Mask_UBBT
Hero
Ok, det är inte en hel introduktionsberättelse... faktum är att jag tänkt skriva en liten novell som man ska kunna läsa för att komma i den stämmning/förstå stämmningen som är avsedd för Kabal. Det här är introduktionskapitlet och kapitel ett... Har inte hunnit läsa igenom dem riktigt ännu, men jag tror det blev bra...
Ge mer era åsikter! Fyller det sitt syfte?
Vasssågod!
Fem steg fram i tiden...
Det kalla regnet smattrade på de tunna glasrutorna till vännernas unkna lilla lägenhet. Åskan hade tilltagit mer och mer emot slutet av dan, och var nu så påfallande lik mullrande kanonskott från någon gammal krigsfilm att Albert vid mer än ett tillfälle varit nära att skrika till. De gamla gipstäckta tegelväggarna erbjöd inte mycket befrielse från ljuden. Ofta lystes himmelen upp av blixtar som kastade ett kort, kallt ljusken in i det lilla rummet. Belysningen hade varit trasig i ett par dagar, så det enda ljus som lyste upp det snålt inredda vardagsrummet var det röda neonljuset från spritbutikens reklamskylt på andra sidan gatan.
”Vilken jävla sommar!” mumlade Albert för sej själv där han stod och såg ut på de smutsiga, dyblöta förortsgatorna genom dubbelglasen. Hans vanligtvis så karaktäristiska lilla leende hade bytts emot en blek min av utmattning och nervositet. Han hade fått djupa påsar under ögonen från den senaste tidens oro och förlorade sömn. Ingen behövde berätta för honom att han inte hanterade stress bra, det var ganska uppenbart även för honom.
”Sa du något?” hördes plöstsligt bakifrån. Albert ryckte till och kastade sej om så fort han bara kunde. Han kände sej plötsligt väldigt dum när han såg att det bara var Sara. Han hade verkligen nerverna utanpå.
”Vad du skrämde mej!” sade han och skrattade till litet. Ett krystat skratt med en ton av sjuk desperation i sej, men fortfarande ett skratt. ”Vad sa du?”
Sara, en söt, kort tjej med lätt antydan om ett orientaliskt arv, blev återigen oroad över den vanligtvis så lugne Alberts beteende och dröjde lite med svaret.
”Jag...eh...jag tyckte att jag hörde dej säga nå’t? Är du okej?”
”Jo, jag är okej” sa Albert och lutade huvudet emot fönstret och fortsatte titta ut emot gatan, som att han förväntade sej att se ett par stora mörka skepnader komma emot deras trappuppgång. ”Jag bara tänkte högt litet.”
Sara, som alltid hade stått Albert nära, kunde genast se att han ljög. Han var långt ifrån okej. Hon visste att den senare tiden hade tagit hårt på honom, och hon var oroad över att han aldrig ville prata om det. Albert hade växt upp i en väldigt skyddad medelklassmiljö, och hade egentligen inte haft några större problem innan problemen böjade. Att Albert dessutom utan tvekan anklagade sej själv för deras situation kunde inte på något sätt hjälpa varken honom eller dem. Hon gick fram till honom, lade sina armar om honom och gav honom en lät puss på kinden. Albert vände sej så han stod ansikte emot ansikte emot henne och kysste henne tillbaka.
”Om vi inte behövt pengarna så jävla mycket skulle jag sagt till er att ta in på motell!” dånade en mörk mansröst med ett djupt skratt.
Albert och Sara hoppade till som en man och föll närapå omkull. Albert kände sej plötsligt väldigt ynklig.
”Fan ta dej, Robert!” utbrast Sara på gränsen till att själv börja skratta. ”Kan du aldrig gå in i ett rum utan att föra ett jävla väsen?”
”Nupp!” svarade Robert stolt och log ett överdrivet brett leende, varefter han slängde av sej sin regnblöta kappa, skakade på sitt huvud och såg till att allt vatten försvann ur hans mörka hår och hamnade på inredningen istället. Albert kunde inte vänja sej vid hur oberörd Robert hade verkat vara av hela situationen. Han hade verkligen visat att han varit i sitt rätta element. Förvisso hade han varit springpojke åt Michael Jobe i några år, men det var fortfarande imponerande.
Robert hade börjat rota i en stor svart sportbag som han tagit med sej, drog ut ett kostymfodral och slängde den fortfarande relativt fulla sportbagen på den hopfällda lilla bäddsoffan framför TVn.
”Klä er!” beordrade han vänligt. ”De kommer inte släppa in er nakna!” fortsatte han och pausade, med en lång blick på Sara. ”Eller i alla fall inte dej, Albert!” avslutade han med en blinkning åt lberts håll och försvann in i sovrummet.
Sara var uppenbart missnöjd över att hon inte fått sista ordet, men hade nog problem att döja att hon blivit road av kommentaren. Istället gick hon fram till soffan och började rota i bagen.
”Kom hit.”
Albert, som hade stått och roat sett på den lilla styrkemätningen vaknade upp ur sitt drömmande tillstånd tillräckligt länge för att gå fram till Sara och se efter vad Robert hade lyckats fixa till honom.
”Här är den!” utbrast Sara innan han hunnit fram. ”Håll här!”
Hon räckte honom ett fodral likt det Robert försvunnit med och plockade ut en svart kostym med tillhörande svart fluga och sjorta.
”De kommer passa bra på dej” sa hon.
Albert begrundadee klädesplagget.
”Om jag velat vara hovmästare kanske.”
<center>***</center>
Snart satt de ute i bilen. Albert var iklädd sin kostym och såg mycket riktigt lite ut som om han skulle ta emot beställningar av någon form, alternativt gå på bröllop. Brevid honom, bakom ratten, satt Robert, iförd en kritvit kostym och cowboyhatt, och såg ut som en parodi på en amerikansk oljekung. Albert förstod att det var ett av Roberts små egenskämt, men han undrade ifall det verkligen var läge för det. Det förväntansfulla leendet Robert var iklädd bakom sin låtsasmustash antydde tydligen det. I baksätet satt Sara iklädd en kort svart klänning och med det långa svarta håret upsatt i en hästsvans. brevid henne låg sportbagen, fortfarande halvfull. Albert var olyckligt medveten om vad som fanns i, och blev vid tanken påmind om vad de faktiskt skulle göra. Han mådde illa.
I väskan låg fyra hagelgevär!
Hur fan kunde det ha gått så här långt?
<center>***</center>
1
Fly’n fall street
Albert steg ur bilen och andades in den svala senvårsluften, sträckte på sej och tittade på sin fru. Angelica ver egenltigen den som brukade köra dem, då det var hennes bil, men hon hade klagat på att hennes klackar hade besvärat henne. Albert var dock inte missnöjd med sin lott, han avskydde att vara tvungen att gå ut i bilbanan. Han var redan nervös så det räckte, men Angelica verkade munter och pigg som aldrig förr.
De gick i tystnad på trottoaren en bit för att komma dit de skulle; Bedevere street, eller ”Fly’n fall street”, som den var känd för dem som visste vad som utspelade sej där. Fly’n fall hade fått sitt namn efter det faktum att det var ett centrum för illegalt spel och lyxprostitution. Det var dit den övre medelklassen gick för att få den spänning de saknade från annat håll, antingen i äktenskapet eller bara i allmänhet.
När de kom ner från de yttre delarna av Fly’n fall började de se saker som inte riktigt passade in i den smått förfallna förorten. Saker som sprillans nya mercedesbilar och kvinnor i långa aftonklänningar, ganska lika den som Angelica hade på sej. Här och var kunde de se en polis eller två, men de visste att de bara var där för att köra bort ”slöddret”, givetvis emot en inte så liten ersättning lite då och då.
De kom slutligen fram till port nummer 19 och började gå ner för trappan som ledde till den lilla ståldörren, vilken vaktades av en smal man med ett österikiskt utseende. Han tittade på Albert, därefter på hans fru, och sträckte sedan fram handen. Angelica tog fram en sedel ur sin lilla svarta handväska och lade i den. Mannen nickade och bankade å dörren som öppnades.
Väl inne möttes de av ett ljudligt sorl. Det stora rummet var fyllt av människor som stod samlade runt tärningsbord, satt och spelade kort eller roulette. I de bortre delarna av rummet stod några biljardbord som var i flitigt bruk, och även en bardisk som var minst lika populerad som någonting annat i rummet. Skaran människor var rikt blandad. I rummet kunde man finna alltifrån politiker och deras eskorter till affärsmänn eller deras fruar som spelade om huruvida deras anställda skulle kunna få sin lön eller inte.
Utan tvekan satte de av emot kortborden. Albert hade spelat kort i nästan hela sitt liv, och utvecklat en oklanderlig känsla för spelet. Både han och hans fru var medvetna om det.
De passerade de fullsatta borden, och fortsatte emot en dörr med texten ”privat lokal - Endast priviligierade gäster”. Framför dörren stod ytterligare en vakt, den här såg snarare ut att vara vilken britt som helst, kanske skotte.
”Vi ska spela emot Geoff Heron ikväll. Vi är inskrivna.”
Mannen nickade och försvann in genom dörren, efter att ha givit dem tecken att stanna kvar. En stund förflöt , varefter mannen kom tillbaka.
”Jodå, ni är väntade” sa han till dem. ”Vet ni vart ni ska?”
Albert och Angelica nickade och gick förbi mannnen. Albert kunde kännaa hur hans mage började kännas lite konstig. Nervositet, avskrev han det som.
De gick ner för den breda korridoren åt höger, och slutligen svängde de av in i ett mycket snålt möblerat rum. Där satt två män vid ett bord; en gammal, flitskallig man med ett gråvitt bockskägg och mustash, och en yngre, kanske i 45-års åldern, med finkammat svart hår och en yllekofta hängande på stolsryggen bakom sin korpulenta kroppsform. På hans nästipp satt ett par för små glasögon, som ytterligare gav intrycket av att hans ansikte var helt klotformat.
Det satt en kvinna i knät på den äldre mannen. Albert kände igen henne som en av eskortflickorna som arbetade i byggnaden; Sara Kaitiraie. Han hade träffat henne flera gånger sedan han första gången blivit släpad till speltillhållet av sin mor. Sara hade redan då arbetat som eskort, trots att hon inte kunde varit mycket mer än tretton-fjorton år vid tiden. I vilket fall hade hon varit en god vän emellanåt. I den mån det var acceptabelt, givetvis.
Borta i hörnet satt ytterligare två betydligt större män i en soffa, en lång, mörkhårig man som log artigt då de bägge kom in, och en riktigt stor och kraftig man met ljusbrunt, flottigt hår och ett långt, ovårdat helskägg i samma färg.
Den enda Albert kände igen utöver Sara var Heron, den gamle mannen. Han var dock ganska säker på vilken funktion de andra fyllde. Den korpulente mannen var spelets utsedde domare, och de två männen i soffan var Herons försäkring att Albert inte skulle försöka lura honom.
”Goff aff fe de, Albe’f!” utropade Heron. Albert var rädd att Angelica skulle börja skratta. Hon hade aldrig träffat Heron förut, och han hade glömt att varna henne för hans talfel, som kunde te sej ganska lustigt ibland. Lustigt om man inte visste vad Herons rykte hade att säga om honom. Albert kunde dock inte höra ens en fnissning från bakom sej.
”Trevligt att se dej med, Geoff.” svarade Albert, glad över att Heron verkade vara på ett gott humör för dagen. ”Mina Herrar” fortsatte han och nickade till de övriga männen i rummet, som nickade tillbaka. ”Och fröken” avslutade han och gjorde en lite djupare nickning emot Sara.
Sara tittade lite funderamt på honom och lade sedan märke till frun som höll ett stadigt grepp hans arm. ”Trevligt att träffas” svarade hon, med en, för Albert, upenbart skämtsamt ironisk ton.
”Kan ni lämna off nu flicko’? Def e manfgö’a hä’effe’!” sa Heron. Angelica nickade och kysste Albert kort på kinden, varefter hon nästan smög ut i korridoren. Albert hade inte sett henne så ofta, men han antog att männen i hörnet gjort henne nervös.
Sara kysste den gamle skallige mannen på munnen och vände sej om för att gå ut. Heron smällde till henne över rumpan med en ljudlig snärt, och började därefter skratta ett högljutt, tandlöst gubbskratt. När sara gick förbi Albert och ut genom dörren mimade hon ett ”Lycka till” åt honom.
När dörren stängts bakom henne började Heron prata med honom igen, men nu var hans ton förändrad, mer seriös än tidigare.
”Jaha, goffe, du f’o’ du kan flå mej, du? Vi fka fe hu’ de’ e me de’, de’ fka vi! ’Obe’f! Gå å hämfa ma’ke’ fill Albe’f.”
Den långe mörke mannen reste sej upp ur soffan och gick genast ut ur rummet. Albert funderade en stund på vad mannen egentligen kunde heta, för ”’Obe’f” kunde väl inte gärna vara så likt?
”Du kan väl ’egle’na, elle’ hu’ pojk?” frågade Heron.
”Självklart, Geoff!” svarade Albert.
”B’a, då vänfa’ vi ba’a på aff ’Obe’f komme’ fillbaka me ma’ke’na.”
Ett par minuter senare kom den mörkhårige mannen tillbaka med markerna, värda tillräckligt med pengar för att köpa ett större hus för. Det var dock inte alberts pengar, de var lånade av kasinot. Albert hade dock inte förlorat mer än en handfull spel i sitt liv, och enligt ryktet vid de vanliga borden skulle Heron vara en arrogant, elak, rik, kåt och sadistisk gammal gubbe, men usel på kort. Och albert förstod att sanning låg i de orden. Heron hade så många uppenbara ticks och andra avslöjande beteenden som han hade talfel. Albert lekte med honom, vaggade in honom i en falsk säkerhet genom att låta honom vinna lite, sedan vann han tillbaka lite mer, och upprepade proceduren.
<center>***</center>
Robert satt i soffan, brevid den fete och illaluktande busen Miriam, och såg på samma gamla spektakel som utspelat sej framför hans ögon så många gånger. Ytterligare en gång hade den där läspande gamle kåtbocken lurat in en liten stackare att spela emot honom. Ytterligare lät han, nästan som en spindel, sitt offer trassla in sej mer och mer i falsk säkerhet, för att slutligen bli slukad hel. Oavsett hur van han hade blivit vid synen mådde han illa varje gång han såg hur gubben lådsades vara dålig på att dölja sina kort. Varje gång han slog vad med sin motspelare var han noga med att lämna intrycket av en gammal tok med för mycket pengar. Den här nya spelaren var duktig, men det hade lite att göra med det hela. Stackaren, han verkade övertygad om att han skulle klara sej hem med en smärre förmögenhet idag.
Oavsett hur många gånger han hade sett det hela under de tre månader han tillbringat i gubbens tjänst klarade han nätt och jämnt att hålla god min. Svindlare var det värsta han visste. Hans far hade förlorat en hand som följd av en oförtjänt skuld till en, och det hade i långa loppet gjort att hans mor lämnat dem. Det hade varit det som gjort den lilla Robert tvungen att börja försörja sin far. Det var det som gjort att han hade blivit tvungen att jobba med svindlarna.
Nu verkade det som om det var dags för slutstöten.
Stackars människa, tänkte Robert igen, och tittade med medlidande på den nu nästan överdrivet självsäkra mannen som vätte emot gubbjäveln.
<center>***</center>
Albert var nära extas. Han var tvungen att anstränga sej till bristningsgränsen för att inte tappa focus och börja spela dåligt. Men han kunde knappt förstå att det var sant! Han hade nära tredubblat sina pengar på bara en handfull timmar. Han stirrade ner på korten och hans tankar gled iväg på villospår. Allt han hade hört om Heron verkade vara sant! Det var för otroligt för att han skulle kunna fatta det. Hur kunde någon så urbota dum slösaktig ha så stort inflytande? Han skakade på huvudet. Det var sådant man kunde tänka på senare, nu behöve han sitt fokus. Framför honom hade ett litet berg av marker byggts, och hans motståndere började se riktigt osäker ut. ’Verkar som om mitt eget berg kommer ökas ytterligare lite till’ tänkte albert och höjde insatsen ytterligare med ytterligare en liten kulle.
”Goffe, jag ha’ eff fö’flag fill dej!” sade Heron efter att ha suttit och kliat sej i huvudet, tittandes på sina kort.
Verkar vara dags för ett av de där ’förslagen’ igen, tänkte Albert, och var nära på att le. Under hela kvällen hade Heron slagit små vad med honom, det ena mer idiotiskt än det andra. Inte för att det varit dåligt för Alberts del, han hade vunnit mycket genom detta redan.
”Prata på.” svarade han.
”Om jag lyckas få dej aff fö’lo’a fy’a hände’ i ’ad så måffe du mafcha min näffa öppningfinfaff.”
Albert hade lärt sej att ’infaff’ var det samma som insats, och när han förstod innebörden av vadet fick han nästan svindel. Om Heron vann vadet skulle det innebära att han skulle kunna jämna Alberts berg av marker med bordet. Medan han tänkt över innebörden av vadet hade den långe, mörkhårige mannen blivit framvinkad till Heron, som nu viskade något i hans öra.
”Och om du inte vinner?” frågade Albert.
Heron hade sänt ut den mörkhårige mannen, och vände åter huvudet emot Albert.
”Då få’ du gö’a famma fak. Du få’ beffämma öppningfinfaffen, å jag måffe mafcha den.”
Albert tänkte över vadet. Heron hade inte vunnit något av vaden hittills, och vissa av dem hade haft värre ekonomiska förluster i sitt sköte än den här kunde ha. Heron verkade verkligen vara med i spelet för spänningens skull, hans förråd av pengar verkade inte behöva utökas. Och att han skulle vinna fyra händer i rad verkade inte troligt. Heron hade hitills bara vunnit när Albert tillåtit det.
”Ok” svarade Albert. ”Det går jag med på. Och det är fortfarande din tur att satsa.”
”Jag fyna’ dej.” sade Heron, och lade fram en nästan lika stor hög marker som den Albert hade lagt fram.
Albert ryckte till. Framför honom hade fem kort slängts fram. Två damer och två treor. Han tittade ner på sina egna kort. Han hade förlorat!
En kall rysning sökte sej ner för hans ryggrad som det gick upp för honom vad som hade hänt. Han hade blivit lurad! Han började plötsligt svettas. Rummet blev väldigt kallt. Han tittade till dommaren, som gav honom en torr blick tillbaka. Han tittade på den feta mannen som satt kvar i soffan. Han sov. Han tittade på Heron. Den gamla gubben satt och visade upp sitt tandlösa leende i all sin prakt, och brevid sitt ansikte höll han upp fyra fingrar, och tog ner ett.
Albert mådde plötsligt väldigt illa igen.
<center>***</center>
Robert släpade på den tunga lådan igenom hallen. Han kände sej illa till mods. Hans far hade inte varit stolt över honom om han sett honom nu, det var han säker på. Så hade Robert kännt ända sedan dagen han blivit ’såld’ till gubbjäveln. För det var i princip såld han hade blivit. Heron hade blivit imponerad av att Robert varit så lojal emot Jobe, hans förra uppdragsgivare, att gubbjäveln hade bytt ut Robert emot en trogen polisofficer som hade utfört lite ströjobb åt Heron under en tid.
Roberts tankar sökte sej tillbaka till den lilla stackaren som satt inne i rummet borta vid korridoren. När Robert kom fram till dörren stannade han utanför den. Han försökte lyssna på vad som sades innanför dörren.
Stackarn måste ha listat ut vad som hänt ungefär nu, tänkte Robert. Han kunde bara hoppas att frun han hade haft med sej var mycket, mycket förstående.
<center>***</center>
Albert hade förvandlats till en blek pöl av kallsvett. Han hade förlorat ytterligare två händer, trots att de hade varit ganska ovanligt bra. Men det spelade ingen roll, han hade förlorat greppet om heron. Den gamla gubben hade hela kvällen suttit och spelat någon annan, och på så sätt gjort sej nästan omöjlig att tolka, emedan Albert måste verka som en öppen bok vid det här laget. Han tittadee ner på sina kort. Par i knektar och sexor. Kanske hade han tur den här gången? Han höjde insatsen något, och gjorde vad han kunde för att han skulle se vad hans motståndare tänkte. Det gick inte! Där den huvudkliande, läppbitande gamlingen hade suttit satt nu ett stenansikte, utan utryck, utan rörelse. Albert var osäker på om hans ögonlock ens blinkade som vanliga människors.
Heron synade Albert.
Albert lade fram sina kort med darrande händer.
Tiden frös till för en outhärdlig sekund. Det kändes som om rummet började snurra runt dem.
Heron lät sina kort falla.
Tre fyror.
”’OBE’F!” ropade Heron emot dörren.
<center>***</center>
Robert steg in genom dörren med lådan, och såg där ungefär vad han förväntat sej att se. Den tidigare så gladlynnte lille mannen hade förvandlats till en darrande, likblek liten varelse. Emot honom satt en hånflinande gubbe utan tänder. Dommaren öppnade munnen;
”Enligt ert vad ska du nu matcha hans nästa öppningsvad. Är du införstådd i det?” frågande han.
Den bleka varelsen nickade långsamt.
Den gamla gubben vinkade Robert till sej och pekade först på lådan och sedan på bordet. Robert gick fram och tömde ut innehållet på den runda bordskivan. Hundratals röda och svarta marker strömmade ut framför spelarna.
Den bleka varelsens ögon vidgades som makerna dånade emot träet.
Den bleka varelsen spydde på golvet.
Ändring:
rättade några stavfel
/Mask- som vet att Geoff är jobbig att läsa sej igenom
Ge mer era åsikter! Fyller det sitt syfte?
Vasssågod!
Fem steg fram i tiden...
Det kalla regnet smattrade på de tunna glasrutorna till vännernas unkna lilla lägenhet. Åskan hade tilltagit mer och mer emot slutet av dan, och var nu så påfallande lik mullrande kanonskott från någon gammal krigsfilm att Albert vid mer än ett tillfälle varit nära att skrika till. De gamla gipstäckta tegelväggarna erbjöd inte mycket befrielse från ljuden. Ofta lystes himmelen upp av blixtar som kastade ett kort, kallt ljusken in i det lilla rummet. Belysningen hade varit trasig i ett par dagar, så det enda ljus som lyste upp det snålt inredda vardagsrummet var det röda neonljuset från spritbutikens reklamskylt på andra sidan gatan.
”Vilken jävla sommar!” mumlade Albert för sej själv där han stod och såg ut på de smutsiga, dyblöta förortsgatorna genom dubbelglasen. Hans vanligtvis så karaktäristiska lilla leende hade bytts emot en blek min av utmattning och nervositet. Han hade fått djupa påsar under ögonen från den senaste tidens oro och förlorade sömn. Ingen behövde berätta för honom att han inte hanterade stress bra, det var ganska uppenbart även för honom.
”Sa du något?” hördes plöstsligt bakifrån. Albert ryckte till och kastade sej om så fort han bara kunde. Han kände sej plötsligt väldigt dum när han såg att det bara var Sara. Han hade verkligen nerverna utanpå.
”Vad du skrämde mej!” sade han och skrattade till litet. Ett krystat skratt med en ton av sjuk desperation i sej, men fortfarande ett skratt. ”Vad sa du?”
Sara, en söt, kort tjej med lätt antydan om ett orientaliskt arv, blev återigen oroad över den vanligtvis så lugne Alberts beteende och dröjde lite med svaret.
”Jag...eh...jag tyckte att jag hörde dej säga nå’t? Är du okej?”
”Jo, jag är okej” sa Albert och lutade huvudet emot fönstret och fortsatte titta ut emot gatan, som att han förväntade sej att se ett par stora mörka skepnader komma emot deras trappuppgång. ”Jag bara tänkte högt litet.”
Sara, som alltid hade stått Albert nära, kunde genast se att han ljög. Han var långt ifrån okej. Hon visste att den senare tiden hade tagit hårt på honom, och hon var oroad över att han aldrig ville prata om det. Albert hade växt upp i en väldigt skyddad medelklassmiljö, och hade egentligen inte haft några större problem innan problemen böjade. Att Albert dessutom utan tvekan anklagade sej själv för deras situation kunde inte på något sätt hjälpa varken honom eller dem. Hon gick fram till honom, lade sina armar om honom och gav honom en lät puss på kinden. Albert vände sej så han stod ansikte emot ansikte emot henne och kysste henne tillbaka.
”Om vi inte behövt pengarna så jävla mycket skulle jag sagt till er att ta in på motell!” dånade en mörk mansröst med ett djupt skratt.
Albert och Sara hoppade till som en man och föll närapå omkull. Albert kände sej plötsligt väldigt ynklig.
”Fan ta dej, Robert!” utbrast Sara på gränsen till att själv börja skratta. ”Kan du aldrig gå in i ett rum utan att föra ett jävla väsen?”
”Nupp!” svarade Robert stolt och log ett överdrivet brett leende, varefter han slängde av sej sin regnblöta kappa, skakade på sitt huvud och såg till att allt vatten försvann ur hans mörka hår och hamnade på inredningen istället. Albert kunde inte vänja sej vid hur oberörd Robert hade verkat vara av hela situationen. Han hade verkligen visat att han varit i sitt rätta element. Förvisso hade han varit springpojke åt Michael Jobe i några år, men det var fortfarande imponerande.
Robert hade börjat rota i en stor svart sportbag som han tagit med sej, drog ut ett kostymfodral och slängde den fortfarande relativt fulla sportbagen på den hopfällda lilla bäddsoffan framför TVn.
”Klä er!” beordrade han vänligt. ”De kommer inte släppa in er nakna!” fortsatte han och pausade, med en lång blick på Sara. ”Eller i alla fall inte dej, Albert!” avslutade han med en blinkning åt lberts håll och försvann in i sovrummet.
Sara var uppenbart missnöjd över att hon inte fått sista ordet, men hade nog problem att döja att hon blivit road av kommentaren. Istället gick hon fram till soffan och började rota i bagen.
”Kom hit.”
Albert, som hade stått och roat sett på den lilla styrkemätningen vaknade upp ur sitt drömmande tillstånd tillräckligt länge för att gå fram till Sara och se efter vad Robert hade lyckats fixa till honom.
”Här är den!” utbrast Sara innan han hunnit fram. ”Håll här!”
Hon räckte honom ett fodral likt det Robert försvunnit med och plockade ut en svart kostym med tillhörande svart fluga och sjorta.
”De kommer passa bra på dej” sa hon.
Albert begrundadee klädesplagget.
”Om jag velat vara hovmästare kanske.”
<center>***</center>
Snart satt de ute i bilen. Albert var iklädd sin kostym och såg mycket riktigt lite ut som om han skulle ta emot beställningar av någon form, alternativt gå på bröllop. Brevid honom, bakom ratten, satt Robert, iförd en kritvit kostym och cowboyhatt, och såg ut som en parodi på en amerikansk oljekung. Albert förstod att det var ett av Roberts små egenskämt, men han undrade ifall det verkligen var läge för det. Det förväntansfulla leendet Robert var iklädd bakom sin låtsasmustash antydde tydligen det. I baksätet satt Sara iklädd en kort svart klänning och med det långa svarta håret upsatt i en hästsvans. brevid henne låg sportbagen, fortfarande halvfull. Albert var olyckligt medveten om vad som fanns i, och blev vid tanken påmind om vad de faktiskt skulle göra. Han mådde illa.
I väskan låg fyra hagelgevär!
Hur fan kunde det ha gått så här långt?
<center>***</center>
1
Fly’n fall street
Albert steg ur bilen och andades in den svala senvårsluften, sträckte på sej och tittade på sin fru. Angelica ver egenltigen den som brukade köra dem, då det var hennes bil, men hon hade klagat på att hennes klackar hade besvärat henne. Albert var dock inte missnöjd med sin lott, han avskydde att vara tvungen att gå ut i bilbanan. Han var redan nervös så det räckte, men Angelica verkade munter och pigg som aldrig förr.
De gick i tystnad på trottoaren en bit för att komma dit de skulle; Bedevere street, eller ”Fly’n fall street”, som den var känd för dem som visste vad som utspelade sej där. Fly’n fall hade fått sitt namn efter det faktum att det var ett centrum för illegalt spel och lyxprostitution. Det var dit den övre medelklassen gick för att få den spänning de saknade från annat håll, antingen i äktenskapet eller bara i allmänhet.
När de kom ner från de yttre delarna av Fly’n fall började de se saker som inte riktigt passade in i den smått förfallna förorten. Saker som sprillans nya mercedesbilar och kvinnor i långa aftonklänningar, ganska lika den som Angelica hade på sej. Här och var kunde de se en polis eller två, men de visste att de bara var där för att köra bort ”slöddret”, givetvis emot en inte så liten ersättning lite då och då.
De kom slutligen fram till port nummer 19 och började gå ner för trappan som ledde till den lilla ståldörren, vilken vaktades av en smal man med ett österikiskt utseende. Han tittade på Albert, därefter på hans fru, och sträckte sedan fram handen. Angelica tog fram en sedel ur sin lilla svarta handväska och lade i den. Mannen nickade och bankade å dörren som öppnades.
Väl inne möttes de av ett ljudligt sorl. Det stora rummet var fyllt av människor som stod samlade runt tärningsbord, satt och spelade kort eller roulette. I de bortre delarna av rummet stod några biljardbord som var i flitigt bruk, och även en bardisk som var minst lika populerad som någonting annat i rummet. Skaran människor var rikt blandad. I rummet kunde man finna alltifrån politiker och deras eskorter till affärsmänn eller deras fruar som spelade om huruvida deras anställda skulle kunna få sin lön eller inte.
Utan tvekan satte de av emot kortborden. Albert hade spelat kort i nästan hela sitt liv, och utvecklat en oklanderlig känsla för spelet. Både han och hans fru var medvetna om det.
De passerade de fullsatta borden, och fortsatte emot en dörr med texten ”privat lokal - Endast priviligierade gäster”. Framför dörren stod ytterligare en vakt, den här såg snarare ut att vara vilken britt som helst, kanske skotte.
”Vi ska spela emot Geoff Heron ikväll. Vi är inskrivna.”
Mannen nickade och försvann in genom dörren, efter att ha givit dem tecken att stanna kvar. En stund förflöt , varefter mannen kom tillbaka.
”Jodå, ni är väntade” sa han till dem. ”Vet ni vart ni ska?”
Albert och Angelica nickade och gick förbi mannnen. Albert kunde kännaa hur hans mage började kännas lite konstig. Nervositet, avskrev han det som.
De gick ner för den breda korridoren åt höger, och slutligen svängde de av in i ett mycket snålt möblerat rum. Där satt två män vid ett bord; en gammal, flitskallig man med ett gråvitt bockskägg och mustash, och en yngre, kanske i 45-års åldern, med finkammat svart hår och en yllekofta hängande på stolsryggen bakom sin korpulenta kroppsform. På hans nästipp satt ett par för små glasögon, som ytterligare gav intrycket av att hans ansikte var helt klotformat.
Det satt en kvinna i knät på den äldre mannen. Albert kände igen henne som en av eskortflickorna som arbetade i byggnaden; Sara Kaitiraie. Han hade träffat henne flera gånger sedan han första gången blivit släpad till speltillhållet av sin mor. Sara hade redan då arbetat som eskort, trots att hon inte kunde varit mycket mer än tretton-fjorton år vid tiden. I vilket fall hade hon varit en god vän emellanåt. I den mån det var acceptabelt, givetvis.
Borta i hörnet satt ytterligare två betydligt större män i en soffa, en lång, mörkhårig man som log artigt då de bägge kom in, och en riktigt stor och kraftig man met ljusbrunt, flottigt hår och ett långt, ovårdat helskägg i samma färg.
Den enda Albert kände igen utöver Sara var Heron, den gamle mannen. Han var dock ganska säker på vilken funktion de andra fyllde. Den korpulente mannen var spelets utsedde domare, och de två männen i soffan var Herons försäkring att Albert inte skulle försöka lura honom.
”Goff aff fe de, Albe’f!” utropade Heron. Albert var rädd att Angelica skulle börja skratta. Hon hade aldrig träffat Heron förut, och han hade glömt att varna henne för hans talfel, som kunde te sej ganska lustigt ibland. Lustigt om man inte visste vad Herons rykte hade att säga om honom. Albert kunde dock inte höra ens en fnissning från bakom sej.
”Trevligt att se dej med, Geoff.” svarade Albert, glad över att Heron verkade vara på ett gott humör för dagen. ”Mina Herrar” fortsatte han och nickade till de övriga männen i rummet, som nickade tillbaka. ”Och fröken” avslutade han och gjorde en lite djupare nickning emot Sara.
Sara tittade lite funderamt på honom och lade sedan märke till frun som höll ett stadigt grepp hans arm. ”Trevligt att träffas” svarade hon, med en, för Albert, upenbart skämtsamt ironisk ton.
”Kan ni lämna off nu flicko’? Def e manfgö’a hä’effe’!” sa Heron. Angelica nickade och kysste Albert kort på kinden, varefter hon nästan smög ut i korridoren. Albert hade inte sett henne så ofta, men han antog att männen i hörnet gjort henne nervös.
Sara kysste den gamle skallige mannen på munnen och vände sej om för att gå ut. Heron smällde till henne över rumpan med en ljudlig snärt, och började därefter skratta ett högljutt, tandlöst gubbskratt. När sara gick förbi Albert och ut genom dörren mimade hon ett ”Lycka till” åt honom.
När dörren stängts bakom henne började Heron prata med honom igen, men nu var hans ton förändrad, mer seriös än tidigare.
”Jaha, goffe, du f’o’ du kan flå mej, du? Vi fka fe hu’ de’ e me de’, de’ fka vi! ’Obe’f! Gå å hämfa ma’ke’ fill Albe’f.”
Den långe mörke mannen reste sej upp ur soffan och gick genast ut ur rummet. Albert funderade en stund på vad mannen egentligen kunde heta, för ”’Obe’f” kunde väl inte gärna vara så likt?
”Du kan väl ’egle’na, elle’ hu’ pojk?” frågade Heron.
”Självklart, Geoff!” svarade Albert.
”B’a, då vänfa’ vi ba’a på aff ’Obe’f komme’ fillbaka me ma’ke’na.”
Ett par minuter senare kom den mörkhårige mannen tillbaka med markerna, värda tillräckligt med pengar för att köpa ett större hus för. Det var dock inte alberts pengar, de var lånade av kasinot. Albert hade dock inte förlorat mer än en handfull spel i sitt liv, och enligt ryktet vid de vanliga borden skulle Heron vara en arrogant, elak, rik, kåt och sadistisk gammal gubbe, men usel på kort. Och albert förstod att sanning låg i de orden. Heron hade så många uppenbara ticks och andra avslöjande beteenden som han hade talfel. Albert lekte med honom, vaggade in honom i en falsk säkerhet genom att låta honom vinna lite, sedan vann han tillbaka lite mer, och upprepade proceduren.
<center>***</center>
Robert satt i soffan, brevid den fete och illaluktande busen Miriam, och såg på samma gamla spektakel som utspelat sej framför hans ögon så många gånger. Ytterligare en gång hade den där läspande gamle kåtbocken lurat in en liten stackare att spela emot honom. Ytterligare lät han, nästan som en spindel, sitt offer trassla in sej mer och mer i falsk säkerhet, för att slutligen bli slukad hel. Oavsett hur van han hade blivit vid synen mådde han illa varje gång han såg hur gubben lådsades vara dålig på att dölja sina kort. Varje gång han slog vad med sin motspelare var han noga med att lämna intrycket av en gammal tok med för mycket pengar. Den här nya spelaren var duktig, men det hade lite att göra med det hela. Stackaren, han verkade övertygad om att han skulle klara sej hem med en smärre förmögenhet idag.
Oavsett hur många gånger han hade sett det hela under de tre månader han tillbringat i gubbens tjänst klarade han nätt och jämnt att hålla god min. Svindlare var det värsta han visste. Hans far hade förlorat en hand som följd av en oförtjänt skuld till en, och det hade i långa loppet gjort att hans mor lämnat dem. Det hade varit det som gjort den lilla Robert tvungen att börja försörja sin far. Det var det som gjort att han hade blivit tvungen att jobba med svindlarna.
Nu verkade det som om det var dags för slutstöten.
Stackars människa, tänkte Robert igen, och tittade med medlidande på den nu nästan överdrivet självsäkra mannen som vätte emot gubbjäveln.
<center>***</center>
Albert var nära extas. Han var tvungen att anstränga sej till bristningsgränsen för att inte tappa focus och börja spela dåligt. Men han kunde knappt förstå att det var sant! Han hade nära tredubblat sina pengar på bara en handfull timmar. Han stirrade ner på korten och hans tankar gled iväg på villospår. Allt han hade hört om Heron verkade vara sant! Det var för otroligt för att han skulle kunna fatta det. Hur kunde någon så urbota dum slösaktig ha så stort inflytande? Han skakade på huvudet. Det var sådant man kunde tänka på senare, nu behöve han sitt fokus. Framför honom hade ett litet berg av marker byggts, och hans motståndere började se riktigt osäker ut. ’Verkar som om mitt eget berg kommer ökas ytterligare lite till’ tänkte albert och höjde insatsen ytterligare med ytterligare en liten kulle.
”Goffe, jag ha’ eff fö’flag fill dej!” sade Heron efter att ha suttit och kliat sej i huvudet, tittandes på sina kort.
Verkar vara dags för ett av de där ’förslagen’ igen, tänkte Albert, och var nära på att le. Under hela kvällen hade Heron slagit små vad med honom, det ena mer idiotiskt än det andra. Inte för att det varit dåligt för Alberts del, han hade vunnit mycket genom detta redan.
”Prata på.” svarade han.
”Om jag lyckas få dej aff fö’lo’a fy’a hände’ i ’ad så måffe du mafcha min näffa öppningfinfaff.”
Albert hade lärt sej att ’infaff’ var det samma som insats, och när han förstod innebörden av vadet fick han nästan svindel. Om Heron vann vadet skulle det innebära att han skulle kunna jämna Alberts berg av marker med bordet. Medan han tänkt över innebörden av vadet hade den långe, mörkhårige mannen blivit framvinkad till Heron, som nu viskade något i hans öra.
”Och om du inte vinner?” frågade Albert.
Heron hade sänt ut den mörkhårige mannen, och vände åter huvudet emot Albert.
”Då få’ du gö’a famma fak. Du få’ beffämma öppningfinfaffen, å jag måffe mafcha den.”
Albert tänkte över vadet. Heron hade inte vunnit något av vaden hittills, och vissa av dem hade haft värre ekonomiska förluster i sitt sköte än den här kunde ha. Heron verkade verkligen vara med i spelet för spänningens skull, hans förråd av pengar verkade inte behöva utökas. Och att han skulle vinna fyra händer i rad verkade inte troligt. Heron hade hitills bara vunnit när Albert tillåtit det.
”Ok” svarade Albert. ”Det går jag med på. Och det är fortfarande din tur att satsa.”
”Jag fyna’ dej.” sade Heron, och lade fram en nästan lika stor hög marker som den Albert hade lagt fram.
Albert ryckte till. Framför honom hade fem kort slängts fram. Två damer och två treor. Han tittade ner på sina egna kort. Han hade förlorat!
En kall rysning sökte sej ner för hans ryggrad som det gick upp för honom vad som hade hänt. Han hade blivit lurad! Han började plötsligt svettas. Rummet blev väldigt kallt. Han tittade till dommaren, som gav honom en torr blick tillbaka. Han tittade på den feta mannen som satt kvar i soffan. Han sov. Han tittade på Heron. Den gamla gubben satt och visade upp sitt tandlösa leende i all sin prakt, och brevid sitt ansikte höll han upp fyra fingrar, och tog ner ett.
Albert mådde plötsligt väldigt illa igen.
<center>***</center>
Robert släpade på den tunga lådan igenom hallen. Han kände sej illa till mods. Hans far hade inte varit stolt över honom om han sett honom nu, det var han säker på. Så hade Robert kännt ända sedan dagen han blivit ’såld’ till gubbjäveln. För det var i princip såld han hade blivit. Heron hade blivit imponerad av att Robert varit så lojal emot Jobe, hans förra uppdragsgivare, att gubbjäveln hade bytt ut Robert emot en trogen polisofficer som hade utfört lite ströjobb åt Heron under en tid.
Roberts tankar sökte sej tillbaka till den lilla stackaren som satt inne i rummet borta vid korridoren. När Robert kom fram till dörren stannade han utanför den. Han försökte lyssna på vad som sades innanför dörren.
Stackarn måste ha listat ut vad som hänt ungefär nu, tänkte Robert. Han kunde bara hoppas att frun han hade haft med sej var mycket, mycket förstående.
<center>***</center>
Albert hade förvandlats till en blek pöl av kallsvett. Han hade förlorat ytterligare två händer, trots att de hade varit ganska ovanligt bra. Men det spelade ingen roll, han hade förlorat greppet om heron. Den gamla gubben hade hela kvällen suttit och spelat någon annan, och på så sätt gjort sej nästan omöjlig att tolka, emedan Albert måste verka som en öppen bok vid det här laget. Han tittadee ner på sina kort. Par i knektar och sexor. Kanske hade han tur den här gången? Han höjde insatsen något, och gjorde vad han kunde för att han skulle se vad hans motståndare tänkte. Det gick inte! Där den huvudkliande, läppbitande gamlingen hade suttit satt nu ett stenansikte, utan utryck, utan rörelse. Albert var osäker på om hans ögonlock ens blinkade som vanliga människors.
Heron synade Albert.
Albert lade fram sina kort med darrande händer.
Tiden frös till för en outhärdlig sekund. Det kändes som om rummet började snurra runt dem.
Heron lät sina kort falla.
Tre fyror.
”’OBE’F!” ropade Heron emot dörren.
<center>***</center>
Robert steg in genom dörren med lådan, och såg där ungefär vad han förväntat sej att se. Den tidigare så gladlynnte lille mannen hade förvandlats till en darrande, likblek liten varelse. Emot honom satt en hånflinande gubbe utan tänder. Dommaren öppnade munnen;
”Enligt ert vad ska du nu matcha hans nästa öppningsvad. Är du införstådd i det?” frågande han.
Den bleka varelsen nickade långsamt.
Den gamla gubben vinkade Robert till sej och pekade först på lådan och sedan på bordet. Robert gick fram och tömde ut innehållet på den runda bordskivan. Hundratals röda och svarta marker strömmade ut framför spelarna.
Den bleka varelsens ögon vidgades som makerna dånade emot träet.
Den bleka varelsen spydde på golvet.
Ändring:
rättade några stavfel
/Mask- som vet att Geoff är jobbig att läsa sej igenom
Men skulle folk fatta det? Han säger bara någon enstaka sak efter det... Fast å andra sidan så återkommer han lite senare....