Jag är nog ganska ovanlig, men jag _gillar_ när det är svårt och misslyckanden är relativt vanliga. Det verkar ju himla knäppt och kontrovesiellt: vill jag aldrig lyckas eller spela andra rollpersoner än sådana som är taffliga "gå-in-i-stolpen" - karaktärer?
Så jag har grubblat en del. Jag tror att jag gillar det därför att:
1) Jag ÄLSKAR känslan av att vara en n00b som mot alla odds _till slut_ får lön för mödan.
2) Ni vet Sagan om ringen? Jag gillar mest känslan när Frodo och hans matglada klumpedunskompisar klampar genom - och ut ur - Fylke. Scenen när de träffar Vidstige och sedan måste fly är för mig det mest spännande i hela boken! Jag sitter på nålar och bara undrar hur det här ska gå? Hoberna har ju alla odds emot sig! Slutet däremot när Aragorn med fuskigt supersvärd och mäktiga allierade besegrar horder av motståndare...gäsp. Blir vi förvånade? Knappast.
3) Jag är också väldigt påverkad av den gammaltestamentliga berättelsen om David mot Goliat. I många sammanhang känner jag med den part som är underdog. Men jag tycker också att det är osportsligt och ointressant med situationer där någon är en garanterad vinnare.
4) Jag gillar att
grajnda. Det får gärna ta 10 spelmöten innan jag levlar min rollperson. Framgångarna får gärna komma i små steg.
5) Jag föredrar också att spela längre kampanjer, just för att det tillåter långsammare tempo.
6) Av punkterna ovan tänker jag att jag gillar rollspel som ett sorts strävsamt arbete, där tålamod och flit belönas. Om jag får flera chanser att försöka gör det inget att jag misslyckas.
7) Det är kul att göra nya rollpersoner, tycker jag. Många tycker att det tar tid och är jobbigt, men jag är quick och dirty: det måste inte bli perfekt. Tvåhandssvärd eller tvåhandsyxa? Äh, ba' ta nåt! Däremot vill jag helst testa alla kombinationer: hur är det att spela en elven magic-user? En elven cleric? En elven fighter/magic-user? Jag vill testa och utforska alternativen.
Om spelet är dödligt har det inbyggt i sig att man kan testa olika rollpersoner. Det gillar jag.
8) Jag tror också att jag är ganska färgad av att jag gillar idrott/sport. Ni vet, serielunk. Jag vill att det ska kännas likadant i rollspel. Man harvar på, ett äventyr, en utmaning i taget.
9) Jag blir verkligen inte besviken om jag misslyckas. Särskilt inte om det beror på slumpen. "På't igen!" känner jag.
Men om
äventyret är så illa konstruerat att misslyckanden leder till att man inte kommer nån vart blir jag irriterad. Så jag förutsätter att den som spelleder tar det ansvaret och tänker genom vad som ska och kan spelas. Ta med i beräkningen hur du ska hantera att rp misslyckas, är mitt råd.
10) Om slump: jag gillar det. Jag gillar den fysiska känslan av att rulla tärningar. Jag gillar när jag lyckas - inte minst när sannolikheten är liten.
11) Låga FV:n är helt okej om man kan få xp och förbättra sig. Att se rollpersoner bli bättre är för mig oerhört centralt i rollspel. Och då gör det inget att man startar som talanglös klumpeduns - till slut blir man ju bättre?!
12) Faktum är att om man börjar på _för hög_ nivå med för höga FV:n så blir det svårare att utvecklas. :/
13) När min rp har 85% eller mer känns det bara som onödigt tidsslöseri att rulla tärning för oftast kommer man ju lyckas. Gäsp.
14) 50-75% är mitt favoritintervall. Men det är inte dumt att ha 20% och leva på hoppet!
15) Till sist kan jag tycka att det är ganska tråkigt när folk investerar så mycket i sina rollpersoner att de (rp) inte får dö. Då blir det ju också helt onödigt att tex spendera poäng på olika färdigheter mm. Det har ju ingen betydelse om man ändå är garanterad att alltid klara sig?
16) För mig är rollspel väldigt nära datorspel: tänk Zelda 2. Jag _kan_ spela med mer fokus på narrativ och karaktärsgestaltning, men det blir inte lika
spännande som att få ta sig an ett bra mysterium där utgången inte är given.
Det var mina åsikter. Ta dem för vad de är.
