Såg att du inlett kampanjen, men hade ett par uppslag över som kanske kan skjutas in någonstans.
Antar vi en sex, sju byar i området (två, tre om området är bergigt och otillgängligt men ändå har något som lockar folk att bo där, gärna en tragiskt olönsam gruva) så kan man även addera en av mina favoritarketyper: den hjärtlöse ockraren. När tiderna var hårda fanns han där och lånade ut pengar till utsäde och nödvändiga reparationer. Nu när tiderna är ännu hårdare så hotar ruinens brant för de bybor som står i skuld till honom. Hans räntor är låga, mer än 4% är säkert inte Daak behagligt, men han har tagit folks hus och hem som säkerhet och nu börjar han att kräva in. En belevad och bildad man, intelligent, rationell och agerandes inom lagens råmärken. Samtidigt fullständigt ointresserad av att hans handlingar skadar andra och fast besluten om att sätta bygden under sig i lagenligt slaveri. Introducera honom företrädesvis först efter att rollpersonerna varit ett tag i trakten och lärt känna ortsbefolkningen. Låt honom använda en egen vaktstyrka och soldaterna på plats som skydd mot upprörda bybor (enkelt att ordna genom att låta honom ställa in sig hos de högsta befälen på plats). Är byarna utspridda på båda sidor om gränsen så kan han röra sig över den (kontakter på båda sidorna) men om någon försöker sätta käppar i hjulet för honom så försvåras detta.
Tillhör rollpersonerna frälset eller har aspirationer på att anföra trupper så kan man låta problemen med kyla bli alltmer övermäktiga, sjukdomar uppstå, befäl insjukna och trupperna börja desertera. I så fall kan det bli rollpersonernas uppgift att se till att bevara truppernas integritet och med alla tänkbara medel höja deras moral. Men efter att de till slut lyckats entusiasmera trupperna så dyker plötsligt nya befälhavare upp med färska trupper och rollpersonerna tvingas återgå till sina forna tältplatser.
En annan favorit är den klassiska kombinationen av ett avlägset gränsavsnitt och den ambitiösa nya kommendörskan. Hennes plan är lika enkel som genial. Hon har nått så högt i hierarkin som hennes ålder tillåter inom den centrala administrationen (låt henne vara av en gammal aristokratisk släkt som inte visat framfötterna på ett par århundraden, ridderligt befäl och lämpligt högt uppsatt inom Daakkyrkan) och med tiden så antar alla att hon kommer att nå stora framgångar. Denna unga kvinna har dock inte tänkt vänta till ålderns höst innan hon når maktens höjder, och hon har därför tillskansat sig befälet över det obetydliga gränsavsnittet. Genom att starta en serie gränskonflikter så avser hon att locka Drunokerna över gränsen, för att sedan (med hjälp av efterhand anländande reserver som hon innan avresan manipulerat fram i förväg) krossa dem och återvända i triumf till det Jargiska kärnområdet. Hon lever för att spela det politiska spelet såsom det var tänkt att spelas, människor som pjäser och reglerna uppgjorda efterhand.
Konceptet 'omöjliga allierade' kanske inte är så lämpligt vid det jargiska gränssnittet mot Drunok men jag uppskattar det för mycket för att utelämna det. Problemen med kylan, bristen på mat (inte bara bland trupperna utan framförallt de närliggande byarna), snöfyllda pass, vansinne bland kamraterna (när en av de sex rollpersonernas kamrater spenderar dagarna i ända med att lågmält och med ihålig, entonigt nynna "ät inte snö som blivit gul, snö som är gul är inte kul" så kommer de att inse att slutet är nära). Lösningen kommer kanske i form av en migrerande stam grottroll. Även dessa står inför en kylslagen hungerdöd och linjerna är uppdragna för katastrof. Rollpersonernas befäl står lamslagna och debatterar huruvida en strid mot grottrollen skulle kunna höja moralen eller i alla fall ge dem en ärofylld död. Samtidigt så kommer ett bud från en av de bortersta byarna som råkar vara precis i grottrollens väg. Rollpersonerna avdelas dit för att observera och får därigenom möjligheten att lägga sig i. Försöker de skydda byn från de desperata grottrollen eller beskådar de det hela på avstånd för att sedan rapportera om slakten - i detta fall passerar grottrollen förbi och kommer inte att störa området mer (men något av befälen kanske anser att de måste bestraffas för att hans tjänstgöring inte skall drabbas av en markering för feghet). Går de istället in för att medla kanske jargier och grottroll kan hjälpas åt för bägge gruppers överlevnad under en månads tid innan passen blivit färdbara nog för att förnödenheter skall kunna anlända och trollen skall kunna fortsätta sin färd. Varför inte avsluta det hela med att den värsta snön smälter (det kan alltid börja snöa mer om det behövs) och grottroll och bybor har en fest tillsammans för att fira vårens ankomst. Tänk dig en Asterixslutscen med tillägget att folk som inte kan regenerera inte bör försöka sig på en trollunk när tempot börjar stiga (att umpa när man skulle ha bumpat är inte att rekommendera när man dansar med ett 800 kilos grottroll).
Ett annat tänkbart koncept är det passerande jaktlaget. En grupp ädlingar på jakt efter något lämpligt svårfunnet djur som bara kommer såhär långt söderöver under särdeles hårda vintrar (silverjärv, vintervarg, snöräv eller vad som helt åt det exotiska hållet). Tänk dig ett mindre aristokratiskt samhälle som under några veckor slår sig ner i området och förändrar alla tidigare givna premisser. De fyra jägarna, unga aristokrater med en klar uppfattning om sitt eget värde i förhållande till alla andra varelser som passerar genom deras omvärld. Deras hustrur och makar, tänk dig kvinnor och män insvepta i de elegantaste pälsar som bottenlösa skattkistor kan bekosta (tänk Sophia Loren i inledningsscenerna av the Fall of the Roman Empire). Ett vaktgarde som kanske är lika stor eller större än områdets gränsvakt. En tjänstestab större än den största av byarna i närheten. En efterföljande tross som får tankarna att gå åt en medelstor armé. Jägarnas egentliga motiv är vanlig hederlig lyxkonsumtion. Genom att gästa de palats och herresäten som de passerat på vägen så bevisar de att de åtminstone är de främsta bland likar (deras vinst i prestige när de återvänder efter att ha "slösat" bort en förmögenhet utan att höja ett ögonbryn är att jämföras med att segerrikt leda arméer, uppföra ett luxuöst palats eller lyckas genomföra det perfekta bröllopet). Nu när de befinner sig på själva jaktplatsen kan de ta det lugnt, jaga lite (eller mycket om det faktiskt är så att de är intresserade av jakt), och kanske pröva var de står inbördes - om detta inte redan är klart. De har endast ett indirekt intresse av att vara här uppe (då det är under själva resan som de visar upp sig för folk som betyder något) men väl här så kommer de att ställa allt på ända. Gränsposteringens befälhavare inser naturligtvis omedelbart att allt annat än att underhålla jaktlaget är underordnat. Istället för vaktpass så skall soldaterna marschera högvakt. Istället för spaningsuppdrag så skall spejarna spåra bytesdjur. Vad som sedan händer under de veckor jaktlaget stannar kan man spinna vidare på längs ett antal linjer. Kanske försvinner ett par av jägarna och behöver återfinnas, kanske angriper fienden nu när man verkligen inte är beredd, kanske inleder någon av de uttråkade hustrurna/makarna ett förhållande med en av rollpersonerna, kanske kommer en hovintrig ifatt dem i form av en dolk och arsenikbärande tjänare. Har man tidigare låtit grottrollen passera eller retat dem så kanske de får för sig att äta upp några oförsiktiga tjänare. Hur som haver så får man ett brott mot den vanliga lunken.
Sedan kan man alltid addera ett par element till grundtonen
Svårigheten för främlingar är ett koncept som fungerar bra i gränsmiljön. Utgångspunkten är att folket som bor i byarna aldrig sett någon som kommer utsocknes ifrån. De bor i sin by, alla vet vad alla gör i samma ögonblick de gör det och allt som är det minsta ovanligt kommer de som inte hör hemma där (läs: soldater från en annan landsände) att lastas för. Denna bakgrund fungerar bäst i ett område utan större handelsförbindelser. Bortsett från människorna i de fem, sex närmaste byarna (som befinner sig inom ett par timmars vandring - i.e. giftasavstånd) och de kringresande handelsmän som passerar regelbundet så består deras värld av dem själva och främlingar. Det spelar ingen roll att soldaterna lyder under samma kejsare. Hur de än vänder och vrider på sig är de främlingar och beter sig underligt (dricker brännvin före morgonbönen istället för efter den och andra fruktansvärda brott mot de gängse skicket). Vill man ha bonderomantik så kan man låta dem övervinna sin misstänksamhet efter ett tag och öppna sina famnar för de soldater som egentligen bara vill dem väl (må så vara att de inte förstår den realpolitiska definitionen av att mena någon väl) men vill man ha bonderealism så kan man porträttera dem som ständigt på sin kant mot främlingar och deras oseder. Det senare kan även förstärkas av den unga bybon som vill ha ett annat liv än det som ges på bygden. Hade inte rollpersonerna varit där så hade den personen antingen fryst ut och mobbats till den ändrat sig men nu när rollpersonerna är där så försöker bybon göra allt för att bli en av dem och "räddas" från det liv hon eller han annars skulle levt. Denna person blir därför något av en adopterad spelledarrollperson som alltid finns i rollpersonernas närhet.
Har du tänkt dig att de skall vara på platsen länge (säg nio, tio månader eller mer) så är det bara ta tillfället i akt och låta en (kortvarig eller långvarig) förbindelse med en av traktens unga kvinnor resultera i en dotter eller son (OBS: detta bör inte kombineras med grottrollsförslaget ovan).
Har du tänkt dig att gränsavsnittet skall vara lugnt under långa perioder (Drunok lär väl knappast anfalla i det första taget) och en grupp spelare som inte behöver händelser omkring sig hela tiden så kan du med fördel understryka att vardagen vid gränsen är smärtsamt trist och innehållslös. Någon gång då och då händer det spännande saker som får blodet att koka, sånger att komponeras och sägner att spridas, men under långa perioder så är det samma sak dag ut och dag in. En beskrivning över utsikten norröver mot fiendesidan kan med fördel låta nästan likadan varje dag. Låt dem se fram emot att få höra om vädret ändrade sig från igår. Mindre händelser - som anländandet av en kringresande handelsman eller en vandrande harpolekare - kan ges mycket utrymme. På detta sätt blir kontrasten när något riktigt händer så mycket större. På detta sätt kan man även förstärka illusionen av avskildhet (det må finnas ett dussin byar inom en väl tilltagen dagsmarsch avstånd men nyheter från den riktiga världen är det snålt med).
