I alla fall när jag är trött.
Efter månader av spel så har jag lärt mig vissa grundläggande knep som har gjort att bågskyttar inte är lika effektiva längre. Jag har även skaffat mig en hel del dugliga pjäser. Däremot så har jag fortfarande inte lyckats göra någonting åt min otur och mitt generella ointresse för tekniska detaljer. Jag bygger inte ständigt Warbands i huvudet och jag går inte runt och läser på nördiga DDM-forum (bortsett ifrån det här då). Dessutom så har jag fortfarande svårt för vissa specifika pjäser som vi snart ska se.
Igår spelade vi tre partier, ingen av oss var väl i toppform men det påverkade nog mitt spel mest. Jag förlorade samtliga tre partier även om det var mer eller mindre otur i alla fall två fall.
Den första matchen var en petitess, vi körde assault med varsitt halvtaskigt band och spelade med några pjäser som ingen av oss var särskilt vana vid.
I match nummer två så ställde jag upp ett LE-band bestående av det välprövade gänget Orog War Lord och 3x Chraal men bytte ut Snig och hans Goblins mot en Dread Guard, en Duergar och en Blue. Dimfrost körde med CE och Lich, 3x Red Samurai plus lite småkrafs. Han lyckades placera sina tiles rätt bra och uttnytja det faktum att hans samurajer bara är medium medan mina Chraaler är large. Men det så ändå ut att bli en jämn match med en liten fördel för LE. Eller det skulle man i alla fall kunna tro.
Jag vinner initiativet och vi ställer upp Chraalerna och Samurajerna så nära varandra att striden nästa runda kommer att bli ett faktum. Jag är lite klantig och placerar två stycken alldeles för nära varandra, men den tredje tror jag ska vara säker. Dimfrost vinner initiativet och det visar sig att han kan få in alla tre med en eldkon med minsta möjliga marginal. Två eldkoner senare så ligger mina Chraaler rysligt illa till, en är nästan död, en har missat ett moralslag och stuckit och den sista är inte långt ifrån ett moralslag den heller. Den döende Chraalen som har missat två DC-slag mot eldkonen ifrån två samurajer har endast 5 hp kvar och hasar sig fram så att den basar samurajerna och lägger en iskon. Hans kamrat gör samma sak och båda blockerar nu den tredje samurajens möjlighet att slänga eld på resten av mitt Warband. Så frågan är om han ska riskera en eldkon på de två kvarvarande Chraalerna även om det innebär en deathburst ifrån den med endast 5 hp kvar?. Dimfrost bedömer att det är värt det och dödar den ännu en Chraal och skadar allvarligt den sista. En empowered magic missile ifrån Lichen och ett misslyckat moralslag senare så är även den sista Chraalen på flykt. Men även en samuraj sticker iväg och de två återstående är ganska skadade.
Vid den här punkten i spelet så är jag övertygad om att jag har fått fett med stryk och moralen är låg. Jag har missat ett antal ganska lätta slag, råkat placera mig så att samtliga Chraaler kunde hamna i samma eldkon och förlorat ett initativ trots en bättre commandrating. Men jag tänker i alla fall dö med flaggan i topp och skickar fram Orog War Lord och hans minions.
Och nu börjar det hela mystiskt vända. War Lorden är trotsallt en ganska hård fighter särskilt mot Chaotiska fiender. Två kritiska attacker och ett Cleave är allt som krävs för att de två samurajer som fortfarande står på benen ska dö, och min Blue dödar en Orc Warrior. Med en Samuraj på flykt som dessutom är out of Command så ser det inte så illa ut. Men eftersom jag inte alls räknat med den här vändningen så har jag förstås en massa småkrafs ute och Dimfrost lyckas i sista minuten ta några snabba poäng och vinna med snäv marginal. Men det var i alla fall kvällens mest spännande parti. Och det är alltid kul att få röja med Warlorden som annars alltid brukar hålla sig i bakgrunden.
Det sista partiet var LG mot CG. Jag ställde upp fyra stycken Justice Archons mot två frenzied Berserkers och en Longstrider Ranger. Dimfrost ynkade och sedan ynkade han lite till, det var omöjligt för honom att vinna och han räknade med att få fett med stryk. Men då räknade han inte med tre saker, min dumhet, min ständiga oförmåga att hantera hans commander Inspiring Marshall och styrkan i att han hade fler aktiveringar.
Jag förlorade i praktiken under andra rundan när jag bestämde mig att behålla initiativet efter att jag hade vunnit det för att jag vill charga en Greycloak Ranger. Sedan sparade han sina Bersekers och sin commander till sist och dubbelmovade in och dödade mina två commander Quatl och Cleric of Order. Och då var det i praktiken över.
Jag hatar Inspiring Marshal mer än någon annan pjäs och jag hanterar den osäkerhet som den innebär genom att ignorera den vilket för det mesta förstås leder till att jag får spö. Men om man går runt och oroar sig ett helt parti för den jävla skitskallen så blir figuren verkligen värd sina poäng.
Usch och tvi! Hoppas ni har uppskattat åkturen in de bittra förlorarnas land.
Efter månader av spel så har jag lärt mig vissa grundläggande knep som har gjort att bågskyttar inte är lika effektiva längre. Jag har även skaffat mig en hel del dugliga pjäser. Däremot så har jag fortfarande inte lyckats göra någonting åt min otur och mitt generella ointresse för tekniska detaljer. Jag bygger inte ständigt Warbands i huvudet och jag går inte runt och läser på nördiga DDM-forum (bortsett ifrån det här då). Dessutom så har jag fortfarande svårt för vissa specifika pjäser som vi snart ska se.
Igår spelade vi tre partier, ingen av oss var väl i toppform men det påverkade nog mitt spel mest. Jag förlorade samtliga tre partier även om det var mer eller mindre otur i alla fall två fall.
Den första matchen var en petitess, vi körde assault med varsitt halvtaskigt band och spelade med några pjäser som ingen av oss var särskilt vana vid.
I match nummer två så ställde jag upp ett LE-band bestående av det välprövade gänget Orog War Lord och 3x Chraal men bytte ut Snig och hans Goblins mot en Dread Guard, en Duergar och en Blue. Dimfrost körde med CE och Lich, 3x Red Samurai plus lite småkrafs. Han lyckades placera sina tiles rätt bra och uttnytja det faktum att hans samurajer bara är medium medan mina Chraaler är large. Men det så ändå ut att bli en jämn match med en liten fördel för LE. Eller det skulle man i alla fall kunna tro.
Jag vinner initiativet och vi ställer upp Chraalerna och Samurajerna så nära varandra att striden nästa runda kommer att bli ett faktum. Jag är lite klantig och placerar två stycken alldeles för nära varandra, men den tredje tror jag ska vara säker. Dimfrost vinner initiativet och det visar sig att han kan få in alla tre med en eldkon med minsta möjliga marginal. Två eldkoner senare så ligger mina Chraaler rysligt illa till, en är nästan död, en har missat ett moralslag och stuckit och den sista är inte långt ifrån ett moralslag den heller. Den döende Chraalen som har missat två DC-slag mot eldkonen ifrån två samurajer har endast 5 hp kvar och hasar sig fram så att den basar samurajerna och lägger en iskon. Hans kamrat gör samma sak och båda blockerar nu den tredje samurajens möjlighet att slänga eld på resten av mitt Warband. Så frågan är om han ska riskera en eldkon på de två kvarvarande Chraalerna även om det innebär en deathburst ifrån den med endast 5 hp kvar?. Dimfrost bedömer att det är värt det och dödar den ännu en Chraal och skadar allvarligt den sista. En empowered magic missile ifrån Lichen och ett misslyckat moralslag senare så är även den sista Chraalen på flykt. Men även en samuraj sticker iväg och de två återstående är ganska skadade.
Vid den här punkten i spelet så är jag övertygad om att jag har fått fett med stryk och moralen är låg. Jag har missat ett antal ganska lätta slag, råkat placera mig så att samtliga Chraaler kunde hamna i samma eldkon och förlorat ett initativ trots en bättre commandrating. Men jag tänker i alla fall dö med flaggan i topp och skickar fram Orog War Lord och hans minions.
Och nu börjar det hela mystiskt vända. War Lorden är trotsallt en ganska hård fighter särskilt mot Chaotiska fiender. Två kritiska attacker och ett Cleave är allt som krävs för att de två samurajer som fortfarande står på benen ska dö, och min Blue dödar en Orc Warrior. Med en Samuraj på flykt som dessutom är out of Command så ser det inte så illa ut. Men eftersom jag inte alls räknat med den här vändningen så har jag förstås en massa småkrafs ute och Dimfrost lyckas i sista minuten ta några snabba poäng och vinna med snäv marginal. Men det var i alla fall kvällens mest spännande parti. Och det är alltid kul att få röja med Warlorden som annars alltid brukar hålla sig i bakgrunden.
Det sista partiet var LG mot CG. Jag ställde upp fyra stycken Justice Archons mot två frenzied Berserkers och en Longstrider Ranger. Dimfrost ynkade och sedan ynkade han lite till, det var omöjligt för honom att vinna och han räknade med att få fett med stryk. Men då räknade han inte med tre saker, min dumhet, min ständiga oförmåga att hantera hans commander Inspiring Marshall och styrkan i att han hade fler aktiveringar.
Jag förlorade i praktiken under andra rundan när jag bestämde mig att behålla initiativet efter att jag hade vunnit det för att jag vill charga en Greycloak Ranger. Sedan sparade han sina Bersekers och sin commander till sist och dubbelmovade in och dödade mina två commander Quatl och Cleric of Order. Och då var det i praktiken över.
Jag hatar Inspiring Marshal mer än någon annan pjäs och jag hanterar den osäkerhet som den innebär genom att ignorera den vilket för det mesta förstås leder till att jag får spö. Men om man går runt och oroar sig ett helt parti för den jävla skitskallen så blir figuren verkligen värd sina poäng.
Usch och tvi! Hoppas ni har uppskattat åkturen in de bittra förlorarnas land.