Nekromanti Jag försöker göra ett rollspel

[Selly]

Re: Well, nja.

”Hänger du med på vad jag menar ?”

Yeah, men jag kan inte säga att jag håller med. Att räkna successes är ju allt annat än en mödosam räkneoperation, och det går hur fort som helst – i värsta fall krävs lite vana. Om du tänker på D6-systemet så har jag större förståelse, för addition tar längre tid. Fast jag tycker förstås att även det är en vanesak. Men men, folk är väl olika.

 

[Rising]

Re: Well, nja.

Det finns en motsvarighet till dyslexi som har med nummer att göra

Dyskalkuli, kallas det, om jag inte är en påse full med rykande avföring.

Min farsa är typ sådan, och matar numera in siffror på räkningar och fakturor med en talpenna (egentligen konstruerad för att översätta, förklara och läsa upp ord på engelska) kopplad till datorn.

Jag är något helt annat, dyspersoni, tror jag det kallas. Jag blandar ihop mina flickvänner med främmande kvinnor på gatan, sådana med mycket smink och fisknätstrumpbyxor. Åtminstone är det en central del i mina försök att förklara att "det inte är som det ser ut".

Hö hö.

/Rising
återgår till sin bok med 100 buskisskämt för att ta reda på om det finns något annat skämt i den boken som kunde vara roligt.

 

[Johan K]

Re: Well, nja.

Yeah, men jag kan inte säga att jag håller med.

Bra !
Sen att inte hålla med är ju en annan sak.. Det kan jag ju köpa. Vore ju konstigt om det fanns ett helt forum som höll med varandra alltid...

/ Johan K, som för övrigt är nyrakad...

 

[ÄlveKatt]

Vart skall reglerna mynna?

Jag har en tendens att försöka bygga ihop regelsystemet till ett slutet system.Men om jag gör det, då är det ju inte ett rollspel längre, väl?

Eller?

Bör reglernas system vara inkomplett? Min hjärna ritar upp en bild där reglerna är ett mönster som mynnar i och kompletteras av spelarna. De är låsta till reglerna, men systemet går att koppla på mer än ett sätt.

Problemet är att man har en vision, och visionen kommer i många fall att tolkas annorlunda än vad man tänkt sig. Någonstans i rollspelsmakande finns en gräns mellan spelarens frihet och ett ofärdigt regelsystem.

Jag tror inte det finns någon erfaren rollspelare som är helt nöjd med att spela något de inte själv fått vara med om att skapa, om så bara på ett hörn.

Rollspelet jag skriver på har inbakat i grundreglerna att rollspelarna får vara med och bestämma hur världen ser ut. Det utspelar sig i en illusion som rollpersonerna lider av. Denna illusion formas av spelarnas karaktärer. Spelledarens roll är att blanda illusionerna spelarna beskriver och sätta regelvärden på dem, och med tärningslag och fantasi avgöra vilken roll illusionen kommer att ha. Om rollpersonen har lyckats förändra världen till så han ville ha den eller omhanbara lyckades skapa fler farligheter.

Världen skapas av spelarna lika mycket (eller nästan lika mycket, eller mer än) som spelledaren, men modereras av regler.

Man vart tusan ska jag sätta gränsen för reglerna och gränsen för spelarna?

 

[Olle Linge]

Re: Vart skall reglerna mynna?

Jag tycker verkligen att du ska presentera ett färdigt system som går att spela utan att pilla en mass. Jag hade inte rört vid det annars. Om det är så att man vill peta med systemet kommer man göra det i alla fall, men att utgå från att alla vill det är bara dumt.

 

[ÄlveKatt]

Re: Vart skall reglerna mynna?

Det var inte riktigt så jag menade.

Man kan väl säga att jag försöker utröna gränsen där reglerna blir för mycket friform eller för mycket styrande.