Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

[Sysp]

Scen 78 - Sprätthäst

Senare. Fötterna sjunker ner i den fuktiga sanden vid den mörka sjöns strand och Dana har fått hjälp att ta på sig sin mask igen men rör sig mekaniskt, själlöst, krossad av vad hon sett och Cheryl håller ett något oroat öga på henne och Alana ska egentligen hålla utkik men hon har bara ögon för Mitch och missar helt…

De blir överraskade när en varelse, stor som en häst lösgör sig ur dimman. Den rör sig orytmiskt, sprättigt, ohästigt mot dem över sanden. Har den något huvud? Hur många ben har den? Svårt att se.

[De slår skräckslag. Mitch lyckas. Alana fumlar (5K trauma med mardrömmar om hästar). Tim misslyckas, han är ju inte så snygg (6L trauma och loopar men slår 20 och motstår skräckreaktionen). Walker lyckas, Kim misslyckas (1L trauma). Richard lyckas. Cheryl misslyckas (4L trauma). Dana lyckas.]

Varelsen är snabb men den saktar in när den närmar sig och går långsammare mot dem. Den har tre ben. På den hästliknande kroppen sitter en kvinna omfamnad av en man. Men de verkar vara en del av hästen. En best med två ryggar, två huvuden, tre armar och flera kön. Kvinnans ansikte är milt, mannens också, han omfamnar henne bakifrån och ser på dem över hennes axel. Deras munnar öppnas och rösten tränger ut unisont, den bräkskriker ut sina ord för att höras genom dimman. “Vilka är ni?”

Walker knuffar till Mitch, han går ju ändå längre fram. Mitch låter jackan glida upp och intar en kraftpose med motorsågen. Alana hasar ner längs hans ben, förstärker hans Vallejo. Han slår igång sin gloria.

Mitchs röst är kraftfull och lugn, nästan mässande. “Jag är Messias, jag är Laurens själ. Vi är de som skall återbringa den enda.”
Varelsens huvuden utbyter blickar, de verkar rycka på axlarna. “Var hälsad Messias. Är ni vilse?”
M: “Nej, Cheryl mäklaren är vår vägvisare, när hon leder kan vi aldrig gå vilse.”
Varelsens huvuden nickar. “Ni är väntade.”
M: “Led i så fall vägen.”
Han hjälper Alana att resa sig och hon släpper inte varelsen med blicken, klamrar sig fast vid hans arm. Den vänder sig och börjar rytmiskt att röra sig, i otakt på ett obehagligt vis, bort över sanden i ett tempo de kan följa i.

Alana trycker in sin nos mot Mitch hals och stönar på ett icke-sexuellt sätt. “Jag kommer aldrig att kunna sova igen. Vad fan håller vi på med?”
M: “Räddar världen.”
A: “Ett missfoster i taget.”

De följer varelsen. För säkerhets skull kollar Mitch en extra gång, men nej mansdelen av sprätthästen är inte Bryan. Mäklar-Cheryl känner på sig att de är på väg mot guruklubbens torn. De passerar de tysta och tomma gatorna i dalen.

Varelsens kloförsedda fötter klapprar mot stenläggningen och ljudet måste vara öronbedövande om de kan höra det genom dimman. Det låter som någon skrapar en krita mot en griffeltavla.

Dana tittar på Cheryl och ser sig om i staden. “Det är som en spökstad. Jag känner igen gatorna.”
C: “Vi har aldrig sett nån på dessa gator eller i dessa hus.”

Dana pekar på ett lågt hus med inbjudande veranda. “Där bodde Vincent, han var fantastisk på att måla.”

Cheryl nickar. “Vi är på väg till tornet. Är vi säkra där?”
Dana suckar. “Finns det nån plats som är säker? Jag vet inte. Allt är så främmande och obehagligt. Jag kände honom, kände henne så tydligt. Han lider, hon blöder.”

Mitch knackar varelsen på hasorna och pekar mot centrum, mot den plats där de tror att kedjorna som fjättrar himlen är fästa. “Kan vi gå dit bort?”

Varelsen skakar på sina huvuden. “Nej, Messias. Dit går inget. Det är förbjudet.”

Mitch öppnar munnen för att säga något men sprätthästens blickar får honom att tystna för en gångs skull. De fortsätter mot tornet, varelsen håller igen stegen för att de skall hänga med.

Utanför tornet väntar guru Schaum, han är klädd i en löst sittande svart linnekostym, den påminner lite om en kampsportsdräkt. Hans ljusa hy är fläckad av blodsregnet som rinner från hans hjässa i tunga, mörka droppar. Han är ensam men ler brett med sina platinatänder.

Varelsen går fram till honom och han stryker den över nacke och axlar.
“De är här”, annonserar den.
“Gott, min vän”, svarar Schaum milt och öppnar dörrarna till tornet så att gästerna kan träda in.

De återhämtar som tornets gäster så länge de håller sig på första våningen och håller sig från att klättra högre. Det blir uppenbart att tornet är herrelöst, det väsen som härskar över tornet är i Kalifornien.

Inredningen är dekadent, i samma stil som lagerlokalen där de utförde sin intima ritual med gurun för länge sen. Skynken och kuddar skapar intimitet. Långa spiraltrappor löper längs väggarna, men där får bara de som nått högre grader gå. Här finns unga och gamla, ledigt klädda, utan masker, utan att behöva föreställa sig. Stämningen är lite som ett stort swingersparty. Mitch känner sig som hemma.

 

[Sysp]

Återhämtning i gurutornet

De slår en femma (inget minus då de är i en fristad och därmed inte räknas som förföljda), får återhämta fyra veckor utan att bli avbrutna!

Cheryl -

1. Söka svar - Vilken funktion tjänar kedjorna? (misslyckas)
2. Söka svar - Hur befriar vi den fjättrade? (lyckat)
3. Läka skador - lyckas
4. Gå i terapi - lyckas (läker en poäng från traumat hon övertog från Dana i sexritualen)

Walker -

1. Söka svar - Var är Lauren? (lyckas)
2. Söka svar - Hur får man fördel att hämta henne? (misslyckas)
3. Söka svar - Hur får man fördel att hämta henne? (lyckas)
4. Söka svar - Hur kan vi använda sfären för att återuppväcka Lauren? (lyckas)

Mitch -

1. Läka skador - misslyckas
2. Läka skador - lyckas (läker en kritisk skada)
3. Läka skador - lyckas
4. Läka trauma - lyckas (läker ett kritiskt trauma)

Alana, Richard och Tim läker lite skador från granatgeväret.

 

[Sysp]

Scen 79 - Svar

Efter middag. Resterna från middagen där alla brytit bröd doppat i den vegatariska grytan dukas undan och alla sjunker ner bland kuddar och pläder och ljuset dämpas och vattenpiporna vandrar förbi Guru Schaum och Dana och en ung kvinna med korpsvart rakt hår sträcker fram en bricka med små högar av gnistrande blå kristaller och besten med tre ryggar glider rytmiskt genom de skira tygerna och skrider försiktigt upp för trappstegen i mörkt trä som slingrar sig längs med väggen och de båda huvudena vänder sig och blicken de ger Walker innan de försvinner upp genom hålet i taket är så intensiv och sugande att han bleknar innan rodnaden sprider sig över hans kinder och avtar långsamt som en solnedgång.

Mitch tittar roat på Walker. “Du borde verkligen följa med honom.”

Walker sväljer. “Visst är jag för att pröva och experimentera, men jag har inte riktigt kommit dit än.”

Det är varmt i tornet, oklart varför. Likt en nöjd katt sträcker Mitch ut sig och blickar mot gurun och Dana. Han är klädd i mjuka tyger, en hedergäst på ett togaparty, han har anammat stämningen. Näsduken är knuten som en armbindel.

Alana är klädd i neonfärgad sport-BH och sporthipster från Calvin Klein. Hon ligger och håller om Mitchs ben, smeker lårets insida. Hon har hållit sig nära Mitch hela tiden.

Walker är klädd i Aladdinmode - pösiga byxor, väst och mörka solglasögon uppskjutna i pannan, under-the-counter Gucci snabelskor.

Cheryl går i begravningsklänningen, har handtvättat sina underkläder. Hon är rastlös i tornet, det sävliga tempot passar inte hennes temperament och bristen på mobiltäckning är tuff att ta.

Schaum bjuder Dana av vattenpipan. Dana verkar ha återfått lite av sin lyster och vigör under vistelsen i tornet och de båda verkar ha funnit varandra, på sätt och vis.

Schaum tittar på dem med mild blick. “Det kommer att smärta oss att ni lämnar oss igen. Jag vill säga att det inte behöver vara så, men jag har förstått att det är oundvikligt. Ni är en kraft som står för förändring och förändring innebär rörelse.” Han tar en konstpaus, så att de får tid att begrunda hans ord.

Walker lutar sig framåt och tar ett djupt bloss på vattenpipan, låter långsamt röken strila ut mellan läpparna. “Vi är tacksamma för den vänlighet och gästfrihet ni visat. Vi uppskattar det verkligen.”

Schaum ler varmt mot honom. “Jag skulle vilja säga att ni är familj, men det ordet har fått en annan innebörd. Jag nöjer mig med att säga att ni är ibland oss, att ni är bland vänner.” Hans ansikte blir plötsligt allvarligt. “Det finns en del av mig som förstår vart det här är på väg, att förändring är oundvikligt. Jag tror att den skada som har skett, åsamkats både Cedar Grove och staden i dalen, är så stor att den måste repareras för allas bästa. All förändring har inte varit av ondo, därför skulle jag vilja både hjälpa er och som ödmjukast också be om hjälp och förståelse.”

Walker nickar och böjer huvudet. “Att lyssna är det minsta vi kan göra är det minsta vi kan göra som tack för er gästfrihet.”

Schaum böjer huvudet och tar ett djupt andetag, som att det han ska säga tynger honom eller möjligen att han behöver ordentligt med syre för att orka med den långa monolog som han ska kasta sig ut i.

S: “Som ni säkert har förstått är Den Enda splittrad, delad. Jag och Dana har samtalat många kvällar och vi tror att vi förstår hur skadan kan repareras. Hur Den Enda kan återvända. I den förbjuda mitten på staden finns ett hål, en djup brunn där rättvisa skipades de få gånger det behövdes i staden i dalen.”

S: “Kalkbärarna … “ Schaum tittar frågande på Dana för stöd och godkännande, och hon nickar uppmuntrande.

S: “Kalkbärarna förrådde det förtroende som Den Endas folk hade visat dem, de missbrukade sin inbjudan. Med list och hänsynslöshet slog de till, slaktade prästerna och fjättrade Den Enda i brunnen och avslutade sedan hennes liv. Men Den Enda är mäktig och alltigenom levande och istället för att förintas så förskingrades hon i de fyra aspekterna som hennes väsen är uppbyggt av. Resterna av hennes kropp skingrades för vinden och formade den himmel som nu hänger blödandes över oss.”

S: “Annie kom till oss på andra sidan med sin käresta, ett fantastiskt vackert par med ett kärleksbudskap till Cedar Grove, ett budskap som den förtappade staden verkligen behövde. Jag hjälpte dem att finna fler, fler som ville som oss. Vi tror att om kedjorna kan förstöras och Den Endas kropp återuppväckas igen kan hennes delar åter vistas i en och samma kropp och ordningen återställas. Alla delar som befinner sig på den här sidan av barriären i det ögonblicket kommer att sammanfogas.” Han lutar sig tillbaka.

Mitch byter yogaställning till något som liknar katten. “Än så länge pratar du bara om det som vi ville veta, men hur önskar du att vi kan hjälpa dig?”

Gurun byter en blick med Dana. Dana tittar på Mitch, hennes min är allvarlig. “Vi behöver guruns hjälp, så mycket står klart. Vi har gjort en överenskommelse.

Mitch tittar uppfordrande på dem, hans minspel skriker “ut med språket”.

D: “När Den Enda återförenas ska inte Annie vara här.”
Walker rynkar pannan. “Vad betyder det?”

Danas ansikte är neutralt. “Det betyder att vi får Den Enda åter, men att en av hennes aspekter får gå sin egen väg. Det är kanske inte vad jag önskat.” Hennes blick blir kall, hård, prästinnelik. “Men som situationen ser ut nu ser jag ingen annan utväg. Om det är priset vi får betala är det ändå tusenfalt bättre än situationen vi har nu.”

Mitch nickar och försöker tänka, men förblir tyst, det går inte att tänka, för komplicerat.

Walker tittar på Schaum. “Vad vill du då att vi skall göra?”

S: “Jag förstår att det är en stor uppgift, men om vi på något sätt kan få även Aimee Vanderheim att befinna sig i staden i dalen och att vi har den mörka sfären så kan vi bryta avspärrningen kring brunnen i mitten av staden i dalen och göra den ritual vi tror kommer att återbörda Den Enda med hjälp av hennes egen regenererande kraft, kanaliserad från hennes bevingade aspekt genom sfären.”

W: “Och The Butlers?””
Danas blick blir hård, hon tittar på honom. “Jag skulle vilja se dem försöka stoppa oss.”
W: “Men den aspekt de samarbetar med då?”
D: “Det som kalkbärarna gör står för långt från Den Enda. Han värnar om gemenskap, men de har förvandlat det budskapet till kontroll och blint lydande.”
W: “Hur får vi in den aspekten i Den Enda då?”
D: “Den vistas här på den här sidan av verkligheten, det borde räcka.”

Mitch tar en kaka från ett av faten. ”Det är något jag inte förstår. Vem tjänade Butlers innan?” Han bryter kakan i fyra delar. “Den Enda splittrades i fyra makter och de blev en del av familjen, men den de tjänar nu fanns ju inte innan dess.”

S “Jag vet inte mycket om dem, men jag har förstått att de är ett äldre sällskap. Knappt ett år har förflutit sedan de kom och förstörde allt.”

M: “Och här hade jag börjat tro att Vics var flera hundra år gammal.” Mitch äter upp tre av delarna av kakan och sträcker den sista till gurun. “Det är så här det blir.”

Tre kakbitar förenas i Mitchs mage.

Dana tittar på Cheryl, söker hennes blick. “Du är så tyst, är du besviken?”
Cheryl har ställt sig upp och går fram och lägger Danas huvud mot sitt lår, klappar henne bakom örat, moderligt. “Inget var förutbestämt, och ingen vet var det ska sluta. Men vi måste ha sfären, vi reser nu genast. Stannar du här?”

Dana tittar upp på henne med milda ögon. “Jag tror jag blir här, det är bra för mig att vara tillbaka i staden, och jag kan inte se att jag är säkrare någon annanstans än här.”

Walker har suttit tyst en stund men tittar plötsligt upp. “ Innan vi går är det en sak till. Vår vän som gick förlorad, Lauren, vi vill ha henne åter.”

Gurun nickar och tar en liten paus innan han börjar tala, långsamt och varsamt. “Jag har förstått att det är möjligt. Det ligger i Den Endas makt att göra detta, så länge någon del av hennes gnista finns kvar i Laurens kropp kan hon komma åter. Jag vet att det inte är vad Annie sa till dig, men det går. Men jag tror inte att er vän kommer att vara sig helt lik. En gång så bad jag er att se till att ritualerna i fyrtornet skulle upphöra. Smärta från förlust är något som aldrig riktigt försvinner men som förminskas med tiden. Men att aldrig acceptera förlusten är skadligt och onaturligt. Därför ville Annie skona er från detta. Valen är era - om ni kan hitta er fallna väns kropp går hon att börda åter. På samma sätt som Den Enda kan återföras.”

W: “Det var då vi skulle träda över från Cedar Grove hit som något hände. Efteråt så fann vi oss tillbaka i Cedar Grove men vår väns kropp fanns inte att finna, graven vi sörjde vid var tom.”

Gurun nickar tankfullt. ”Så ni lyckades aldrig passera?”
Walker skakar på huvudet. “Nej, vi var någonstans mitt emellan.”

G: “Då är er väns kropp antagligen fast mitt emellan och dit går det att färdas. Jag vet att ni sluter era ögon i Butlernas ritual för det som finns mellan där vi nu befinner oss och Cedar Grove men det går att färdas med öppna ögon och vandra mellan världarna. Det är en märklig plats men den är väl ankrad på vår sida av barriären så om ni skrider över på samma plats där ni påbörjade er färd kan ni ta er till motsvarande plats mellan världarna och leta efter er väns kropp. Jag har gjort den här resan och vandrat i gränslandet. Jag kan hjälpa er med detta om ni godtar min och Danas överenskommelse.”

 

[Sysp]

[Eftersom de inte blev avbrutna i återhämtningen den här gången valde vi att spela svaren på alla deras frågor med lyckade INT-slag som en scen istället för sammanfattad information mellan scenerna. Vi har använt det här greppet flera gånger - det är en rätt kraftfull teknik då spelarna kan få payoff på sitt frågeställande men också lite extra kontext och sammanhang på hur de har fått tag i informationen och hur den har presenterats = lättare att knyta in det direkt i spel.]

 

[Sysp]

Scen 80 - Sfärer och bubblor

Sen kväll. Ljusen från nattklubben Just Add Ape slickar himlen och lyser upp de mörka ekarna i High Park och på affischerna blickar Akon och Siegfried från Siegfried och Roy ut i natten och inne bakom dörrarna är tigrarna i burarna klolösa men rastlösa och det är så mörkt att man bara kan ana de andra när strobljuset blixtrar i takt med den pumpande tribaljazzen och alla pelarna glimmar av klängrankor i guld och Rachel Stallion har en vit fedora från Gucci på sig, perfekt vinklad, och Tim Clifton säger Is kyler is och Kim skrattar till och kliar FrankenLauren under hakan.

Walker följer klädkoden med mörka byxor, ljus t-shirt, silverhalsband och längst ner i garderoben har han hittat noname-kläder. Kronan på verket är runda solglasögon. Han ser riktigt anonym ut, low key, smälter in.

Mitch kör funktionskostymen och kämpar med att hålla nere sin gloria. Det är tur att stroberna blinkar. Han har tagit med sig en tam apa, Bubbles, kanske tidigare mest känd för att ha bott med Michael Jackson. Mitch har knutit Schaums röda näsduk som en haklapp på Bubbles som ser måttligt road ut över detta.

Cheryl bär fortfarande den vita klänningen hon hade på Laurens begravning och läppjar på ett martiniglas fyllt med ren vodka. Hon kindpussar sin syster Rachel och håller ett öga på hennes reaktion, de har inte setts på månader och Cheryl är osäker på hur involverad Vics varit i det hela.

Rachel är hårt sminkad, redo för utekväll med vänner. Hon har aldrig varit den seriösa av de två systrarna och verkar inte vara det nu heller. Relationen har varit knapphändig ända sedan Cheryl åkte till Ryssland. Cheryl ser en glimt av desperation i Rachels blick, en oro, en rastlöshet som verkar starkare än tidigare men hon verkar ha hämtat sig hyfsat sen hon blev hotad av maskerade inkräktare med automatvapen, naken i hotellsviten högst upp på Barony i Judy Delaneys våld.

Judy Jared, Kims tjugofemåriga storasyster, går fram till Rachel, slänger sin arm om hennes axlar och slickar henne i örat. Rachel ler blekt men vinkeln på hennes ansikte får Judy att titta bort mot Cheryls håll och Judy stelnar till. “Cheryl?”.

Cheryl låtsas som ingenting och kindpussar Judy som frågar “Är du här själv?”
Cheryl nickar mot den andra sidan av den U-formade baren där Kim sitter och undersöker den hårda kajallinjen i en rokoko-silverspegel från Versace. Bredvid henne på bardisken tittar FrankenLauren nollställt upp ur Gucciväskan (årets modell).

Judy tittar bort mot det omaka paret. “Alltså den där hunden… Vems idé var det där?”
Cheryl rycker på axlarna. “Kim valde själv.”
J: “Det brukar bli så när Kim får välja själv” Hon himlar med ögonen och det är uppenbart för Cheryl att det där var en pik mot Bryan.
“Jag har inte sett dig på ett tag”, fortsätter Judy. Rachel verkar tacksam att Judy för konversationen med systern, hon tittar på sina Gucci-skor, lite förläget, lätt obekväm.

C: “Jag har varit bortrest en tid, men kom tillbaka ikväll och såg att Akon skulle spela. Jag såg honom när han var här sist.”
Judy sänker sina glasögon och blickar skärskådande på Cheryl. “Ett Akon-fan alltså? Det hade jag inte trott om dig, trodde att du lyssnade på svåra ryska saker.”

Cheryl har trådlösa hörlurar och sträcker över en av dem, och mycket riktigt är det Sofia Gubaidulinas 10 preludier från 1974 som spelas, Judy och Rachel lyssnar lite i hörluren, utbyter en blick och lämnar sedan tillbaka den.

Rachel nickar. “Mmm, det där låter ju som dina vanliga grejer, har du tänkt på hur du vill göra med jul?”
C: “Jag trodde vi skulle till Aspen som i förrfjol?”
Rachels ton är syrlig. “Ja, har du tid med det?”
Cheryls ton är ytterst neutral. “Har alltid tid för Aspen.”
R:”Ska Mitch med?”.
Cheryl höjer ögonbrynet, ser sedan på Rachel och sen på Judy, “Hur så?”.
R: “Ibland känns det som att han hänger på saker och dyker upp där han inte är önskad. Jag förstår inte varför du hänger med honom.”
Cheryl rycker på axlarna. “Aldrig ett tråkigt ögonblick.”
Judy och Rachel utbyter ytterligare en blick. Rachel suckar. “Det var trevligt att ses i alla fall… tyckte jag… Du kan ju ringa någon gång.”

Cheryl nickar och vänder ansiktet mot scenens blinkande lampor.

Inne på klubben byggs stämningen upp för att Akon ska äntra scenen, i högtalarna dunkar lagom spännande förmusik och råddarna förbereder i mörkret.

Walker försöker hålla sig incognito vid baren, läppjandes på en anspråkslös Old-Fashioned, backstagepasset redo runt halsen, han väntar på att Akon ska lämna sin loge och ge sig upp på scenen.

Richard hänger mot baren bredvid Walker, en dyr öl i handen (Samuel Adams Utopia 2013), hans långa hår är knutet i en hård hästsvans och han sneglar mot dörren som leder bak till logerna och halvväser diskret i mungipan mot Walker. “Hur vill du göra det här?”

Walkers ton är lugn, proffsig. “Snabbt, osett. När Akon kommer ut för att göra sin grej håller du och Kim vakt och jag söker igenom logen.”

Richard tittar på sin vaktpartner Kim som matar FrankenLauren med algchips, grön saliv från hundens slappa mun faller i tunga droppar ner på golvet. Hon tittar upp på Walker och ser lite uttråkad ut.“ Hade det inte bara gått att fråga honom eller?“
Walker gör en min. ”Jag tror inte att Akon är redo att bara lämna sfären ifrån sig, de verkade rätt glada att de fick tag på den.“
Kim låtsas knäcka lite med knogarna. “Man kan ju fråga lite mer kraftfullt.”
W: “Vi prövar först på mitt sätt, sen kan vi testa Mitchs metod.”
Kim rycker på axlarna, “Visst”, och torkar FrankenLauren runt munnen med en servett. FrankenLauren slickar henne på handen och Kim kuttrar förtjust.

Mitch går fram till tigerburen, en av tigrarna trycker ansiktet mot gallret. Mitch sträcker in en hand och tigern slickar på den. Bubbles suckar missnöjt.

Musiken tonar ut och det blir tyst i ett par ögonblick innan scenbelysningen plötsligt tänds och första tonerna till Smack Dat kastar sig fram genom högtalarna och får dansgolvet att gunga.
Walker ser backstage-dörren öppnas och flankerad av två livvakter glider Akon ut och upp mot scenen införd en silverfärgad kostym signerad Jean-Paul Gaultier, en lila scarf och spegelglasögon. Han greppar micken, ler ett brett, bländande leende mot den jublande publiken och drar igång sitt anthem.

Walker klappar Richard diskret på axeln och glider sen avslappnat fram emot backstage-dörren.
En bartender överväger att stoppa honom men ser VIP-passet och nickar till hälsning.

Det är en dunkelt upplyst korridor bakom dörren,kraftig doft av marijuana, dörrarna till flera loger längs ena väggen. En är märkt Siegfried, en annan Akon. Walker känner på Akon-dörren, den är olåst, så han kliver in.

Det är mörkt och tyst i logen, men han både hör och känner vibrationerna av musiken från scenen, Smack Dat verkar vara slut och till publikens jubel stämmer Akon upp i Ghetto Lonely. Walker trevar längs väggen, tänder lampan och ser sig om i den lilla logen. Några mörka läderstolar i ett hörn med en flaska LR Cristal på kylning i en ishink, ett par glas. Ett lågt sminkbord. En rejäl garderob med spegeldörrar. Belysningen är dold bakom i lister i taket och går i sprött vitt och sensuell rosa.

Sfären är stor, så Walker vänder direkt uppmärksamheten mot garderoben, tar ett steg framåt men stelnar till när han hör ett regelbundet flämtande från bakom garderobens stängda dörrar. [Han slog 20 på sitt uppmärksamhetsslag.]

I sitt huvud kastas Walker tillbaka till andra sidan barriären och han minns mentoshund stötvisa andedräkt och smyger försiktigt fram sin teleskopbatong, för säkerhets skull.

[Han slår mot Smidighet och får 18.]

Walker kastar sig fram mot garderoben och rycker upp dörren och stirrar in i två gulnade ögon och ett köttlöst kranium. Han är snabb [Kraft] så han hugger två gånger med batongen i snabb följd.

[En träff (4L) och en perfekt (1+5L), 10 lätta skada totalt.]

[Mentoshunden vinner iniativet i andra rundan.]

Den köttiga hunden kastar sig ut ur garderoben mot Walker som smidigt glider åt sidan och utdelar ännu ett slag. [2L.]

[En intensiv strid följer där Walker fortsätter dela ut lätta skador som efter ett tag börjar övergå i svåra skador och sen omvandlas till kritiska. Hunden slår dock som en gud och klarar alla sina FYS-slag för att få fortsätta och biter tillbaka med svåra skador och det ser lite halvmörkt ut för Walker efter en stund. Till slut får han dock in ett par träffar till och hunden fumlar sitt FYS-slag och blir utslagen i 10 minuter.]

Walker blöder från betten i sina armar men till slut segnar mentoshunden ner under stormen av slag från Walkers batong. För säkerhets skull slår Walker några gånger till. Den andas inte.

I garderoben hittar han en säkerhetslåda av bekant storlek och knölar ner den i sin sportbag. Han sliter ut en av Akons vinröda kavajer ur garderoben och sätter på sig den för att maskera sina skador, den passar inte perfekt, men tillräckligt bra. Walker smiter ut bakvägen och skickar ett meddelande på gruppchatten om att han är klar.

Inne på klubben läser Mitch Walkers meddelande med ett triumferande leende och han fiskar upp 84 kg apa i famnen och nickar till de andra och de gör en diskret sorti. Bubbles slänger sig upp på Mitchs rygg och smackar med läpparna och Mitch lyder och hoppsastegar ut från Just Add Ape med Bubbles ridande på ryggen.

 

[Sysp]

Återhämtning - eller inte!

Gruppen försöker återhämta i Stallions strandhus på ön men slår en etta (vilket blir noll veckor återhämtning eftersom de är förföljda - Mitch suger på att slå).

Cheryl -

1. Studera artefakt - Sfären.
2. Studera artefakt - Sfären.
3. Läka skador
4. Gå i terapi

Walker -

1. Läsa sexrullen
2. Läsa sexrullen
3. Återhämta
4. Återhämta

Mitch -

1. Vad kan locka Aimee till andra sidan?
2. Kan vi binda Aimee utan att hon är på andra sidan?
3. Kan någon ta Annies plats i Den Enda?
4. Hur kan vi göra föreningsritualen utan gurun?

Spelet går vidare utan rast och ro...

 

[Sysp]

Scen 81 … Run.

Morgon. Regnet smattrar mot bambutaket på Stallions strandshus och ett par mörka fåglar seglar på vindarna över det svarta vattnet och det doftar kaffe och chai och nybakt och marijuana och Mitch och Alana har kopplat upp sig mot varandra och nätet och Alana sitter gränsle över Mitch i Eamesfåtöljen och ser honom djupt i ögonen och Walker har lagt ut Schaums skriftrulle i den djupa fönsterbrädan vid de fyra meter höga fönstren som vetter mot vattnet och stryker sig tankfullt genom morgonhåret och kisar och försöker förstå och Cheryl är lutad över köksöns gråvita marmor och läppjar på sin varma dryck och stirrar djupt in i den djupsvarta, blanka ytan på sfären och tänker och känner.

Alana tittar ner på Mitch samtidigt som hon rör sig mjukt och rytmiskt över honom som en hypnotiserad skallerorm. “Ibland vet jag inte om jag känner vad du känner för att vi är familj, eller för att vi är två digitalt sammankopplade noder på internet, eller bara för att vi är vi - att jag lärt känna dig.

Mitch flinar. “Om du listar ut vad jag tänker så berätta det. Jag har svårt för det själv.”

Hon skrattar och rufsar honom i håret. Mitch öppnar sitt sinne för Alana, han känner en närvaro från familjen, men inte skarpt, de båda kopplingarna samverkar inte.

Alana blir plötsligt allvarlig och hennes blick orolig. “Ibland känner jag att hon är där ute, du vet när vi är på nätet, men jag törs inte närma mig, tänka på henne, som att hon skulle se mig och krossa mig som en insekt. Jag tycker hon är obehaglig.”

Mitchs tankar vandrar omedelbart till Aimee Vanderheim, och han försöker öppna sig mot henne, att pinga henne. Han märker till sin förvåning att kopplingen redan är öppen, att allt han tänker och känner strömmar mot henne, in i Vanderheim Studios servrar för att säkert spelas upp på stora skärmar för popcornätande assistenter och Aimee. Det finns inget filter, ingen brandvägg, inget som han upplever undgår henne.

Mitchs gloria blossar upp som en fyr när han kommer till insikt. Han får en flashback till jaktstugan, en kladdig bläckfisk med en blinkande krets inympad i dess öga, och han inser att han är som den, ett av Aimees uppkopplade ögon.

Walker sitter böjd över skriftrullen. Tim kommer upp bakom honom, han dricker ur en svart RockStar-burk och energidrycken får hans ögon att tindra. Han höjer på ögonbrynen åt illustrationerna på sexrullen. “Åhå.”

Walker lutar sig bakåt och borstar bort lite cigarettaska från rullen. “Den är väldigt illustrativ, beskrivningarna är målande.”
Tim nickar förundrat. “Jag kanske kan få kika på den senare? Har ni scannat den?”
W: “Det här är originalet.”
Tim tittar på ränderna efter cigarettaskan. “Ingen kopia?”
Walker rycker på axlarna. “Jag tror Cheryl kanske gjort nån. Men det är inte papper, det är pergament. Hud.”
Tim sväljer. “Det hade jag inte behövt veta, men tack då.”
Walker böjer sig fram och detaljstuderar en märklig ristning som antingen är en väldigt avancerad sexställning eller nån sorts tortyrmetod. “Man blir lite sugen faktiskt.”

Tim svarar inte utan inser att han följer ett gäng knäppisar och tar en klunk av energidrycken och tittar lakoniskt ut genom de höga fönstren på det regniga havet. Walker lutar sig bakåt och grimaserar lite när de många illa läkta såren sträcks och dras. Han askar lite i askfatet.

Cheryl har lindat ett badlakan i en rundel på vilken sfären vilar stabilt, annars hade den mörka diskokulan rullat av den exceptionellt släta köksön. Hennes spegelbild förvrängs i den mörka ytan. Hon har studerat globen hela morgonen utan någon större framgång när hon plötsligt får en insikt som en blixt från klar himmel. Hon känner med ens instinktivt vad som bränts, förkolnats, komprimerats, sammanfogats till denna sfär innan den polerats maskinellt, vad den består av, alla de brända kropparna, tänder, ben, organ, hår, hud…

Hon lutar sig ofrivilligt framåt och känner med ens hur det genom sfären bildas en koppling. En kloförsedd, metaforisk, astral hand sträcker sig ut och griper tag i henne. Cheryls ögon förmörkas och hon blir omgiven av Den Bevingades närvaro. Hen tittar ner på henne.

Lukt, smak, känsel, syn - allt är plötsligt fyllt av Den Bevingade. Den Bevingade betraktar henne, begrundar. Hon förstår att den förstår var hon är.

Hon inser att kopplingen går åt två håll och Cheryl sträcker sig själv in i Den Bevingade, känner först dess irritation men där under - fruktan, ren och skär rädsla, självbevarelsedrift. Cheryls tanke formar en hand som drar över dess läderklädda bröst och smeker dess tjocka grova vingar som omsluter henne i en omfamning, en omfamning som gränsar till att krossa henne samtidigt som den är så lätt som den skulle hålla en vild liten fågel.

Där inne i Den Bevingades inre känner hon att det tänds ett hopp. Den känner Cheryls sympati, att Cheryl inte enbart är ond. Att hon kommer vara med hen när det som måste ske sker, för att trösta och stötta.

Ömt släpper Den Bevingade Cheryl ur sin omfamning och Cheryls väsen glider tillbaka till Cedar Grove, den kalla marmorn blir tydlig mot hennes byst och hennes panna känns varm mot den tidigare kroppstemperade sfären som nu verkar kall, blank och livlös.

Cheryl reser sig upp med ett ryck. “De vet var vi är.”
Walker tittar upp. “Vilka?”

Ett notifikationsljud kommer från Walkers mobil, ett SMS.

>> När kan vi ses? >>

Samma nummer som tidigare begärt sfären och Seans kropp.

W: “De vill träffas.”

Nytt meddelande: >>Det börjar bli bråttom, vi måste ses >>
Walker visar Cheryl. “Tycker du vi ska svara?”

Nytt meddelande kommer innan hon hinner svara: >>Har ni Seans kropp?>>
Walker knapprar in ett svar: <<På väg för att hämta den, hörs när vi har kroppen<<

Cheryl rusar bort till gruppens utrustningslåda och börjar dra på sig sin skyddsutrustning och beväpna sig. Alana och Mitch sliter sig från varandra och tittar frågande på henne.

Nytt SMS på Walkers telefon: >>Stanna där ni är, vi har något som kan hjälpa er.>>

Kim kommer ut ur badrummet endast iklädd handduk, omedveten om händelserna som sker, hon går mot den avaktiverade FrankenLauren som ligger livlös i en exklusiv hundbädd. Kim kollar upp och möter Cheryls blick och ser mörkret i den och stelnar till.

Cheryls ton är bister, saklig. “Klä på dig, vi ska åka. Med en gång.”

Kim nickar stumt och går in i sovrummet för att klä sig. Richard plockar fram hockeytrunken och lägger försiktigt ner sfären i den. Tim stänger sin laptop och slänger datorväskan över axeln.

Nytt SMS: >>Hallå???>

Cheryl välter soffbordet och sliter bort mattan från golvet och börjar rita en cirkel i krita på trägolvet. Stressad.

Datatelepati från Aimee sköljer in över Mitch och Alana och Tim genom kretsarna, så kraftigt att de knäar. “SEANS HELIKOPTER ÄR I LUFTEN, TA ER DÄRIFRÅN! NU!”

Mitch kommer på fötter igen och greppar om Alanas midja och skickar ett tacksamt emojisvar tillbaka till Aimee över länken: [Hjärta][Roadrunner]

De hör helikopterns dova dån komma närmare när de sluter ögonen bakom sina solglasögon och det vita bruset suddar ut alla intryck. När de tar mark på andra sidan barriären trevar Mitch i kopplingen, men känner inte Aimee. De är på den dimmiga slätten igen. Mörkt blod faller stilla från himlen. Det känns lite märkligt när deras puls sakta stillar sig, att lugnet sveper över dem trots den märkliga platsen de befinner sig på när de inser att de hunnit undan.

Mitch går fram till Walker och Cheryl. “Jag tror att allt jag tycker, tänker och känner är inspelat på Vanderheim Studios servrar. Men Aimee verkar inte nå oss här, länken känns död.”

Cheryl nickar. “Låt oss ta oss till Dana och guru Schaum igen. Nu får det vara nog med flykt. Dags att vi tar tillbaka initiativet.”

 

[Sysp]

Scen 82 - Vingar

Morgon. Den täta dimman omsluter dem i en bekant omfamning när Alana leder den lilla gruppen steg för steg uppför den hala branten, förhoppningsvis mot forsen och kättingen som de kan följa likt en metallisk navelsträng ner till staden i dalen.

[Alana fumlar sitt VIS-slag för uppmärksamhet. Trots att hon är tjej.]

Alana stannar till lite, lägger handen på Mitchs axel, drar honom närmare sig, hon darrar lätt. ”Alltså, den här stenen känner jag inte igen.”

Hon tittar på Mitch, paniken börjar dansa i tunna stråk i hennes blick bakom skyddsmasken och i hennes ögon speglas minnen från när hon och Walker var vilse på slätten.

Mitch vinkar till sig Cheryl. De pausar och lyssnar och hör ett svagt vinande som bör vara forsen. Alana tittar på Cheryl. “Jag har aldrig lett härifrån tidigare. Skall jag fortsätta?”

Cheryl nickar lugnande. Mitch instämmer. “Ja, gör det, förr eller senare kommer vi till något vi känner igen.”

Alana ler blekt mot honom innan hon plötsligt skriker till. “Ducka!”

Ur dimman sveper två bevingade varelser ner mot dem och de kastar sig till marken och Mitch får flashbacks från den gestalt han trodde han såg i dimman tidigare, hjärnspöken trodde han då, men de här verkar både verkligare och större.

“Vad i helvete!”, svär Mitch och börjar pumpa motorsågen för att få upp bränsletrycket så han kan dra igång den. Han kastar en blick mot de andra men Richard är redan eldberedd med automatkarbinen uppe och Kim har dragit sin katana och håller hårt i väskan med FrankenLauren.

Cheryl får upp alla på fötter och driver på dem framåt. De ser bakom sig att mörka gestalter rör sig i dimman. På Cheryls signal snurrar gruppen runt, tar eldställningar och bereder sig på att möta våld med våld. Gestalterna som framträder ur dimman är tre meter höga, lätt hukade, vingarna indragna vid sidorna. Långa och grova armar hänger lätt framåt. Ansiktena är mänskliga, men förvridna, som om en människas ansikte sträckts och spänts över ett alltför stort kranium. Ögonen är oseende hålor.

[Tim misslyckas sitt skräckslag, 3L trauma.
Lauren misslyckas, 3L trauma.
Walker misslyckas, 2L trauma.
Cheryl misslyckas, 2L trauma.]

De öppnar eld och i dimman är ljudet från automatelden inte vasst utan lite mjukare och deras kulor haglar in i den något närmare vänstra varelsen, köttiga dunsar när kulorna når sitt mål.

Mitch rusar fram bland vinande kulor och låter motorsågen sjunka in i det sladdriga köttet. Kim följer honom men katanan träffar bara dimman när hon försöker hugga av de läderartade vingarna.

[Den tar kritiska skador och loopar, men står fortfarande upp.]

Varelsen böjer huvudet bakåt och ett skärande, tärande, mardrömsframkallande skri penetrerar dimmans dämpning.

[De slår skräckslag.
Walker misslyckas, 3S trauma,
Richard misslyckas, 3S trauma.
Mitch misslyckas, 4S trauma.
Alana misslyckas, 4S trauma.]

Den andra varelsen kliver fram emot Mitch och Kim och ställer sig i vägen för sin sårade kompanjon och anfaller Mitch med de fyra armarnas vassa klor och sliter upp blödande sår genom Mitchs kevlar.

[Han tar 3S Skada från de svepande klorna.]
[Walker skjuter på den skadade, två träffar, medvetslös i 60 minuter.]
[Mitch sågar mot den stående, 4K Skada.]
[Alana träffar två, 11S.]
[Tim fumlar, träffar Mitch. Sedan varelsen 4S, som loopar. Medvetslös.]

Efter ihållande eldgivning och sågande är det över. Varelsernas livlösa kroppar är mörka högar i den vita dimman. Vinnarna synar sina fallna fiender efter ledtrådar till deras ursprung.

Hud är spänt över kranierna, som är helt utan kött. De verkar ihopväxta, kanske framavlade, men inte ihopplockade och ihopsydda som Seans grismän. Gruppen klassificerar arten som “Bevingade maskskallar” [70 erfarenhetspoäng x2]

Och en timme senare sluter portarna till Annies torn sig bakom dem. De är säkra igen, åtminstone för stunden.

 

[Sysp]

Återhämtning

De återhämtar i Guruklubbens torn. De slår en fyra (dock minus ett eftersom de är riktigt efterlysta av Fyrvaktarna) och får därmed återhämta tre veckor innan de blir avbrutna.

Cheryl -

1. Fråga: Hur kan Guru Shaum få fördel på hopfogandet av Den Enda? - Lyckat
2. Fråga: Hur kan vi undvika att Aimee Vanderheim upptäcker vad vi håller på med under ritualen? - Misslyckas
3. Fråga: Hur kan vi undvika att Aimee Vanderheim upptäcker vad vi håller på med under ritualen? - Lyckat
4. Fråga: Hur kan vi undvika att Aimee Vanderheim upptäcker vad vi håller på med under ritualen?

Walker -

1. Fråga: Hur kan vi förstöra kedjorna som fjättrar Den Blodiga Himlen med fördel? - Lyckat
2. Fråga: Hur tar vi oss till brunnen i staden i dalen på ett säkert sätt? - Lyckat
3. Återhämta skada - Misslyckat
4. Återhämta skada

Mitch -

1. Fråga: Hur kan Mitch uppgå i Den Enda? - Misslyckat
2. Fråga: Hur kan Mitch uppgå i Den Enda? - Misslyckat
3. Fråga: Hur kan Mitch uppgå i Den Enda? - Lyckat!
4. Fråga: Hur kan Mitch uppgå i Den Enda?

Även följeslagarna återhämtar lite skador och trauman. Richard fumlar på att läka trauma (med fördel - två ettor på tjugosidiga tärningar!) och drar på sig en fobi för fladdrande tyger.

 

[Sysp]

Svaren

Hur kan Guru Shaum få fördel på hopfogandet av Den Enda?
En människa med ande offras i ritualen.

Hur kan vi undvika att Aimee Vanderheim upptäcker vad vi håller på med under ritualen?
Aimee är beroende av syn och hörselintryck, hon kan inte läsa tankar.

Hur kan vi förstöra kedjorna som fjättrar Den Blodiga Himlen med fördel?
De behöver bara lossas på något sätt, de sitter fast i botten på brunnen.

Hur tar vi oss till brunnen i staden i dalen på ett säkert sätt?
Det finns en fysisk barriär runt brunnen, rest av Butlers i samband med sveket. Men brunnen är obevakad, det är bara ett tabu som skyddar den.

Hur kan Mitch uppgå i Den Enda?
Offra Mitch som en del av ritualen.

 

[Sysp]

Planen

Under återhämtningen gör de upp en plan för hur ritualen att sammanfoga Den Enda ska genomföras. De ska dela upp sig i tre grupper.

Grupp 1 - Tim, Richard, Mitch, Alana, Cheryl
Cheryl ska göra Butlers ritual för att färdas mellan världarna, Alana är frivilligt offerlamm för att se till att Cheryl gör ritualen med fördel. Cheryl tar Tim och Alana genom barriären tillbaka till Cedar Grove. Tim och Richard stannar mellan världarna så att Tim kan fungera som ett relä mellan Mitch och Alana så att Aimee Vanderheim har en tydlig koppling till staden i dalen och därmed kommer att sugas in i Den Enda när hen återuppstår.

Grupp 2 - Walker och Kim
Tar med sig granatgeväret och spränger kedjorna där de är fästa nere i Brunnen i mitten på staden i dalen.

Grupp 3 - Guru Schaum, Dana och Mitch
Genomför ritualen som ska återbörda Den Enda i det översta rummet i Annies torn med hjälp av Den Bevingades sfär.

 

[Sysp]

Scen 83 - Armé

En dag står de utanför tornet.

Graham Dennis verkar ha åldrats något, han känns mognare än när de sist såg honom, eller möjligtvis mer tärd och härjad men inte på det där sexigt knarkiga sättet.

Seans syster, Roxanne Dennis, som de träffade i musikstudion, står vid Grahams sida i sitt åttiotalshår och med sina åttiotalsdrag.

De har med sig fem bevingade maskskallar och ett femtiotal rekryter med varierande beväpning. En liten armé.

Stämningen är tryckt och hotfull. Graham tittar på Mitch, avmätt.

Mitch möter hans blick och ler brett. “Graham! Välkommen!” Mitch håller ut armarna för en omfamning.
Graham tittar på honom avmätt.: “Synd med vad som hände med Lauren, jag gillade Lauren.”
Mitchs blick mörknar och han låter armarna falla till sidorna. “Ja. Jävligt synd.”
G: “Det är inte försent än.”
M: “Det får vi hoppas, vi behöver hennes kropp, sen kan vi se vad vi kan göra åt saken.”

Roxannes ögon blixtrar. “Vad har ni gjort av Sean?!”
Mitch tittar milt på henne. “Senast jag såg Sean räddade han livet på mig.”

Roxanne är på väg att säga något, men Graham lägger handen på hennes arm och hon sansar sig och tar ett djupt andetag och försöker lugna ner sin röst. “Vi kan hjälpa er. Vi kan alla få som vi vill fortfarande. Det behöver inte vara såhär. Det behöver inte bli såhär.”

Mitch snurrar på stället, blickar mot tornet, vänder sig tillbaka. Walker går upp bredvid Mitch. “Vad är det ni vill, och vad tror ni att vi vill?”

Roxanne tittar på Walker. “Jag vill ha min bror tillbaka.”
Mitch nickar långsamt och hans blick blir avlägsen. “Jag gillade … gillar Sean. Skön kille, en förebild.”

De tittar på honom, det är tydligt att Graham vill säga något, men hans blick är full av rädsla och avsmak. “Vi behöver sfären. Vi är villiga att byta, vi hade en deal?”
Walker ser kallt, nästan ointresserat på honom. “Det lät som en ganska ensidig uppgörelse.”

Roxanne är rasande.“Ni stal den ju från oss!”

Mitch sätter sig ner, nickar. “Och vi stal kalken av Butlers. Sånt som händer.”

Mitch böjer bak huvudet och försöker möta Cheryls blick, faller tillbaka och lägger sig ner i sina haremsbyxor. “Vad är det för datum?” Han tittar mot Graham.
Graham ser förvirrad ut. “Trettonde december.”
“Lucia, nice.”, mumlar Mitch.

Graham ser irriterad ut. “Vad spelar det för roll?”
M: “Jag tänkte vi kan försöka fixa fram vad ni vill ha. Vi har bara lite saker att checka av först. Ni kan få den till jul. Som en stor fet julklapp.”

Roxanne har svårt att dölja sin avsmak. Mitch klappar på sitt knä och ler. “Kom hit stumpan.” Alana tittar på honom med blandade känslor.

Roxanne tittar bak på de bevingade varelserna i “hennes” armé men de står där som statyer. Hon anar den närvaro som intresserat lyssnar på konversationen och hon inser att trots att hon och Graham är maktspelare så står de inför en gräns som de inte kan passera, som inte Den Bevingade tillåter att de passerar. Hennes skuldror sjunker och luften går ur henne.

Mitch försöker se seriös ut, spelar över när han försöker verka förtroendeingivande, allas bästa kompis. “Om det står i min makt så lämnar jag personligen över den när vi är klara.”

Roxanne ser uppgiven ut. “Vad har vi för val?”

Mitch flinar brett och hans gloria flammar upp och kastar märkliga skuggor över hans ansikte.

 

[Sysp]

Scen 84 - Innan stormen

Den sista kvällen. Bland slöjor och skynken, kuddar och rökelse i det mörka tornet sitter en liten skara i en cirkel och delar på en vattenpipa så proppad med knark att röken doftar skarpt kemiskt och det sprakar i fyrkaret.

Pipan vandrar till Cheryl som drar ett djupt andetag och hon håller andan som en dykare, länge, innan hennes läppar särar sig och den tunga röken rinner ner för hennes underläpp. Hon stirrar in i de glödande kolen i pipan. “För Lauren.” Hon sträcker munstycket till Dana.

Dana tar pipan och låter den vila bekvämt i hennes knä, det är uppenbart att det inte är hennes första vända. Blundande suger hon in den tjocka röken i sina lungor och låter den pysa ut likt en gloria runt hennes mörka hår och hennes blick är mild när långsamt öppnar ögonen och ser sig om i cirkeln. “Jag känner sån trygghet med er att jag vågar hoppas igen. Det vi har nu i varandra var vad vi sökte när vi tog oss till staden i dalen, att det materiella kunde underkastas godhet och självuppoffrande, att gemenskapen är större än individen.” Hon sträcker pipan till Mitch.

Mitch tar emot munstycket, tömmer lungorna helt och likt när han drogs ner under vattnet vid Seans fyr tar han ett djupt andetag av den tunga röken, håller det, svajar, sittandes, tills den får sippra ut genom näsa och mun. Hans röst är allvarlig och lite raspig av röken, sexigt beslöjad. “Det som är rivet sönder skall föras samman, det som är trasigt skall helas. Jag är vägen, ljuset, Messias. Jag älskar er och vi kan inte misslyckas.”

Richard tar pipan, drar handen genom håret och suger in rök i lungorna, ser på de andra. “Jag tror att Lauren hade velat det här.” Han tittar på Cheryl och nickar stilla. “För Lauren.”

Han sträcker pipan till Walker, de delar en blick och de vet båda att även om Rickard följer Walker nu så är det för Laurens skull. Walker tar emot munstycket och håller det länge i sina händer i tystnad innan han för det till läpparna och tar ett djupt andetag. Han böjer huvudet bakåt och röken bildar ett moln över honom. “Vi har gått så långt tillsammans, när allt det här började var vi så ensamma, vilsna. Nu är vi en del av något större, vi är en familj. Men vi är inte i mål än.” Han möter allas blickar och nickar sen mot Cheryl. “För Lauren.”

Tim tar emot munstycket, tar ett drag, hostar och ser genast nästan ursäktande på Mitch, för att han inte hedrar stunden nog. Men när Mitch nickar så lyser han upp. Mitch ser milt på honom. “Du blir bryggan mellan världar. Du är bryggan, Tim.”
Och Tim väljer att inte känna att Mitch bara är full av skit, att han ändå har förtroende för Mitch, att Tim vågar tro att han är speciell, att Mitch respekterar honom. De ler mot varandra och det är lite vackert och rätt så sorgligt.

Guru Schaum tar munstycket, nickar gillande mot Tim, drar ett vant, lugnt bloss. Han ser på de övriga - på Cheryl, Mitch, Walker, Kim och Dana. Ler bländande med utsmyckade tänder. “Ikväll skriver vi historia. Ikväll återställs ordningen.” Varligt räcker han pipan vidare till Alana.

Alana tar munstycket, hon ser på Mitch medan hon dricker av röken. Han möter hennes blick, hon ler blekt. Hon ser på Cheryl och hennes blick är fast och hennes min beslutsam. “Jag är starkare än vad du tror. Ta det du behöver för att säkra att vi lyckas. Jag vill inte ångra mig nu eller någonsin mer. Att jag inte gav nog, att jag inte försökte nog.”

Alana ser på Mitch och kanske förstår han att det är här deras vägar skiljs. Mitch ser in i hennes ögon, i sitt inre ser han två knivar som sänks ner i två halsar, sin egen och Alanas, och känner att det är gott. Hon skall aldrig bli kvar här. Mitch känner nog en annan kärlek, för den enda som ändå sett honom för vem han är och älskat honom. Alana ser hans gloria pulsera stilla och hon viskar, “Du är fan otrolig, give ‘em hell.”

Kim drar munstycket ur Alanas hand nu när hon bara har ögon för Mitch och stryker tankspritt över den livlösa FrankenLauren som ligger utslagen i hennes knä, tittar på Walker. “Jag har din rygg.”
Walker nickar. “Och jag din.”
Kims röst brister lite. “Fan vad jag saknar henne.”
W: “Det gör vi alla, hon förde oss samman, nu är det vår tur att göra det här för henne.”

Kim var den sista i cirkeln. Alla blickar vänds mot Cheryl, förväntansfulla. Cheryl drar upp Dana på fötter, kysser henne ömt, drar sedan upp Mitch, kysser honom. Cheryl hjälper alla upp och alla kysser varandra i den mest intensiva ryska posten de någonsin lekt.

Nu kör vi.

 

[Sysp]

Scen 85 - Den Enda

Gatorna är ödsliga, dimman ligger tät runt paret som långsamt går genom staden i dalen.

Kims katana släpar i marken bakom henne. FrankenLauren har vaknat till liv och ser sig om, skuttar stelt runt och lapar i sig av det svarta regnet. Kims blick är hård bakom skyddsmasken, fokuserad. Det är en annan Kim än den Kim som blundandes flöt i spabassängen på Jenialé.

Regnblodet droppar från pipan på Walkers automatkarbin. Han håller den med båda händer för att den inte ska slinta ur hans grepp och hans blick försöker penetrera dimman så gott det går. Carl Gustaf sticker upp över hans blodiga hår, granatgeväret hänger i en rem på ryggen och dunsar lätt mot hans skottsäkra väst för varje steg de tar i riktning mot brunnen i staden i dalen.

Walker sneglar på Kim och nickar gillande åt den stridsfurie han har äran att slå följe med. “Du har växt så mycket, Kim.”
Kim tittar mot Walker och hennes ögon ler. “Du har ändrats du med.”
Walker stannar och lägger handen på hennes axel och ser henne i ögonen, helt utan ironi. “Jag är glad att det är du och jag som gör det här, det känns rätt.” Kim nickar och de fortsätter.

Byggnaderna i centrum är större än bostäderna i utkanterna. Byggnader att umgås och skapa i. Vackra och skulpterade. En stark kontrast mot den barriär som lösgör sig ur dimman när de närmar sig stadens mitt. Först är det svårt att förstå vad de tittar på. En oformlig massa. Rester av möbler - soffor, sängar, hyllor - ditsläpade och krossade för att utgöra ett hinder och skydd. Inblandat i berget av bråte ser de också köttet från alla de som fallit. Det har slutat att vara individer, allt har uppgått i en massa som omsluter bråten som sticker upp ur köttet likt avbrutna revben och krossade benpipor. En taggig, lätt pulserande mur av levande död, den blänker av det mörka blodet som droppar från himlen.

De stannar framför barriären. “Fy fan vad äckligt, så vidrigt!”, utbrister Kim.

Walker drar efter andan. “Alltså, vi drog nitlotten, hur svårt kan det andra vara?”
K: “Vad gör vi nu?”
W: “Vi har inget val, får jag repet?”
Kim ryser till och himlar med ögonen. “Fan vad jag hatar mitt liv.”

Hon kastar över repet till honom. “Jag är ändå glad att masken kväver alla lukter.”

W: “Du har inte sett tecken på någon annan?”
K: “Nej.”
W: “Jag litar inte på Butlers, eller på fyrtornet för den delen.”

[Kim slår för uppmärksamhet, perfekt.]

K: “Det är lugnt, vi är safe.”
Walker nickar bistert. “Vi får se om jag kan ta mig upp. “

Han klättrar. Muren är vedervärdig, men har gott om fästen, de kan klättra utan problem och finner sig snart på insidan.

Kim ser med avsmak på den köttiga ringen som omger ett svart hål i marken, fem meter i diameter. Det är mörkt men de enorma svarta kedjorna som faller ner i mitten på brunnen går inte att missa, de svajar lätt, gnisslar, trots att det är vindstilla i köttringen.

Walker går fram till kanten och försöker se botten men det är mörkt och de har inga lampor.

Kim ser sig omkring och konstaterar lakoniskt: “Det här måste vara världens ringmuskel.”
Walker suckar. “Tack för den tanken. Can’t unsee.”

Han drar granatgeväret och skjuter ner i hålet.

[15+5 = lyckat]

Världen skakar, tryckvågen får dimman temporärt att lätta. Kedjorna rister och med ett öronbedövande rassel när de dras upp ur hålet börjar kedjorna släpas efter marken när den blödande himlen långsamt börjar att segla iväg, fri från sina bojor.

***​

En cirkel i krita ritad på golvet i den översta våningen i Annies torn. Våningen är mjuk. Att tränga upp till den översta våningen är som att åter krypa in i livmodern, att återvända till den enda verkligt trygga plats de någonsin känt. Luften är kvav och varm, men trots den ojämna och fuktiga miljön har Cheryl lyckats hitta en plan yta att rita cirkeln på, imponerande med tanke på att det vibrerande membran de står på ständigt rör sig. Vid cirkeln står Tim, Richard, Alana och Cheryl.

Cheryl har tänkt använda vin och Diorkalken, hon påminner Tim och Rickard om att de inte får blunda utan måste stanna innan de är framme i Cedar Grove. De tittar på varandra och nickar, de har aldrig tittat tidigare under Butlers ritual.

Richard sväljer och tittar nervöst på Cheryl. “Gör det du ska.”

Ett långt rep letar sig från Mitchs handled till Tim och slutar runt Alanas midja. Repet är som en interdimensionell nätverkskabel, i alla fall i teorin.

[Cheryl slår 7 och misslyckas med ritualen, därefter 5 och misslyckas.]

Det tar tre flaskor vin innan den ökande promillen har gjort Cheryl så avslappnad att hon lyckas att uppnå rätt sinnesstämning för att sätta de avslutande orden och Butlernas ritual fullbordas.

Det vita bruset omsluter dem. Mitch, som för första gången är åskådare och inte deltagare, ser hur gestalterna i cirkeln bleknar, vitnar som minnen. Minnen som plötsligt inte längre finns. Sen är de borta. Det är inte utan att Mitch undrar om det är sista gången han såg dem.

Mitch tittar på Dana och Schaum. “Jag vet inte vad som händer när Aimee kommer. Men tveka inte.”

Schaum studerar hans ansikte tankfullt och nickar. “Vi lovar att vi inte ska vackla. Men är du säker på det här?”

Mitch ler blekt men övertygande och hans gloria pulserar lätt. “Det här är vägen. Den Enda måste bli hel.”

***
​

Cheryl blundar och känner Alanas hand stryka lätt över hennes arm. De står på taket av vad som måste vara Hotell Barony, den blå poolen glittrar i natten och ett tunt lager snö har lagt sig på taket och täcker de artificiella växterna. Stjärnklart. Skitkallt. Deras andedräkter skickar pustar av vit dimma ut i den mörka natten.

Alana trevar lite efter Cheryls arm, hon kan inte se, Guru Schaums djupröda scarf täcker hennes ögon som en bindel.

Alana huttrar till. “Det är kallt här. Då är vi framme.”

Cheryl omfamnar Alana för att dela värme och Alana slår sina armar runt Cheryl som spanar mot trappen ner från takterassen men de är ensamma här, ensamma med utsikt över vinterklädda Cedar Grove som lyser upp av alla neonljus och gatlyktor och röda och vita streck från motorvägarna.

Alana trevar sig fram till Cheryls hand och kramar den innan hon sträcker sig ut och letar efter Aimee, söker henne via sin uppkoppling i nacken nu när hon återfått täckningen efter att ha varit i radioskugga bortom barriären. Hennes kropp spänns när Aimee Vanderheim nyfiket och girigt sveper in i henne och fyller hennes sinnen med sin enorma närvaro.

***​

Mitch ligger naken på rygg. Det är lite som att vara innesluten i en kokong. Han känner membranet pulsera mot ryggen och de bara skinkorna. Han ser upp i Schaums och Danas vitsminkade ansikten, likt dödsmasker har de kalkat sina ansikten. Han ser ner på sin vältrimmade kropp och de röda blodsstrimmor från de små sår de skurit i väl valda chakran.

Schaums mässande tilltar i styrka när han och Dana greppar Mitchs hand i sina, kramar den kärleksfullt och de gemensamt hjälper honom föra den vassa knivens spets över hans bröst. Deras händer omsluter varandra, bildar ett bultande hjärta. Schaum ser in i Mitchs ögon och Schaums mun spricker upp i ett leende när han faderligt ser hur långt Mitch kommit sedan de först träffades i klädbutiken då han gav honom råd i mode och livet.

Mitchs gloria pulserar i takt med membranet, i hans ögon lyser längtan, rädsla och förundran. Hans hjärta slår hårdare när han ser det beröm gurun utstrålar. Mitch har gjort en fadersgestalt stolt. Danas ansikte ler. Hon är rörd. Hennes vitkalkade ansikte får strimmor av tårar. Men hon ler mot honom, varmt och moderligt. Hon nickar till Mitch, det är dags. Han nickar, hans röst är en viskning. “Jag drog pålen ur ditt hjärta, nu är det dags att den penetrerar mitt.”

Han försöker koppla upp sig till Aimee. Ett vitt landskap breder ut sig, han ser genom Tims ögon. Det vita ljuset mellan världarna bränner hans hornhinnor. Men han vägrar att blunda. Vägrar att se bort och vandrar genom Tim och letar sig vidare tills han hittar Alanas länk, svag men distinkt, bekant.

Han tränger in i henne och känner och ser för sin inre syn den pulserande datornärvaron som är Aimee Vanderheim. Hon är överallt i Alana. Han känner hur liten han - eller kanske Alana, de är nästan ett nu - är inför henne.

Han hör Alana viska i sitt huvud. “Det är dags, babe.”
Och Mitch ler tillfredställt, lättat, och svarar: “Det är gott. Nu kör vi.”

[Guru Schaum slår med fördel - 14+INT=lyckat.]

Mitch trycker kniven i sitt eget bröst medan han känner Aimees närvaro växa och känner två andra märkliga väsen närma sig honom. Först känner han de tre aspekternas nervositet när de alla fyra känner kniven spräcka huden och fortsätta nedåt. Sen vrede och ilska som ersätts av rädsla och fruktan när det vita tränger genom honom. Han välkomnar dem.

Deras familjeöverhuvud är vredgat. Familjen håller ihop. Hon är livrädd för vad han håller på att göra. Mitch kryper ihop som ett barn, men sedan är rollerna omvända. Han håller Den Tandade och blickar ner, kropparna smälter ihop, de är ett, de är familj.

Och kniven glider djupare, darrande, hjärtslagen får udden att vibrera. Han känner hur Den Bevingade accepterar sitt öde, hur den vetat att den här stunden skulle komma, hur den alltid vetat att det som är dött och begravt förr eller senare uppstår igen, även om det kanske inte känns igen av sin omvärld.

Kniven sjunker djupare. Aimee Vanderheims skrik fyller hans sinnen när hon genom Mitchs uppspärrade ögon ser in i guruns och Danas ansikten och förstår vad som håller på att ske. Hon är lurad, förrådd, men kan inte förmå sig att göra annat än att skrika. Lika förlamad som Mitch, som bara pressar kniven djupare. Skriken i hans inre fyller ett tomrum, först ekandes, sedan klingande i harmoni, fyra röster som skriker som ett nyfött barn.

Kniven stannar, till hjaltet stucken genom Mitchs hjärta.

fin​

 

[Sysp]

Som utlovat så kommer här tabellerna jag använde för att generera scener (diskuterades på sida ett av den här tråden) samt spelarmaterialet (namnlistorna och sysselsättningarna):