"I Europa lärde man sig inte att tillverka stål i större mängder förrän runt 1200."
Smidesstål har använts sedan urminnes tider, men det rör sig sannerligen inte om större mängder.
Om man utgår från järnmalm så talar vi egentligen om järnoxid. För att få rent järn ur det måste detta reduceras med kol i en ugn. En masugn (som blåser hetluft genom kol och järn) ger gjutjärn med ca 3% kolhalt och mängder med andra ämnen, som kisel, svavel, fosfor och Gud vet vad. Gjutjärn är sprött och går lätt sönder och därför oanvändbart i vapen och rustningar. En vanlig smältugn ger en klump med järn och slagg längst ner.
Det går att göra om gjutjärn till stål på olika sätt. Nuförtiden använder man elektriska ugnar och reducerar bort andra grundämnen, vilket ger en grundläggande kolstål som sedan kan legeras vidare. Tidigare hade man metoden att smälta gjutjärn och hälla i formar skapade av kolpulver, vilket gav ett yttre lager av hårt stål som kunde knackas bort. Järnet i mitten smältes sedan om för en ny sats, medan stålet togs om hand om. Detta så kallade degelstål var inte en ny uppfinning - även om europeer kom på det på 1700-talet så hade degelstålet används i Indien fram till ca 900 fkr.
Innan degelstålet så fanns det bara ett sätt att skapa stål, och det var att banka och slå. Järn från en smältugn (dvs inte gjutjärn) hettades upp i en ässja och hamrades sedan upprepade gånger. Processen repeterades tills dess att alla föroreningar slagits ut ur metallen så att man blir kvar med smidesjärn med mindre än 0,1% kolhalt och utan skräp. Smidesjärnet formas sedan till tenar, något tackliknande för framtida bearbetning. Smidesjärn kan inte gjutas med medeltida teknik eftersom det är för rent och därför inte smälter i en medeltida ugn. En elektrisk ugn kan klara det.
Smidesjärn är ingen ny uppfinning. Det har förekommit sedan urminnes tider. Problemet är som sagt var att det tar tid att skapa smidesjärn. Processen att gå från smidesjärn till smidesstål kräver ännu mer bankande. Man hettar upp smidesjärnet i en ässja tillsammans med kol, och arbetar in kolet med en hammare mot ett städ, samtidigt som man formar föremålet man vill skapa. På så sätt går man från smidesjärn (mindre än 0,1% kol) till smidesstål (ca 5% kol).
Smidesstål är härdbart och hårt, medan smidesjärn är segt men formbart. Dessa egenskaper kan kombineras på olika sätt. I Europa arbetar man gärna med ytskiktet på en klinga så att den blir hård, medan kärnan inte får så mycket kol och därmed fortsätter att vara smidesjärn. I Japan skapar man medvetet stål och järn av olika kvaliteter - basen i klingan är av smidesjärn, på vilket man lägger mer bearbetat men fortfarande segt stål på sidorna och ryggen och en egg av hårt och härdbart stål. Dessutom tillämpar man differentierad härdning. det vill säga att man härdar eggen hård men basen seg.
Som jämförelse, för att skapa ett kilo smidesjärn så krävs mellan 10 och 20 kilo järnmalm och 40 kilo kol. För att skapa en svärdsklinga krävs lite drygt ett kilo smidesjärn och ytterligare mellan 40 och 60 kilo kol. Det har då gått närmare en månads tid för kolaren att framställa kolet, ungefär en vecka att framställa smidesjärnet och omkring en till två veckor för att smida och härda klingan (som tur är behöver vare sig kolaren eller smeden bara arbeta på ett exemplar åt gången). Räkna med ett par dagar för svärdsfejaren att slipa, polera och montera svärdet, så har vi en total arbetstid på drygt två veckor från det att smeden skaffar järnmalm och kol.
Så nog fan är svärd dyra.
- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>
