Nekromanti Jävla klassiker!

[Vitulv]

Är det något som är så överskattat som klassiker? Och nu snackar jag spel alltså. Hur är det möjligt att "Den Försvunna Diamanten" blev en succé som överlevde flera utgåvor?

För att inte tala om det tråkigaste som hänt spelbranschen sedan upphovsmannen till schack blev halshuggen - memory! Memory är inte roligt, spännande eller fiffigt. Memory är fan bara dumt och tråkigt.

Fia med knuff? *Gääääääsp* Till och med ännu mer ospännande än Trivial Pursuit.

Schack? Ja ok, det är rätt kul, men varför har man inte byggt in ett slumpmoment så att det faktiskt är möjligt för nybörjaren att spela mot proffset? Dessutom - det är 2000 år gammalt. När ska hypen ta slut?

Kommer ni ihåg de där dötrista liren som man kunde hitta på baksidan av flingpaketen? De där man slog en tärning, gick några steg och så hände det något där man hamnade, typ "ta två steg bakåt" eller "stå över ett slag". Kul. Varför inte bara kasta tärning och jämföra resultaten?

Äh, hur sugigt som helst. Spelkonstruktörer på den där tiden hade verkligen inte en aning om begrepp som "spelbalans".

Tråkigt nog stöter man än idag på spel som är lika sugiga som förr, trots att standarden definitivt har höjts. Varför släppte man Drakborgen igen? Det är inte bara dåligt, man lyckades dessutom göra det fult.

Som tur är så har det de senaste åren dykt upp ett gäng helt underbara och genomtänkta spel. Reiner Knizia, den trallande tysken, levererar succé efter succé. Wizards of the Coast, spelbalansens svar på Horace Engdahl (SA), släpper små välbalanserade mirakel i D&D miniatures och Magic: the Gathering.

Så vem fan behöver klassiker?

- Vulf

 

[GrottrolletNaug]

Alla vet

Alla vet att allting inte var bättre förr. Däremot är det kul att intala sig själv att det var det, för nostalgi är faktiskt kul.


/Naug, nostalgisk

 

[Vitulv]

Re: Alla vet

Men inte ens nostalgi kan väl inbilla någon att det är skoj med ett parti memory?

Snälla?

- Vulf

 

[Troberg]

Är det något som är så överskattat som klassiker? Och nu snackar jag spel alltså. Hur är det möjligt att "Den Försvunna Diamanten" blev en succé som överlevde flera utgåvor?

För att det är tänkt för barn eller massivt överförfriskade vuxna.

För att inte tala om det tråkigaste som hänt spelbranschen sedan upphovsmannen till schack blev halshuggen - memory! Memory är inte roligt, spännande eller fiffigt. Memory är fan bara dumt och tråkigt.

Håller med 100%.

Schack? Ja ok, det är rätt kul, men varför har man inte byggt in ett slumpmoment så att det faktiskt är möjligt för nybörjaren att spela mot proffset? Dessutom - det är 2000 år gammalt. När ska hypen ta slut?

Utmaningen är ju just att det inte är någon slump och att det därför är en skoningslös kamp mellan hjärnorna, utan förmildrande omständigheter. Dessutom så kan ju faktiskt en nybörjare möta en stormästare, han kan bara inte vinna, vilket är precis vad som gör det till ett bra spel. Vill man jämna ut det så finns det handikappvarianter där den bättre spelaren börjar med färre pjäser eller mindre tid.

Kommer ni ihåg de där dötrista liren som man kunde hitta på baksidan av flingpaketen? De där man slog en tärning, gick några steg och så hände det något där man hamnade, typ "ta två steg bakåt" eller "stå över ett slag". Kul. Varför inte bara kasta tärning och jämföra resultaten?

För att barn inte klarar svårare spel och inte genomskådat sannolikheterna?

Wizards of the Coast, spelbalansens svar på Horace Engdahl (SA), släpper små välbalanserade mirakel i D&D miniatures och Magic: the Gathering.

Välbalanserade så länge man har råd/ork/intresse nog att hänga med på de senaste boosterpacksen eftersom man hela tiden stegrar braigheten.

 

[Krille]

"Kommer ni ihåg de där dötrista liren som man kunde hitta på baksidan av flingpaketen? De där man slog en tärning, gick några steg och så hände det något där man hamnade, typ "ta två steg bakåt" eller "stå över ett slag". Kul. Varför inte bara kasta tärning och jämföra resultaten?"

Vet du vad? Precis sådär tycker jag om ett antal rollspelsstridssystem.

 

[Rising]

Så vem fan behöver klassiker?

Det har nog mer med ekonomi att göra. Spel är ju fan asdyra, och om man ska köpa ett spel till sina barnbarn, typ, så orkar man ju inte sätta sig in i vad alla spel har för spelmekanismer hit och dit. Man tar det som man vet fungerar, för att det räckte åt en själv när man var ung. Jag hade nog varit intresserad av ett Talisman idag, om de bara hade kunnat göra det på så vis att de bra delarna blev bättre samtidigt som de lät bli några av de dåliga bitarna.

Andra gamla spel som jag faktiskt gillar: Diplomacy, trumfkortlekar (ni vet, där korten har olika data, och man väljer någon kategori där den som har högst på sitt kort vinner och får de andras kort. En polare till mig hade en trumfkortlek med fantasyvarelser och den var skithäftig) Stop Thief (ascoolt spel där man använder en "walkie talkie" som spelar upp ljudeffekter som guidar en till var boven befinner sig. (typ man hör "wup-wup" (=två steg på en matta) "crash" (=går igenom ett fönster) "tappy-tappy-tappy" (=två steg på vägen utanför) och så försöker man följa efter inbrottstjuven med sin deckare. Man kan använda "tips"-kort för att få se i displayen var tjuven är (men medspelarna får inte titta!) och när man tror att man hittat tjuven så knapar man in en kod i walkie-talkien, varpå den sedan talar om huruvida man har haft rätt eller inte (och har man fel så går den typ tio steg på raken i rask takt, och då är det lätt hänt att man villar bort honom helt och hållet, inte minst för att han kan ta sig från en tunnelbanestation till en annan i ett nafs, och de befinner sig på helt skilda hörn av planen) Kinesiskt Schack (alltså inte Kinaschack, utan ett helwonkas schack med kanoner, elefanter, en flod mitt på brädet (som inte elefanterna vågar gå över) och två kejsare som inte vid något tillfälle får titta varandra i ögonen), Uno, Bluffstopp, Alfapet (det spel som nuförtiden heter Scrabble även i Sverige. Det spel som heter "alfapet" idag är helt pudas) och Femhundra. Förresten har jag ett gammalt Madicken-spel som är ashårt, också. Och yes, pictionary är kul.

Nå, när det gäller gamla spel som suger konkelgolem så tänker jag mest på backammon, dam, kinaschack, svälta räv, othello, risk (vilken djävla mästarstrateg som gjorde det spelet, va? Alla stora fältherrar har ju i sin iver att ta över världen vetat att man måste börja med att ta över Sydamerika och sedan se till att man får Afrika innan killen på Australien (för det står alltid mellan dessa tu kontinenter)), monopol och go. Alla som spelar dessa spel är uppe på min lista över sådana som jag tycker borde fornikeras på daglig basis av en hjord skrikande babianer.

Dominobrickor är förresten snygga, men alla dominospel jag sett har varit idiotiska. Vad är det för fel med dominospelarna? Ska det vara så svårt att hitta på något spel med de därna brickorna? Alla vet att det är roligast att bara tippa dem mot varandra, men det måste ju gå att spela med dem på något kul sätt också.

Kvarn är förresten inte något att vara stolt över som nordbo. Det suger, även om spelplanen är ball.

Nå... ja, nya spel. Jo... Fast det var länge sedan jag hittade ett spel som kändes helt spot-on för alla åldrar, alltså både roligt för mig som vuxen och som hade varit lagom enkelt att lära sig för ett barn. Det var nog Settlers of Catan. Ändå så tycker jag att det är rätt pissigt på många sätt och vis och att det kan vara alldeles för godtyckligt. Man borde göra en remake...

/Rising
som passar på att inflika att Schack visserligen har funnits väldigt länge, men det har faktiskt ändrat form och regler flera gånger med åren också. Jag personligen tycker att det blir ett roligt spel så fort som man ändrar något i grunden. Typ Kamikaze-schack är kul; det är som vanligt fast med tilläggsregeln; man måste ta en pjäs om man kan det. Det finns så djäkla elaka sätt att dra fram motståndarens dam till hjärtat av ens armé för att sedan spöa henne när man lirar kamikazeschack... Kul.

 

[Eksem]

"Välbalanserade så länge man har råd/ork/intresse nog att hänga med på de senaste boosterpacksen eftersom man hela tiden stegrar braigheten. "

Tja, i Magics fall var det snarare tvärt om. Där blev alla kort sämre och sämre och sämre och... hade man inte spelat sedan början var man tvungen att ha en jävla massa pengar för att kunna hävda sig på riktigt. På TV-spelsbörsen låg väl fantastiska femman, eller vad man ska kalla dem, fem helt nödvändiga kort om man skulle leka med de stora grabbarna, c:a 6000 kronor tillsammans, eller mer. För fem kort. I mitten av 90-talet.

Sedan kom ju andra turneringsformer som jämnade ut det, men när jag spelade så var det en slags B-variant, det fanns inte så mycket cred i att ta hem en sån turnering (Jag kom jättebra i en turnering en gång faktiskt, jag var typ tretton och massor med år yngre än alla andra. Brydde sig nån om det? Nä!)

 

[Ymir]

Re: Mjae

Jag tycker Memory kan vara ganska roligt. Det har ju ett klart prestationselement istället för att vila helt på slumpen. Men så tillhör jag kategorin människor som tycker Fia med knuff är taktiskt. Vilken pjäs man flyttar i ett givet läge är liksom ett klart taktikmoment.

- Ymir, tycker

 

[Man Mountainman]

Monopol?

- Hej, killar! Vi har ju 48 timmar att slå ihjäl! Ska vi ta och lira lite monopol?
- Äh, vi hinner ändå inte bli klara.

Okej, nu är jag klar

 

[Quadrante]

Spänning, överaskning och leksak 2

Nå... ja, nya spel. Jo... Fast det var länge sedan jag hittade ett spel som kändes helt spot-on för alla åldrar, alltså både roligt för mig som vuxen och som hade varit lagom enkelt att lära sig för ett barn.

Om vi träffas vid nåt tillfälle, (vilket är typ lika sannorlikt som isbjörnar på sydpolen) ska jag lära dig två spel, vilket använder samma pjäser. Snorenkla spel, men kan spelas strategiskt.
Du har garanterat inte spelat dem och de är helt nya (inte riktigt .. de har funnits sen 1995 men ändå..)

Grunden i dem är ett par platta stenar, med olika tecken på , ett par små getfigurer och en björnfigur , och (tadaa) stickor som man kan offra...

Varför nämner jag det här?
? ja vete tusan, jag tror du skulle gilla dem ?

som passar på att inflika att Schack visserligen har funnits väldigt länge, men det har faktiskt ändrat form och regler flera gånger med åren också.

Gissar att du provat på den där kortleken med options som man kan spela ut (som flyktväg för kungen, eller mur osv) tyvär lånade jag ut min och kommer aldrig att få tillbaks den...

 

[Basenanji]

Ooooh- "Försvunna Diamanten"! Tja, som jag minns det var ädelstenarna grymt snygga och jag insåg redan på dagis att rubinen var coolare än smaragden och topasen. Rövarna var skabbiga och läbbiga.
Jo, jag gillar nog åtminstone tanken på FD. Som jag minns det...

Schack spelar jag regelbundet, men har sett för mycket för vad som är nyttigt för en obegåvad nybörjare. Jag blir svettig när jag får höra hur vanligt det är att spela blindschack!
För i h-e, man får alltså inte se en enda pjäs och kan ändå hålla kvar en bild i huvudet! Ouch! Nja, jag kan spela lite schack med en polare och dricka en grogg till. Garva, göra ett knasigt drag, garva igen, sippa drink, se hur motspelaren gör ett lika taskigt drag, garva... Schack i mina ögon är snarare en sport!

Memory...räknas det som spel verkligen? Är inte det en gammal montessori-leksak som ska träna barns minne?
Memory suger apanal baklänges (med sugrör), om du frågar mig. Inte ens den sötaste lilla femåriga flicka får mig till motståndare i ett parti...memory! Usch!

Nej, allvarligt talat- de där exemplena är ju inte spel öht (imnsho). Spel, sådana som vi kännare uppskattar kräver mer av sin konstruktör och användare än vad dina exempel förmår uppbringa. Våra spel, är ju uppfunna och konstruerade av personer som vågade tänka tanken lite längre- hur skulle man kunna göra ett spel riktigt raffinerat?

Nåja, jag kan tänka mig ett parti "Risk". Dit men inte längre!

/Basenanji

 

[Troberg]

Re: Mjae

Men så tillhör jag kategorin människor som tycker Fia med knuff är taktiskt. Vilken pjäs man flyttar i ett givet läge är liksom ett klart taktikmoment.

För att inte snacka om det sadistiska nöjet att knuffa ut motspelaren alldeles innan han går in på målrakan...

 

[Rising]

Re: Spänning, överaskning och leksak 2

Gissar att du provat på den där kortleken med options som man kan spela ut (som flyktväg för kungen, eller mur osv)

Näpp, men jag har gjort ett (två, faktiskt) egna samlingsschackspel (långt innan jag läste att någon annan hade snott min idé) och där hade vi våra egna typ sådana kort. Både permanenta effekter (såsom "den här varelsen får från och med nu ta andra pjäser diagonalt (=bra att lägga på en liten bonde, typ, eller kanske på ett torn)") såväl som omedelbara effekter (såsom "flytta den här pjäsen till någon ohotad ruta på så vis att den inte hotar någon av motståndarens pjäser"). Så även om jag inte känner till de kort du talar om så kan jag förstå att konceptet funkar.

Det stora problemet med samlingsschackspel är väl att balansera pjäserna, det hade iaf jag lite problem med. Typ, man gör en höna som kan gå diagonalt framåt eller rakt bakåt, antingen 2 eller 3 rutor och tänker "den här är väl lite sämre än en häst" (den var i själva verket helt pudas) och sedan gör man en haj som inte kan gå någonstans, men som kan ta såsom en dam, å så tänker man att den nog är ungefär lika bra som ett torn (den var mycket bättre, visade det sig). Jag vet inte, vi tänkte lite knasigt när vi gjorde de där spelen. Liksom, man började med en vanlig kung och sedan spelade man ut länder som man tappade för mana på så vis att man kunde spela ut nya pjäser och kort.

Jag skulle vilja göra ett riktigt bra schackspel idag, där man skulle spela på 2-3 bräden samtidigt i lag. Vi gjorde det i gymnasiet, och det var skitroligt. Typ, om du och jag spelar tillsammans så skall vi sitta bredvid varandra och lira med olika färger. Om jag lirar vitt så tar jag svarta pjäser, och de räcker jag över åt dig. Istället för att flytta en pjäs så kan du stoppa in en av de svarta pjäserna på brädet (du får inte stoppa in dem så att de schackar motståndaren, dock). Typ, så skulle man kunna börja, fast använda ett poängsystem så att man kan växla in pjäser och sån skit för att typ byta tre bönder mot en giraff (som går som tornet, men som endast kan ta en pjäs så länge den befinner sig rakt framför, vid sidan om eller rakt bakom den).

Det är roligt att spela i lag, för det är så enkelt att jämna ut lagen då. Vi hade någon kille i klassen som var värsta dweeben, så han fick spela i mitten med två gökar vid sidan om sig. Jag och en annan lirare fick typ möta gökarna och vi skickade in pjäser som fan åt vår polare som satt vid mittenbordet och åkte på råfläng mot dweeben, men eftersom han fick så djäkla mycket pjäser så klarade han sig ju ganska bra, och vi hade det inte så enkelt mot gökarna eftersom dweeben skickade över hur mycket skit som helst tillbaka åt dem. Det låter asroligt runt bordet när man spelar på det här viset; "Praise the lord! Ge mig ett par biskopar! Jag har en grym diagonal på det här brädet! Nej, va? Hästar? Langa över dem till Zetterlund, de förstör bara för mig. Nej, jag vill inte ha några bönder. Hey, vad vill du ha mest, förresten, ett torn och två bönder eller en dam? Jag har honom på kornet här nu!"

 

[Radagast]

"Monopol?"

Håller jag med om, reglerna är hur dåliga som helst idag, och jag förstår inte att det är så populärt fortfarande.

// Radagast

 

[Gurgeh]

Magic

Välbalanserade så länge man har råd/ork/intresse nog att hänga med på de senaste boosterpacksen eftersom man hela tiden stegrar braigheten.

Där blev alla kort sämre och sämre och sämre och... hade man inte spelat sedan början var man tvungen att ha en jävla massa pengar för att kunna hävda sig på riktigt.

Ni har fel båda två. Under de senaste fem åren har kortens kvalitet och kraft legat på ganska konstant nivå (med vissa toppar och dalar naturligtvis). Wizards har lärt sig av de tidigare misstagen och speltestar nu korten utförligt innan de släpper dem för att behålla spelbalansen. (Därmed inte sagt att de lyckas, ibland slinker totala vansinnigheter igenom skyddsnätet.) Summa summarum: Magic är relativt balanserat idag.

Sedan kom ju andra turneringsformer som jämnade ut det, men när jag spelade så var det en slags B-variant, det fanns inte så mycket cred i att ta hem en sån turnering.

Idag är det tvärtom. De som vill spela med sina gamla power-kort har mycket svårt att hitta en turnering. Det är de andra formaten som gäller där även nyare spelare kan delta.

/tobias

 

[Eksem]

Re: Magic

"Under de senaste fem åren har kortens kvalitet och kraft legat på ganska konstant nivå"

De senaste fem åren räknas inte. Magic var på riktigt när jag var 12-14, och det är ju 8-10 år sedan.
Det överraskar mig faktiskt lite att spelet fortfarande finns. Och utvecklas. Det måste vara en jävla skillnad på dagens Magic och det som jag spelade som liten.

 

[GrottrolletNaug]

Roligt

"Men inte ens nostalgi kan väl inbilla någon att det är skoj med ett parti memory?"

Kalla mig knasboll, men jag tycker att om någonting är roligt så är det roligt.
Oavsett om det roliga kommer från ett välskrivet spel, nostalgi, fylla, ett sanslöst dåligt skämt eller en professionell komiker som tjänar miljoner om året så är rolighet fortfarande roligt. Roligheten blir liksom inte bättre eller sämre beroende på varifrån den kommer. Den blir bara bättre och bättre desto roligare den är. (Och ja, rolighet är uppenbarligen subjektivt)

Så, min poäng är, jo. Folk kan visst tycka att memory är roligt på rena och skära nostalgiska grunder. Hej, jag diggar fortfarande gamla spel som Marathon 1, 2 och infinity, super mario world, Rock n Roll Racing och andra bara för att jag på ett klart mysigt sätt påminns om min ungdom. Nostalgi be t3h roxxor.


/Naug

 

[Evil Peter]

Schack? Ja ok, det är rätt kul, men varför har man inte byggt in ett slumpmoment så att det faktiskt är möjligt för nybörjaren att spela mot proffset? Dessutom - det är 2000 år gammalt. När ska hypen ta slut?

Vafalls? Ett slumpmoment hade ju tagit bort allt det genialiska med Schack och proffset hade ändå varit bättre eftersom han kunnat anpassa sig efter slumpen bättre. Dessutom är det helt klart möjligt för en nybörjare att spela mot en erfaren spelare men det kräver ju förstås att nybörjaren är begåvad på att räkna ut vad som kan hända.

Nej, slumpmoment i Schack vore ungefär lika kul som om man slumpmässigt fällde krokben för utövare i höjdhopp. De svaga/dåliga/dumma förtjänar att förlora.

Som tur är så har det de senaste åren dykt upp ett gäng helt underbara och genomtänkta spel. Reiner Knizia, den trallande tysken, levererar succé efter succé. Wizards of the Coast, spelbalansens svar på Horace Engdahl (SA), släpper små välbalanserade mirakel i D&D miniatures och Magic: the Gathering.

Magic har ju inte alltid någon bra balans. Det är en väldigt ojämn "power-kurva" om man ser till alla kort som släppts (T1) och i dagens vanligaste turneringsform (T2) dominerar vissa lekar. Har inte tittat på Magic på ett drygt halvår men under första halvan av förra året dominerade ett kort ganska länge innan det blev restrictat. Och du kan väl inte påstå att en nybörjare i Magic har direkt lättare att vinna mot ett proffs än i Schack? I Schack får ju iaf inte proffset börja med fyra damer.

Nu är jag dock medveten om att jag inte behandlat din främsta poäng. Visst finns det mycket dåliga spel. Dock tycker jag att de spel som är genialiska i sin enkelhet är bäst (mycket eftersom jag inte är tokintresserad av brädspel och inte orkar lära mig massor). Har haft otroligt roligt med Risk i mina dagar och tycker inte att de mer avancerade varianterna som t ex Axis and Allies är roligare.

 

[Lindenius]

Ett försvar, ett tillägg och en variant

Ett försvar

Memory är inte roligt, spännande eller fiffigt. Memory är fan bara dumt och tråkigt.

Memory är jättebra… för min treåriga dotter. Funkar skitbra som inlärsningsstimulans. Yipeea!

Ett tillägg
Okej. Ett annat apdåligt spel är juh Cluedo. Hur tänkte de att det skulle funka på något annat sätt än att den som slår bäst på tärningarna inte kommer vinna?
(tror det blev rätt med alla negationer)

En variant
En kul variant av schack vi spelade var lagschack. För det krävs två spelare i två lag (d v s fyra totalt) samt två uppställningar schack. Det gick ut på att så fort en pjäs blev utslagen på den ena brädan, så flyttas den över till den andra brädan. Det betyder att om det går dåligt för svart på ena sida, så går det betydligt bättre för svart på andra. Det leder till att man undviker att slå för många pjäser.

//erik. baka mandelkubbar idag, men de smakade för mycket hjorthornssalt

 

[Rising]

hade man inte spelat sedan början var man tvungen att ha en jävla massa pengar för att kunna hävda sig på riktigt.

Några killar i min gamla spelförening har slutat att köpa kort och nu skriver de ut korten de vill spela med, helt enkelt, och sätter in i svarta plastfickor. De köper fortfarande kort då och då och betalar således för själva spelmekaniken, men de är inte intresserade av att lägga ner pengar på samlarobjekt, så de lirar med proxykort.

Det är rätt kul att se dessa lekar, för de första de byggde var riktigt usla, men använde idel fondelrocketbonus-baberiba-kort som kostar hur mycket deg som helst, typ moxar och juzam djinner hit och dit, sedan börjae de bygga lite skönare lekar som faktiskt fungerade på allvar, och då bestod de inte av särskilt märkvärdiga kort ändå när allt kom kring.