steg innan de nådde träd att dölja sig bland. Det gällde att inte ta ut sig, utan ha uthållighet kvar när de nådde dit.
Strax slogs skansens port upp och en fientlig tropp störtade ut. Atli kastade en blick över axeln och trodde knappt sina ögon. En mänsklig ryttare i civil klädsel ledde ett dussin hillebardbeväpnade minotaurkrigare till fots. De förföljde i rasande takt och deras långa ben kortade in på avståndet till ungdomarna.
Rina förde en visselpipa av trä till munnen och blåste en gäll fyrtonig larmsignal.
När de hade sprungit ytterligare hundra steg och hade fienderna kanske femtio steg bakom sig, red kapten Lardir och hans knektar upp på kullens krön i stridsformering, två led djup och stövel vid stövel. De dragna sablarna glittrade hotfullt.
Minotaurerna stannade upp inför det nya hotet. En anförare ropade en order och de fylkade sig med vapnen redo för att ta emot en chock. Ryttaren svängde runt och ställde sig bakom dem.
Atli och Rina övergick från språngmarsch till rask gång samtidigt som de hämtade andan. Atli såg hur skansens palissad bemannades med fler fiender. Minotaurernas längd gjorde att de lätt kunde skiljas från människor. Det fanns säkert två tjog minotaurer och mindre än ett dussin människor synliga där borta.
Kapten Lardir ledde sin tropp i trav nedför kullen. Snabbt var de bara fyrtio steg från minotaurfylkingen. Muskötskytter i skansen öppnade eld, med avståndet var alltför stort för att träffa. Kapten Lardir gav en order. Knektarna gjorde halt. Välövat åkte sablarna ned i skidorna, de förde karbinerna till axlarna och avlossade en salva. Ett moln av krutrök svepte tillfällig in runt ryttarna. Atli såg ur sin vinkel hur flera minotaurer föll för kulorna. Den fientlige ryttarens häst störtade också till marken.
När så knektarna gjorde sablarna redo för chock, brast modet hos de minotaurer som stod på benen. De flydde mot skansen. Kapten Lardir beordrade dock inte förföljande, utan skickade fram några knektar för att ta hand den mänsklige fienden som låg någonstans på marken.
Sedan drog sig hela styrkan bakåt, utom synhåll från skansen.
Atli och Rina tog hand om sina tjudrade ridfåglar och anslöt till troppen. Knektarna såg nöjda ut. Skärmytslingen hade fallit väl ut utan egna förluster och nu visste de att Gytle var i fiendehand. Fången, en prydlig man i robusta kläder, var omtöcknad. Han hade lagts över en av packhästarna. Nu var det bråttom om de ville undvika förföljare från skansen. Förhör fick vänta.
”Vi rider uppströms. Det finns ett vadställe över Neret längre norrut”, beordrade kaptenen. ”Mörkret faller snart och då får fienderna svårt att förfölja oss till fots.”