Krille
Super Moderator
Jag tänker inte ha någon världsbeskrivning i Järn, och kanske inte ens en karta. Istället kommer jag att ha något som jag än så länge kallar "nedslag". Ett nedslag är en beskrivning av en plats eller en händelse eller en person (eller kombination), som tjänar dels som inspiration och dels som en resurs som deltagarna kan sno när de beskriver sin klans omgivning. På så sätt tänker jag mig att jag visar hur världen i Järn är, utan att låsa fast spelarna i min officiella värld. Det borde gå hyfsat enkelt att plugga in dessa i en existerande värld (exempelvis den som man hämtar in från det äldsta svenska rollspelets senaste inkarnation).
Här är ett par exempel:
Den Gamle
Du kommer inte över bergen utom under den Gamles haka. Du kan se honom ligga där med pannan i norr, näsan som den högsta spetsiga toppen och hakan i söder, allt klätt i den vitaste snö.
Där, under hakan, har man skydd från snön och de kalla vintervindarna och jämn nog terräng för att kunna ta sig över bergen så sent som vid höstdagjämningen. Men efter det är passet stängt, för då har den Gamles snöskägg vuxit sig långt, och det öppnas inte igen förrän Vårfrun har ansatt hans skägg med ljumma vårvindar. Men det kan ta så långt som till försommaren innan hon är klar.
Och även när skägget är ansatt och passet är öppet så kan den Gamle fortfarande ruska på sig så att snön faller ner från hakspetsen.
Därför skålar alla resande för den Gamle, så att han också dricker djupt nog för att sova lugnt men inte så mycket så att sömnen blir orolig.
Benfältet
Det har bara gått tolv år sedan slaget om Widuboda, där Kungarikets här mötte skogslandets samlade klaner i strid. Kungarikets legioner fångade skogsklanernas krigsherre Sigubor och högg ner hans livvakt, men innan de kunde befästa segern så anfölls de i ryggen av skogsklanernas blodsrusiga krigare. Var och en av Kungarikets knektar halshöggs och floden Widusen färgades röd av deras blod. Sedan lämnades de att ruttna.
Widuboda skyr man numera, och det gamla vadstället används inte mer. Man kan inte gå över Widubodas fält eller Widusens flodbank utan att trampa på ben. De finns överallt, till och med upphängda i träden, som ett fasansfullt minnesmärke om slakten och dödandet.
Om det bara vore benen.
För de döda som kämpade har aldrig satts i gravens mörker eller likbålets flammor. De är bundna där och de kommer aldrig att lämna det slagfält där de dog så illa. De hungrar nu efter de levande att ersätta det kött som sedan åratal har ruttnat bort.
Offerpelaren
Kungariket är en grym och oförlåtande herre och Offerpelaren står som en permanent påminnelse om detta. Offerpelaren går inte att ignorera, för den står högst upp på en kulle som överblickar landskapet och är över femtio meter hög, hugget i ett enda stenstycke. Hur Kungarikets ingenjörer lyckades resa den är ett mysterium.
Förutom dess storlek så är det två saker som drar ögonen till sig. Det första är relieferna, delvis överväxta av lavar och med fågelbon här och var, men fortfarande tydliga: här berättas om hur Kungariket utrotade ett helt folk som levde här förut: män, kvinnor och barn, inför ögonen på deras hövding. Hövdingens hustru och döttrar var de sista att skändas och dödas innan hövdingen fjättrades och lämnades att dö.
Det andra är hövdingens kedjor, smidda i svart stål. De är fortfarande väl förankrade i stenen tolv meter över marken och har inte rostat under århundradena som gått.
Det finns bara bilder på Offerpelaren, ingen skrift. Ingen kommer någonsin att få veta vad folket kallade sig, eller vad deras hövding hette, eller hans hustrus och döttrars namn. Deras namn har suddats ut från sångerna.
Här är ett par exempel:
Den Gamle
Du kommer inte över bergen utom under den Gamles haka. Du kan se honom ligga där med pannan i norr, näsan som den högsta spetsiga toppen och hakan i söder, allt klätt i den vitaste snö.
Där, under hakan, har man skydd från snön och de kalla vintervindarna och jämn nog terräng för att kunna ta sig över bergen så sent som vid höstdagjämningen. Men efter det är passet stängt, för då har den Gamles snöskägg vuxit sig långt, och det öppnas inte igen förrän Vårfrun har ansatt hans skägg med ljumma vårvindar. Men det kan ta så långt som till försommaren innan hon är klar.
Och även när skägget är ansatt och passet är öppet så kan den Gamle fortfarande ruska på sig så att snön faller ner från hakspetsen.
Därför skålar alla resande för den Gamle, så att han också dricker djupt nog för att sova lugnt men inte så mycket så att sömnen blir orolig.
Benfältet
Det har bara gått tolv år sedan slaget om Widuboda, där Kungarikets här mötte skogslandets samlade klaner i strid. Kungarikets legioner fångade skogsklanernas krigsherre Sigubor och högg ner hans livvakt, men innan de kunde befästa segern så anfölls de i ryggen av skogsklanernas blodsrusiga krigare. Var och en av Kungarikets knektar halshöggs och floden Widusen färgades röd av deras blod. Sedan lämnades de att ruttna.
Widuboda skyr man numera, och det gamla vadstället används inte mer. Man kan inte gå över Widubodas fält eller Widusens flodbank utan att trampa på ben. De finns överallt, till och med upphängda i träden, som ett fasansfullt minnesmärke om slakten och dödandet.
Om det bara vore benen.
För de döda som kämpade har aldrig satts i gravens mörker eller likbålets flammor. De är bundna där och de kommer aldrig att lämna det slagfält där de dog så illa. De hungrar nu efter de levande att ersätta det kött som sedan åratal har ruttnat bort.
Offerpelaren
Kungariket är en grym och oförlåtande herre och Offerpelaren står som en permanent påminnelse om detta. Offerpelaren går inte att ignorera, för den står högst upp på en kulle som överblickar landskapet och är över femtio meter hög, hugget i ett enda stenstycke. Hur Kungarikets ingenjörer lyckades resa den är ett mysterium.
Förutom dess storlek så är det två saker som drar ögonen till sig. Det första är relieferna, delvis överväxta av lavar och med fågelbon här och var, men fortfarande tydliga: här berättas om hur Kungariket utrotade ett helt folk som levde här förut: män, kvinnor och barn, inför ögonen på deras hövding. Hövdingens hustru och döttrar var de sista att skändas och dödas innan hövdingen fjättrades och lämnades att dö.
Det andra är hövdingens kedjor, smidda i svart stål. De är fortfarande väl förankrade i stenen tolv meter över marken och har inte rostat under århundradena som gått.
Det finns bara bilder på Offerpelaren, ingen skrift. Ingen kommer någonsin att få veta vad folket kallade sig, eller vad deras hövding hette, eller hans hustrus och döttrars namn. Deras namn har suddats ut från sångerna.