Varning - navelskådartråd.
Jag tänker nog inte försöka dumpa alltihop i knät på er, för inte en jävel orkar läsa mina vanliga wall of text-trådstarter. Så jag tar det en bit i taget.
Det viktigaste först:
Jag blir skitskraj av indiespel
Det har tagit mig ett och ett halvt år att erkänna det här för mig själv, och givetvis måste jag dela med mig.
I korthet så handlar det om min upplevelse av Genesis' spel Utpost, som jag spelade på GC 2009, i indierummet. Att spela det spelet, med dess oerhört förtätade stämning, relationer som det hände saker med, omedelbara svåra beslut som måste tas... fick mig att må, uppriktigt sagt, skitdåligt. Det ska inte tas som negativ kritik av spelet ifråga; det var oerhört effektivt. Men jag har aldrig tänkt mig själv som nån som blir skraj av förtätad känslostämning.
Har jag inte pratat i åratal om inlevelse, känslor, katharsis och vikten av att få ligga och bara må dåligt när ens karaktär mår dåligt? JO! Men när jag så får den ultimata, komprimerade versionen, så är det som ett blowjob som så intensivt bearbetar ens stackars känsliga nervändar att det inte ens är skönt. Jag kväljs, kippar efter andan, får panik.
Jag är, har jag insett, jätteskraj för Apocalypse World. Jag är jätterädd för vad det spelet kommer att få mig att känna.
Jag är alltså inte den "tuffe", den extreme, den coole killen som tänjer på rollspelens gränser. Jag är mellanmjölksdrickaren, killen som vill ha lite lagom av saker och ting, och som tycker man ska ta det i lite lagom takt. Krank - Mr. Normal, Mr. Lagom.
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig efter den här insikten, ska jag säga.
Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det? Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?
Jag tänker nog inte försöka dumpa alltihop i knät på er, för inte en jävel orkar läsa mina vanliga wall of text-trådstarter. Så jag tar det en bit i taget.
Det viktigaste först:
Jag blir skitskraj av indiespel
Det har tagit mig ett och ett halvt år att erkänna det här för mig själv, och givetvis måste jag dela med mig.
I korthet så handlar det om min upplevelse av Genesis' spel Utpost, som jag spelade på GC 2009, i indierummet. Att spela det spelet, med dess oerhört förtätade stämning, relationer som det hände saker med, omedelbara svåra beslut som måste tas... fick mig att må, uppriktigt sagt, skitdåligt. Det ska inte tas som negativ kritik av spelet ifråga; det var oerhört effektivt. Men jag har aldrig tänkt mig själv som nån som blir skraj av förtätad känslostämning.
Har jag inte pratat i åratal om inlevelse, känslor, katharsis och vikten av att få ligga och bara må dåligt när ens karaktär mår dåligt? JO! Men när jag så får den ultimata, komprimerade versionen, så är det som ett blowjob som så intensivt bearbetar ens stackars känsliga nervändar att det inte ens är skönt. Jag kväljs, kippar efter andan, får panik.
Jag är, har jag insett, jätteskraj för Apocalypse World. Jag är jätterädd för vad det spelet kommer att få mig att känna.
Jag är alltså inte den "tuffe", den extreme, den coole killen som tänjer på rollspelens gränser. Jag är mellanmjölksdrickaren, killen som vill ha lite lagom av saker och ting, och som tycker man ska ta det i lite lagom takt. Krank - Mr. Normal, Mr. Lagom.
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig efter den här insikten, ska jag säga.
Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det? Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?