Nekromanti Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er alla

Eagle

Swordsman
Joined
14 Oct 2002
Messages
532
Hej!

En gång för länge sedan skrev jag ett debattinlägg som jag aldrig fick någon feedback på som handlade om att göra sina fieender lite mer mänskliga. Kanske publicerade jag inlägget i fel forum, så jag hoppas på bättre framgång i detta forum.

Om spelledaren ger slp:na ett förflutet och ett liv - som på något vis får rollpersonerna att känna mer sympati och medkänsla för karaktärerna de möter -Tror ni detta kan bidrar till några dramatiska förändringar i spelandet?

Låt mig ta några exempel för att belysa vad jag menar:

1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av hans familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?

2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor (eller vad det nu än är för ras), som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?

3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?

4. En tjuv rånar en adelsman som tog hans hans gård när han inte kunde betala sina skulder. Han vill fly tillsammans med sin kärlek och börja om från början någon annanstans, men rollpersonerna står i hans väg. Skulle rollpersonerna kunna döda honom trots de "förmildrande" omständigheterna?

Jag kan ha fel, men jag antar att nyckeln till att göra rollpersonens motståndare mer mänskliga är att få dem att bli omtyckta. Det finns inget som är så svårt som att slåss mot en fiende som rollpersonerna känner respekt och sympati för. Kanske kan detta bädda för en del roligt rollspelande.

Tänk er t.ex. ett krig, där män som varit vänner med varandra innan kriget bröt ut, och t.o.m. har släktband med varandra, nu står öga mot öga mot varandra på slagfältet.

Att personifiera motståndare och försätta rollpersonerna i moraliska dilemman – bäddar nog för roligt rollspelande, men att överdriva och personifiera varenda motståndare kan ju leda till att rollpersonerna blir så blödiga att de drar sig för strid. Så kanske kan det användas sparsamt!

"Allt som glittrar är inte Guld"! Känner ni till det uttrycket? Jag tror att den farligaste av fieender nog den person som är älskvärd och omtyckt - men som bedrar och sprider lögner i det fördolda. Håller ni med mig? En sådan person väntar man sig inte något ont från och kanske är man därför lite mer sårbar mot en sådan person. Man får tänka på att en människa inte alltid är det hon utger sig för att vara. En person som framstår som ondskefull, självisk och farlig - kanske i själva verket har en inre längtan efter att leva ett annorlunda, fridfullare liv. Omvänt kan det vara så att personen som upplevs som sympatisk och trevlig, som alltid verkar ställa upp för andra människor - i själva verket har ett hjärta fullt av dolda motiv, självgodhet, lögner och utstuderad elakhet.

I mina värsta stunder skulle jag nog kunna bli en utmärkt ärkeskurk - en som är lätt att tycka om, men som kan vara mycket mycket farlig. Kanske inte så farlig att möta i öppen strid, men jag har en tunga som kan bedra andra människor. Finns det något farligare egentligen? Undrar just om världen skulle ha mindre skurkar om varje potentiell skurk hade vänner som på ett vänligt men bestämt sätt kunde konfrontera & uppmuntra dem till att förändras när de går fel väg i livet? Sauron hade kanske en sådan vän i Gandalf, men det gick inte så bra i allafall. Eller så gjorde kanske Gandalf fel som konfronterade Saurman med förebråelser och en dömande attityd för hans samröre med Sauron? Det är ju nästan en filosofisk fråga :)

Nu kom jag nog bort från ämnet lite grann. Men var snälla att ge mig feedback på detta debattinlägg. I jämförelse med många av er andra, så är jag oerfaren. Jag är tacksam när ni vill dela med er av era erfarenheter som bidrar till att göra mig till en bättre spelledare.

Tack på förhand!

Vänliga Hälsningar
Henrik
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er

3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
Just detta tror jag är ett rätt vanligt dilemma som SL knappast behöver anstränga sig för att skapa. Vad SL däremot kan göra är att (om scenariot utspelar sig någon annanstans än i nutid) ge någon vink om hur rollpersonernas kultur ser på lösningen.

Annars är det väl bra exempel du ger på hur SL med rätt enkla medel kan göra motståndare och potentiella motståndare lite mindre svartvita.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Re: Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er

Eagle said:
1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av hans familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?
Skitbra. Det visar sig att var han än åker har han med sig kärleksbreven han fått av en kvinna, dessutom ligger det där ett som är nyskrivet av honom till henne, som han aldrig han posta. Och nu är kuvertet fläckat med blod. I plånboken har han flera foton på sig själv och kvinnan.
Ännu bättre är det ju om det är en skurk som själv aldrig dödat någon. Eller ens försökt döda någon.
Vad gör rollpersonerna nu liksom? Vad känner de? Postar de brevet?

Eagle said:
2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor (eller vad det nu än är för ras), som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?
Jag antar att du menar att planen är att rollpersonerna ska ta värdetransporten?
Tja. det här är ju inget problem. De flesta rollpersoner BORDE ju försöka oskadliggöra soldaterna utan att skada dem. Men den normale rollspelsgruppen verkar döda alla de möter. Vilket blir lite trist efter ett tag. Det här kan ju vara ett sätt att försöka få spelarna att tänka på vad de gör med sina rollpersoner egentligen.
Eller så spelar man bara Violence med dem. Eller Power Kill.

3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
Fiender SKA ge upp och be om nåd. Eller försöka (och gärna lyckats) att fly. De som ger upp ska oftast just ge upp. De går med på att överlämnas till lagen, att aldrig mer visa sig i landet eller annat passande. De som flyr ska såklart komma tillbaka och hämnas. Helst när rollpersonerna är mitt uppe i nästa äventyr. Då de absolut inte väntar sig det.



Men det viktigaste här är inte vilka rollpersonerna dödar. Det är ATT de dödar.
I dag får vi via alla nöjesmedier veta att det är rätt att döda, så länge man själv är den gode och det är de onda man lämnar lemlästade.

Är det verkligen vad du själv tycker?

Vem är egentligen ond? Varför är du god? Vem har gett dig rätten att kalla dig god?

För spelledare: Varför dödar dina spelares rollpersoner alla fiender? Borde de inte skona de flesta egentligen? Kanske beror det på att INGEN av deras fiender ens har FÖRSÖKT ge upp.
Alla som de någonsin slagits med har slagits till absolut sista blodsdroppen.
Är det verkligen rimligt?

Bara för att jag säger att jag tycker vi dödar för mycket i rollspel så betyder det inte att jag vill ta bort allt våld och slagsmål. Jag vill bara ha folk som ger upp, folk som upptäcker att det inte går nått bra och flyr. Folk som tar fångar. osv.
Och att göra motståndarna mänskligare ingår väl i planen.

Det blir fan roligare att spela rollspel då.

Men det är ju roligt att spöa monster också å andra sidan.

chrull
 

GrottrolletNaug

Swashbuckler
Joined
12 Dec 2001
Messages
3,026
Location
Uppsala
Svart-vitt eller grått?

Jag skulle vilja låta det här bestämmas av genre och stämning i kampanjen. Om det är en klassisk episk fantasykampanj med objektiv ondska och riktiga goodguys. Då har man en väldigt svartvit stämning. Ondingarna är onda, och godingarna är goda. Basta. Här är inte tanken att ondingarna ska vara särskilt nyanserade eller djupa. Dom är helt enkelt fodder och problem i slagsmålskategorin på vägen till Det Stora Målet.

Vill man däremot inte ha det svartvita upplägget så går man istället efter gråzonen. I gråzonen så kan spelledaren i stort sett motivera alla aktörers handlande med sin egna inre logik. Inte bara den inre logiken som finns i den svartvita stämningen (alltså. "Jag ond, han god. Jag döda god"). Utan snarare ett slags resonemang som spelarna kan relatera till. Skurkarna kan gott vara hedervärda och "goda" människor. Det är bara att dom helt enkelt har en intressekonflikt med spelarnas karaktärer. Snarare än att den objektiva ondskan slåss mot den objektiva godheten så är konflikterna mer nyanserade och individerna på båda sidorna konflikten är lika nyanserade och djupa som du beskriver i ditt inlägg.

I gråzonsstämningen så bör man dock inte glömma bort att fienden naturligtvis blir demoniserad ingame. Jag menar, det är klart att judar baktalar palestiner (Den som tar det här till en politisk OT dödar jag :gremsmile: ) och vice versa, även om sanningen alltid är mer komplex än så. Ett vanligt trix som media använder för att skapa sympati för en sida av konflikten är att visa deras privatliv. Fruar som sitter och gråter över deras döda män, pappor som i panik springer med sina skadade barn till sjukhusen, osv. Nu, gör man på det här viset med båda sidor av konflikten så börjar folk bli förvirrade. För folk vill generellt ha en okomplicerad enkel bild av saker och tings förlopp, för annars måste dom tänka hårt om svåra frågor. Ingen tycker egentligen om det att göra det :gremfrown:

Anywho. Att göra som du gör är utmärkt förutsett att det ligger i genren och stämningen. Jag tror i och för sig att att de flesta spel är gråzoniga. Jag kan bara på rak arm tänka på MERP som svartvitt spel.


/Naug, nyvaken
 

Jocke_898

Veteran
Joined
10 Mar 2004
Messages
61
Location
Österbybruk
jo det kan ju vara sant det....att ma kan känna sympati för andra rollpersoner om man lägger in mera specificerade och personliga föremål eller kanske läggger in en bild på dennes flickvän eller nåt...=)
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Det här tycker jag inte riktigt gäller. Oftast skapas konflikter i scenarier på grund av sådana omständigheter. Såklart, ingen blir ihjälslagen för att han har en son, men däremot så är det ju skurkarnas andra val som gör att de blir hackmat.

Tänk dig att någon spöat upp tretton vänner till rollpersonerna. Han är en tvättäkta skurk, men börjar när rollpersonerna ska läxa upp honom gnälla och prata om sin stackars sjuka fru som behöver hans hjälp. Det funkar inte riktigt så. Sådana omständigheter skapar inget annat än ett par ögonblick samvetskval, på sin höjd. Särskilt om rollpersonerna ifråga ska föreställa stenhårda äventyrare, skolade militärer eller superspioner.

Ska man använda sådana faktorer för skurkarna så bör de istället vara "skurkarnas" primära egenskaper. Vi tar ett exempel.

I en kampanj jag spelledde så fanns det en blind ordmäster, men som den lokala kyrklige chefen fortfarande ville ha som sin ordmäster. Därför fick ordmäster bo hos sin dotter, som läste böckerna för honom och sedan skrev ned hans ord. Hon var dessutom gift med en köpman och de hade ett barn tillsammans. Bla bla.

Efter ett tag kommer det fram att ordmästers ord - som är de enda som den kyrklige chefen använt sig av i sin strid mot kättare - var placerade i den här dotterns mun av ytterligare en part. Någon lurade den blinde ordmäster. När spelarna fick reda på att det var den här kvinnan så blev de smått rasande, men när de fick reda på att det berodde på att det var för att hennes dotter hade blivit kidnappad och att hon inte hade något val (plus att hon såklart grät...) - då blev de tvungna att undersöka ett par andra spår först.

Hmm. Dålig illustration. Sak samma. Det jag vill ha sagt är följande:

En skurk som också har familj är fortfarande en skurk.
En god vän med familj, eller åtminstone någon som gruppen känner, som sedan visar sig vara en skurk - det kan ibland vara något helt annat.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Tror ni detta kan bidrar till några dramatiska förändringar i spelandet?
Det där är ju lite intressant att ta ställning till ja.
Det är ju alltid lika intressant med sådana här ställningstagande när det gäller moral & etik... Speciellt när det är i gråsonerna.
Så visst, jag tror säkert att det ger lite krydda åt spelandet.
 

Jonny Bravo

Veteran
Joined
1 Jan 2005
Messages
1
Hmmm... tror jag såg ditt förra inlägg om det här... eller kan ha varit någon annan.
Jag tycker att du har helt rätt. Det är klart att det blir svårare för en RP att döda en person som denne känner sympati för. Jag menar om en RP känner att den här personen inte är en genomond varelse så tvivlar han ju på ifall det verkligen är det rätta att döda honom.
I vissa fall kanske det till och med leder till att RP avstår från att döda sin fiende över huvud taget... vad vet jag?? :gremconfused:
Det sista du drabblade om med Sauron och Gandalf fattade jag inte ett piss av ( :gremblush:) men du hade säkert rätt i det också
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Re: Svart-vitt eller grått?

Bra inlägg!

Jag tror iofs att de flesta spel kan spelas svart-vitt respektive mer dynamiskt. Inte ens västmark slipper undan! :gremgrin:

Det handlar mest om vad man vill uppnå. Tänk alla dataspel som är härligt smalspåriga och enkelspåriga, trots att settingen kan skifta något enormt.

Kanske är det här rollspelens styrka- möjligheten att dramatisera slp:s på ett realistiskt och trovärdigt sätt.
Genom att blanda in tex mänskliga drag får man ett djup i spelet mellan karaktärerna som de tidiga rollspelen saknar.

/Basenanji
 

Gordeg

Hero
Joined
22 Jul 2004
Messages
1,796
Location
Västervik
Re: Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er

Fiender SKA ge upp och be om nåd. Eller försöka (och gärna lyckats) att fly. De som ger upp ska oftast just ge upp. De går med på att överlämnas till lagen, att aldrig mer visa sig i landet eller annat passande. De som flyr ska såklart komma tillbaka och hämnas. Helst när rollpersonerna är mitt uppe i nästa äventyr. Då de absolut inte väntar sig det.
Det här tänket öppnar för ett klassiskt dilemma. Om rollpersonerna dödar skurken kan de nästan vara säkra på att han inte kommer tillbaka och ställer till mer besvär. Mycket cyniskt... men frågan är vem som har lärt spelarna att man ska göra såhär.

I min grupp var det här ett problem tidigare. Särskilt en av spelledarna beklagade sig ofta över att rollpersonerna alltid var kallblodiga mördare.
Spelarna tog till sig av kritiken, rollpersonerna lät nästa skurk leva efter att de besegrat honom.
Spelledaren lät då skurken komma tillbaka i ett dödligt försök att hämnas på rollpersonerna.
Zoink... är detta att skapa problem, eller är det att skapa problem? På det viset talar man högt och tydligt om för spelarna att det är olämpligt att låta skurken leva.

Det kan alltså finnas anledning att avstå från att låta skurken hämnas, hur frestande det än är. Några skurkar kan få komma tillbaka för att jävlas, men jag tycker inte att alla ska göra det.

Gordeg
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Skurkskonaralternativ

"Zoink... är detta att skapa problem, eller är det att skapa problem? På det viset talar man högt och tydligt om för spelarna att det är olämpligt att låta skurken leva."

Tja, det kanske är ännu mer olämpligt att ha ihjäl skurken? Senast något motsvarande hände så ställdes rollpersonerna ifråga inför en full interntutredning och senare åtal för grovt tjänstefel och mord alternativt dråp. Det blev åtminstone två rätt otrevliga spelsessioner med hårda förhör och utredningar, och det värsta av allt var att rollpersonerna faktiskt inte fick skjuta någon!

Men poängen gick hem. Vi får se hur länge poängen stannar hemma.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Re: Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er

Vilket var anledningen till att jag skrev att de som FLYR ska komma tillbaka och hämnas.

det är rätt stor skillnad för spelarna (och rollpersonerna) på att inte ha ihjäl en kille som ger upp kontra att inte hinna ifatt killen som flyr. Aktivt val...

Sen är det förstås ännu bättre om de får göra valet mellan att jaga och fånga/döda skurken, eller rädda något värdefullt (världen, landet, kvinnorna, barnen, skatten, motgiftet, osv). Då är det ju helt okej om han hämnas.

tydlig nog?
chrull
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
Re: Skurkskonaralternativ

Det är ju enkelt om karaktärerna är knutna till organisationer, men det blir mycket svårare i en del andra rollspel. Jag tänker främst på Shadowrun, men det gäller de flesta liknande. Vad händer om karaktärerna står utanför lagen? Just i ShadowRun har vi ju också den intressanta situationen att det faktiskt inte finns en statlig polis; företagen sköter allt sånt själva.

Sen att företagen inte uppskattar personer som dödar deras anställda, det är ju en helt annan sak, men det känns som om det bara skapar en ond cirkel. En sak är dock klar, rollpersonerna ska inte komma undan med kallblodigt mord, om de inte har en attans bra anledning.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Att göra skurkarna mer mänskliga ser jag närmast som en nödvändighet om man vill ha en mörkare stämning i spelet. Om man spelar rollpersoner som har något storartat mål, vad är de då beredda att göra för att uppnå detta mål? Om rollpersonerna har en sympatisk uppdragsgivare som skickar ut dem mot en grupp människor som visar sig ha sympatiska motivationer, vilken grupp väljer de att stödja? Om rollpersonerna bara är klassiska röjäventyrare som drar land och rike runt för att härja och genomföra uppdrag, tar de konsekvenserna av sin valda livsstil? Låt konflikterna vara en produkt av rollpersonernas mål.
 

Grog

Swordsman
Joined
7 Dec 2003
Messages
505
Location
Munchen
Re: Kärleksfull & Mänsklig. Skurken som bedrar er

det beror på vilken settning man spelar i, samt skurkens personlighet.

jag kan tänka mig att grima ormtunga skulle ta bästa tillfälle i akt att hämnas oavsett vad han så dyrt och heligt lovat.

maurice de bracy däremot lyder sin fiende, som skickar honom i livstids landsflykt, eftersom han lever efter en ridderlig hederskod.

ett sätt att råda bot på kallblodiga coup de grace är att som i star wars ge mörkerpoäng. spelaren får verkligen något konkre på rollformuläret vilket fungerar som en fingervisning.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Stående i en kanot!

"Det är ju enkelt om karaktärerna är knutna till organisationer, men det blir mycket svårare i en del andra rollspel. Jag tänker främst på Shadowrun, men det gäller de flesta liknande. Vad händer om karaktärerna står utanför lagen?"

Rätt många rollpersoner anser sig stå för åtminstone det större goda. Rollpersonerna ovan klagade till exempel högljutt och argumenterade för att om de skulle kunna bekämpa skurkarna så måste de få ta till samma metoder. Fight fire with fire, helt enkelt. Det var dock inte deras chef med på - han höll med om att det var svårt att bekämpa skurkar och hålla sig inom lagens gränser, men han hade ju för sjutton anlitat de bästa just av den anledningen. Hade inte det där "hålla sig inom lagens gränser"-kravet funnits med så hade han ju kunnat anlita vilka klåpare som helst. Så okej, det var det svåraste sättet, men det fick rollpersonerna leva med, eller kvittera ut sin sista lön och lämna byggnaden.

Så det där är en intressant fråga. Kan man stå utanför lagen och ändå hävda att man kämpar på den goda sidan?

Ett av de mest intressanta Västmark-äventyr som jag har varit med om kom att bygga på att rollpersoner (på den "goda sidan", ska tilläggas) hade ihjäl en ond och elak storbonde. De hade låtit bli en gång tidigare, med anledningen att femte budet. Men storbonden fortsatte att på diverse sätt lägga till sig med mer och mer mark, och till slut så tröttnade rollpersonerna och dräpte honom.

Konsekvensen blev en blodig släktfejd mellan storbondens familj och rollpersonernas familjer, av den sorten som man hittar i Korpen Flyger, Rid i natt eller Göingehövdingen! Det var nattliga överfall, mordbränder, kidnappning, utpressning, förbannelser, förhäxningar, tragisk kärlek, ett och annat regelrätt (men litet) fältslag, och så vidare, och den lokale länsherren hade ytterst svårt att hålla locket på. Det var för mycket folk insyltat i fejden för att riddarens få knektar och den lokale fogden skulle kunna göra något åt saken.

Kampanjen, som började med oerfarna bonnläppar som skulle frälsa Västmark från de onda toulanierna i norr, slutade med en tragisk och mycket våldsam släktfejd, och vad som var avsett som en enkel "vi är goda, de är onda"-kampanj slutade med snud på inbördeskrig och "alla är onda, inklusive oss". Jag trodde inte att det gick att få en så svart och mörk kampanj i Västmark, men det gick till min stora förvåning.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Ge skurken ett ansikte

Ok, hade inte tänkt att skriva några inlägg i år men det här var så intressant att jag inte kunde hålla mig.. Attans att jag hade en anledning till att komma förbi forumet, för annars hade jag inte läst en massa inlägg.. Du skriver bra inlägg, Eagle.. Riktigt bra.. Jag har alldeles nyligen suttit och läst igenom majoriteten av dina trådstarter och de har antingen gett något riktigt bra från start eller mynnat ut i något riktigt intressant..

Nu till mitt svar....

När det har varit trådar om "bästa rollspelsmonstret" så har vissa folk svarat människan, för att den kan vara rakt igenom ond och är den mest varierade av alla monster.. Jag skulle vilja utöka det svaret genom att den är det bästa rollspelsmonstret just för att det handlar om någon annan individ som spelarna kan börja hysa medförstånd med.. Detta användes exempelvis redan i DoD med antagonisten Siratsia (jag har inte läst äventyret själv, men det har nämnts på forumet)..

Saken är den att man inte kan använda medkänsla för att få spelarna att plötsligt vända på foten och gå åt något annat håll.. Har de fått för sig att gå en väg så följer de (i regel) de planerna hela vägen, oavsett vad man stoppar in för moraliska värderingar.. Detta är något som utnyttjas i Tellus (konfirmationsspelet, du vet) introduktionsscenario där spelarna får välja mellan två "onda" sidor i slutet och där de är så insyltade att de inte känner att de bara kan skita i allting.. Det de har att välja mellan är att ena sidan dödar en massa människor medan den andra hjärntvättar dem.. Hur de än väljer så förlorar dem.. Det är schyssta upplägg som kan uppmana till moraliskt tänkande..

Ditt vaktexempel där de snackar om sin familj påminner om ett exempel som jag själv har dragit (börja läs efter andra citeringen) när jag har talat om ansiktslösa spelledarpersoner.. Det är (i mitt huvud åtminstone) ett bra sätt att ge spelarna lite chans till eftertanke till vad de gjort eller är på väg att göra.. Ett annat sätt är att helt enkelt spela den andra sidan för en stund för att ge en annan vinkel utav situationen (eller så kan man använda sig av mellanscener (sista stycket))..

I Star Wars så spelade vi stormsoldater och det vi skapade var helt vanliga personer som var stormtrupp till yrket.. Det kunde (om spelledaren fokuserat på det) ha gett oss en liten tanke om alla de stormsoldater som vi har mördat under våra Star Wars-spelomgånger.. Istället så satte spelledaren oss i en moralisk klämma.. Vi skulle bomba ett rebelläger, men det visade sig vara ett läger för nybyggare.. Skulle vi bomba eller skulle vi bryta mot ordern? Hur vi än gjorde, så gjorde vi fel.. Känns det konceptet igen? :gremsmile: (killen som spelade befälet rapporterade tillbaka om läget, men fick orden "bomba" vilket han ändå inte gjorde)

Något annat man kan göra är att göra en rollperson till skurk efter några spelomgångar.. Nu menar jag inte att en rollperson tas över av spelledaren (på diverse sätt), utan att en spelaren själv styr över sin egenskapade rollperson.. De gånger som spelledaren tagit över en rollperson så har det inte blivit något bra i vår spelgrupp, trots varierande förutsättningar och utnyttjande.. Spelarna har helt enkelt kört på som om det varit en normal skurk och helt (nästan) glömt bort att de en gång varit kamrater.. Antagligen har största felet till detta varit att rollpersonen kommit tillbaka efter en längre tids uppehåll..

Jag själv har spelat en "skurk" av en mindre grad och fick de andra spelarna efter mig.. Jag har dragit huvudintrigen tidigare någon gång.. Vi spelade några omgångar och lärde kände varandra och sedan så avvek jag på eget bevåg från gruppens planer, vilket fick förödande konsekvenser.. Konsekvenser som jag faktiskt inte hade förberett mig på.. Vi fick dela upp oss och spelledaren spelledde oss var för sig.. De var jägarna och jag var bytet.. Rätt intressant och nybörjaren som var med under spelmötet tyckte vi var "mästare på rollspel".. :gremsmile: Nåväl.. De andra rollpersonerna jagade min karaktär eftersom de andra fått order om det "ovanifrån".. Det hela slutade med att min rollperson dog och att en annan rollperson tog avsked från armén, för att hon stod inte ut med att behöva döda sina vänner.. Samma spelare som spelade befäl i Star Wars, kan nämnas.. :gremsmile:

Hmm.. När jag tänker efter.. Just den karaktären fick välja mellan två onda ting.. Antingen bryta mot order eller döda en vän.. Hon valde det första.. Hihi.. Nu var det inte såhär jag hade tänkt att skriva inlägget, för jag ger ju tre förslag på samma sak.. Det här som jag har faktiskt har jag inte tänkt på.. Tack för insikten.. :gremsmile:

/Han som tycker det är roligt när han själv får insikter medan han själv skriver av det han själv skriver
 
Top