På det gamla forumet var via några entusiaster som försökte skapa en ny spännande kampanjmiljö till Fantasy! Det projeket blev aldrig avslutat men jag tyckte att ni kunde få ta del av det som i alla fall sammanställdes. Kanske är det någon som vill ta upp facklan och försöka färdigställa detta...
Fjärran nätter
Välkommen till Fjärran Nätter, en ny och spännande kampanj-miljö till Fantasy! Old School Gaming. Denna text kommer inte att beskriva hela den Faahriska kontinenten utan kommer bara koncentrera sig på Duljukistan, ett litet land i skuggan av den väldiga bergskedjan som kallas Drakryggen. Kampanjmiljön hämtar främst sin inspiration från klassiska arabiska sagor med hjältar som Aladdin, Ali Baba och Sinbad. Inspiration är också hämtad från medeltidens arabiska värld där män som Saladin, Tariq ibn Ziyad och profeten Muhammad formade världen. Målet är dock inte att göra en blek kopia av myternas mellanöstern utan att skapa en unik kampanjvärld späckad med spännande äventyr och uråldriga legender.
Concept art:
Faahr
De visa säger att den kontinent som kallas Faahr är den största som finns i världen. Hur långt kontinenten sträcker sig i östlig och sydlig riktning är det få som vet och de som har kartor över dessa okända områden vaktar girigt på dem som om de vore oprisbara skatter. De kända länderna är de som finns i det nordvästra hörnet av kontinenten. Det är nästan alltid detta område som människor menar när de pratar om Faahr. För enkelhetens skull när Faahr nämns i denna text så menas det nordvästra hörnet, menas hela kontinenten så står det kontinenten Faahr.
I Faahr lever ett stort antal olika folkslag som alla sägs härstamma från den gemensamma anfadern Tayibb Shihab. Den normala faahraiten har mörkare skinn än sina avlägsna kusiner i norr. De har oftast svart eller brunt hår och har bruna ögon, även om folket i Samanka domineras av sina smaragdgröna ögon. Människorna är i allmänhet slanka och härdade av det hårda livet under solen men samtidigt mycket vackra och livskraftiga.
De dominerande rikena är Ferrakesh, Salacia, Zenobia, Kefir, Borkesh, Duljukistan, Ufghulistan, Tikiristan och Nesayabur, fast det finns också många andra länder och regioner som påverkar livet i Faahr. Öster om alla dessa riken ligger Drakryggen, en väldig bergskedja som skiljer de nordvästra folkslagen från den övriga kontinenten.
Det sägs att en gång i tiden var alla folkslag i nordvästra Faahr samlade i ett enda väldigt konungarike under en gemensam gudakung. Riket kallades för Buhraan och styrdes från den legendariska staden Gorgesha som försvann i en sandstorm som sägs ha varat i hela fem år. Vad som egentligen fick Buhraan att falla är höjt i historiens mörker. I diasporan som följde skingrade sig människorna under en rad olika ledare och tog sig nya gudar. Under 500 år stred olika folkslag mot varandra och nya nationer kom och föll tills den nuvarande ordningen definierades. Det som finns kvar av den Buhraanska kulturen är urgamla monument och ruiner efter pyramider, broar, bergsfästen och statyer som finns utspridda över hela nordvästra Faahr och en lång väg söderut.
Faahr är till största delen ett ökenområde som bryts av mindre bergskedjor och några grönare flodområden. Öknen kallas för Zumhara och kan delas upp i två olika delar. I norr finns stenöknen där de flesta människorna bor i bördiga dalar eller längs efter floder och kusten där de idkar handel. Längre söderut finns sandöknen där Hallidaya-nomaderna lever vid sina oaser och fraktar varor mellan Faahr och kontinentens okända länder i söder. I öknen lever också de mystiska Nayaberna eller råttfolket som de kallas i dagligt tal. Denna oheliga korsning av människa och gnagare avskys som pesten av vanliga människor och de håller därför till i sandöknen där de kan vara för sig själva och tillbe sin stora sandorm.
Genom norra Faahr flyter Dardanfloden från Drakryggen i öster till Tamsinbukten i väster. Floden är områdets livsnerv och är en förutsättning för att människor skall kunna leva här över huvudtaget. Det är därför inte konstigt att rikena ligger som efter ett pärlband efter denna mäktiga flod och båtarna som segler upp och ner är stora och små men framför allt talrika.
Duljukistan
I skuggan av bergskedjan som kallas Drakryggen ligger ett litet rike som kallas Duljukistan efter landsfadern Duljuk den rättvise som efter en rad olika krig beslöt att fly med sitt folk och hitta nya landamären där han kunde leva i fred i och frihet. Duljuk följde först den mäktiga Dardanfloden som rinner genom hela Faahr och svängde därefter av västerut vid bifloden Waday som han följde tills hans folk kom till det område som kom att kallas Duljukistan. Vid foten av bergskedjan lät Duljuk grunda en vacker stad som kom att kallas för Arish efter Duljuks älskade första fru.
Landet består mest av stenöken och gränsar i söder till den stora sandöknen. Efter Wadayfloden är jorden bördig och här ligger byarna tätt där bönderna arbetar på sina åkrar och i sina olivlundar. I bergen vallar fåraherdarna sina får och förser staden med kött och ull. Det pågår också en viss gruvverksamhet i Drakryggen, främst vid byn Vanak som också agerar som straffkoloni för landets kriminella.
Duljukistans huvudnäring är dock handel. Efter Wadayfloden kommer och avgår dagligen många handelsfartyg som förser landet med allt de själva inte kan producera. De stora exportvarorna är salt, kol, olivolja, bomull och sidenmattor. Från söderns saltöken kommer Hallidaya-nomaderna med sina långa kamelkaravaner och förser landet med handarbeten, lampolja och andra exotiska varor.
Samhälle
Duljukistan är en monarki som styrs av sultanen och envålds-härskaren Sahir-ul-Jawahri. Till sin hjälp har sultanen en grupp vesirer (rådgivare) och de fem khanerna som lyder hans minsta vink. För att kunna styra landet effektivt har Duljukistan delats in i sex wilayahor (provinser), det största och mäktigaste kring staden Arish styrs direkt av sultanen medan de övriga fem styrs av var sin khan. Vesirerna har förutom rådgivning oftast en ministerpost med stort ansvar över exempelvis ekonomi, renhållning, handel, hantverk, religion eller något annat viktigt.
Ordningen i landet hålls av rikets soldater. Förutom att den största andelen är förlagd till huvudstaden Arish finns även en bataljon förlagd till gränsfästningen Al-Gefella. Med sitt strategiska läge vid Wadayfloden ligger fästningen vid Duljukistans västgräns och ser till att inga fientliga skepp seglar vidare in i landet.
Förutom soldaterna finns också en hemlig polis i Duljukistan som kallas för Svartmantlarna. Hur många eller vilka som tillhör denna organisation är en väl bevarad hemlighet. Svartmantlarna är direkt underställda sultanen och har stor frihet att göra vad de vill så länge det sker i rikets tjänst. Enligt ryktena är tortyr och utpressning vanliga metoder för införskaffning av information inom Svartmantlarna.
Människorna i Duljukistan kan delas upp i fyra olika samhällsklasser. Överst på pyramiden finns de ädla som består av sultanens, khanernas och vesirernas familjer. Under dem kommer de fria, människor som inte direkt är underkastad någon annan herre utan kan göra litet som de vill. Vanliga yrken inom denna grupp är handelsmän, hantverkare, officerare och präster. Under dessa två grupper finns de livegna som är den största klassen. Detta är människor som är i ett beroendeförhållande. De kan inte göra som de vill men har ändå vissa friheter gentemot sina herrar. Bönder, lärlingar, tjänare och vanliga soldater tillhör denna grupp. Underst i samhällspyramiden är slavarna som direkt ägs av någon. Slavarna har inga rättigheter och en herre kan döda dem utan att riskera några konsekvenser.
Religion
I Duljukistan finns det många olika religioner från Faahrs alla hörn. Allt från polyteism till andedyrkan är vanlig och i Arish finns det fem större tempel och två dussin mindre helgedomar dedikerade till olika trosuppfattningar. Enligt tradition har sultanerna alltid varit öppna till nya läror och stor religionsfrihet råder därför i landet.
Den största religionen i landet är dyrkan av Yuquba, månens och stjärnornas gud. Yuquba är herre i gudarnas boning och hans maka är solgudinnan Nawara. Tillsammans styr de över världen och vakar över de rättroendes liv. Enligt denna tro befrias själen från kroppens köttsliga fängelse när man dör och ställs sedan inför gudaparet som bedömer om själen är värdig att reinkarneras och återvända till världen i en ny kropp eller om själen är ovärdig och för evigt bränns i solens stekande helvete.
En annan gud som dyrkas med stor passion är falkgudinnan Humaraya som styr världens vind. Dessa dyrkare brukar under högtider ikläda sig falkhjälmar och fjädertäckta mantlar för att därefter dansa genom stadens gator i en färgsprakande karneval.
Många soldater tillber den svarte skorpionguden Mirkosh med sin dödliga tagg. Mirkosh är ökenstormen och krigets gud vars vrede bara kan blidkas med fallna fienders själar. Den som inte visar tillräckligt mod och dödsförakt under bataljer sticker Mirkosh ned med sin tagg och själen får därefter vandra för evigt i ett grått ökenlandskap.
På senare tid har en ny lära, som kallas Den ende vägen, nått Arish och börjat väcka uppmärksamhet. Det är en tro på bara en gud som förkunnar att alla andra gudar är falska och att de egentligen är demoner som vill dra ner människan i fördärvet. Många vill att sultanen skall förbjuda denna nya lära och utvisa profetissan Mahaaba men eftersom hon predikar bärmhärtighet och samförstånd så har denne tills vidare valt att inte ingripa.
Andra gudar som dyrkas i Duljukistan är eldguden Baalar, fruktbarhetsgudinnan Gahlaya, spindelguden Sattara, tjurguden Zekera, flodguden Nahar, jaktgudinnan Serma och många många andra. Till och med nayaberna har en liten helgedom i Arish ärad till deras store sandorm till gud.
Djur och varelser
Människor är det dominerande folkslaget i Duljukistan. Ibland kan man se små grupper av nayaber som besöker i Arish i sina hemlighetsfulla ärenden. Vanliga domisticerade djur är hästar, kameler, tjurar, kor, får och katter. På landsbygden kan man se många vilda djur som schakaler, skorpioner, ormar, ökenrävar, och slagfalkar. Ibland vandrar jätteskorpioner in i landet från Zumharas sandöken och ställer till stora besvär. I Drakryggen lever många olika varelser som orker, klippgubbar och drakar men de är har ännu inte utgjort något större hot mot landet. Värre är det med djinner och likätare som enligt vidskepligt folk lever i stort antal i öknen.
Trolldom och svartkonst
I Duljukistan är fruktan för svart och vit magi stor. De magiker som finns i landet ses på med stor misstro eller ren fruktan. För att skydda sig mot onda magikers förbannelser inhandlar vanligt folk magiska talismaner, brygder och juveler till skyhöga priser. Det finns ingen gräns när det gäller folks vidskeplighet om vilka krafter som magiker har och vilka dunkla mål de försöker uppnå. De flesta tror att en magiker lever för makt och odödlighet. De kan ge människor de inte gillar det onda ögat och kan framkalla demoner från helvetets djupaste hålor enligt ryktena.
I landet finns det också många legender om magiska föremål och deras krafter. Narbu-Hatats bok, Thawabs sju äpplen och Prins Makins flygande matta är de mest ryktbara. Varje år ger många äventyrliga personer sig iväg för att finna dessa och många andra magiska föremål i hopp om att vinna berömmelse och rikedom.
Platser
Människorna i Duljukistan har byggt sina samhällen kring den bördiga jorden vid Wadayfloden men det är inte bara här det finns intressanta platser att besöka. Ute i den obebodda klippöknen finns det många oaser, monument och ruiner från forntiden. Uppe i Drakryggen finns det stenbrott, gruvor, övergivna klippfästen och mörka portar som leder djupt in i bergen. Den som letar kan finna de mest förunderliga platser att besöka i ett land som Duljukistan.
Kartaskiss:
Al-Gefella
Längst i väster, mot gränsen till Borkesh, har sultanerna av Duljukistan låtit uppföra Al-Gefella, ett mäktigt fäste till skydd mot västliga inkräktare. Över Wadayfloden hänger en tjock kedja som effektivt hinder oinbjudna från att segla in i landet. Kedjan sänks bara under vattenytan för handelsskepp som har betalt sin tull för att komma in i landet. Al-Gefella kallas för Duljukistans port, för de flesta som besöker landet kommer in denna väg. Al-Gefella är Duljukistan mäktigaste provins, förutom den kring Arish, och för att bevaka sina intressen har sultanen alltid en manstark styrka på plats.
Al-Tara
Norr om Arish i Drakryggen finns en mäktig port uthuggen ur själva berget. Mäktiga pelare, obelisker och stora mantikorstatyer smyckar porten medan ingången bara är ett stort fyrkantigt svart hål som saknar dörr. Det sägs att porten i Al-Tara är en väg genom bergen till andra sidan av Drakryggen. Ingen vet dock om detta är sant för ingen som har prövat lyckan de senaste 100 åren har återvänt med livet i behåll.
Arish
Längst i öster vid foten av Drakryggen ligger Arish, Duljukistans huvudstad. Det är en rik och vacker stad uppförd i vit sten med många torn. Landets blåvita vimplar med den gyllene halvmånen
och tre stjärnor fladdrar från de lökformade kupolerna. Genom Arish rinner Wadayfloden vars vatten även fyller den breda vallgraven som skyddar staden. Innanför vallgraven står en tolv meter hög stadsmur med många vakttorn.
I centrala Arish står sultanens stora palats med tillhörande trädgård. Här finns också en stor kasern dit många soldater är förlagda. I västra Arish finns köpmannakvarteren och stadens hamn. I norra Arish finns många av templen och här bor också de flesta hantverkarna. I östra Arish bor de rika och mäktiga, här kan man även finna de flesta av de lökformade tornen. I södra Arish bor de fattigaste även om väldigt få är utblottade i staden. Här finns också de flesta värdshusen och de mer ljusskygga inrättningarna.
Bardishi
För ungefär 200 år sedan fanns det en sekt i Arish som tillbad den mörke demonguden Ogol. Sekten brukade kidnappa oskyldiga människor och offra dem på sina blodiga altare. När den dåvarande sultanen fick reda på vad sekten höll på med fördrev han dem från staden och de tog sin tillflykt upp i Drakryggen. Djupt inne bland bergen fann sekten Bardishi, ett övergivet fäste på en hög bergsklippa. Sekten bosatte sig i fästet och svor att hämnas. Ett år senare dog sultanen under mystiska omständigheter och myten som Bardishi och dess lönnmördarsekt föddes. Det sägs att sekten existerar än idag och utför sitt mörka värv som en del i dyrkandet av Ogol. Var exakt Bardashi ligger verkar ingen veta mer än att det ligger någonstans i Drakryggen norr om Arish.
Den ensamma pyramiden
Långt ute i klippöknen nordväst om Arish finns en väldig ensam pyramid från den buhraanska tiden. Pyramiden glänser i vit marmor och har släta sidor. På den södra sidan finns en lång trappa som leder upp till en port i närheten av toppen. Runt porten finns en mängd magiska hieroglyfer som ingen har lyckats tyda och som ser till att porten hålls stängd. Teorierna är många över vad pyramiden innehåller. En del säger att det är en gravkammare för gudakungen Hatman-Yago som levde för 800 år sedan. Andra säger att det är ett fängelse för svartkonstnären Khaldunhotep och hans mörka hov av djinner. Vad som än är sant så är de flesta överens om att vad som än finns i pyramiden så skall dess vila inte störas.
Maki-oasen
Vid Duljukistans södra gräns, där klippöknen går över till sandöknen finns Maki-oasen med sina palmer och sitt stora tältläger. I oasen bor en klan hallidaya-nomader med deras hövding Baba Karim. Maki-oasen tillhör inte Duljukistan men sultanerna gör anspråk på allt land norr om oasen. Nomaderna är mycket vaksamma över oasens rikedomar och låter inte vem som helst dricka av dess vatten. Från Maki-oasen avgår med ojämna mellanrum karavaner mot den djupa öknen i söder.
Tahirs kullar
I sydvästra Duljukistan finns ett stort stenökenområde med hundratals kullar. Området kallas Tahirs kullar efter prins Tahir som försökte störta sin bror i ett försök att själv ta över makten i landet. Sultanen lyckades dock besegra Tahirs trupper och han jagade dem därefter till dessa kullar där Tahir stred sin sista desperata strid. Efter blodbladet begravdes de döda bland kullarna utan att någon präst sade några välsignande ord. Därför sägs det att de döda fortfarande hemsöker kullarna i form av hemska likätare som hatar allt levande.
Vanak
Långt inne i Drakryggen finns det ett gruvsamhälle som kallas Vanak. Här bryter slavar och straffångar efter salt i de talrika saltgruvorna som sedan fraktas efter smala bergsstigar till Arish där det säljs till stor förtjänst.
Wadayfloden
Från Drakryggen i öster rinner Wadayfloden genom hela Duljukistan vidare till Borkesh där den sammanflyter med den mäktiga Dardanfloden. På Wadayfloden seglar ständigt handelsskepp österut och västerut med sitt värdefulla gods av varor. En liten del av befolkning livnär sig som fiskare i floden där de fiskar den talrika banyarafisken. Vill man färdas genom landet gör man det säkrast genom att resa över floden. Från Arish snirklar sig vattnet förbi många byar och khanernas palats för att sluta vid fästningen Al-Gefella. Man skall dock akta sig för att falla i floden för där lever både krokodiler och tjurhajar.
Personer
Sultan Sahir-ul-Jawahri
Duljukistan styrs av envåldshärskaren Sahir-ul-Jawahri, den 34:e sultanen av Duljukistan och ättling i rakt nedgående led till landsfadern Duljuk. Han är en gammal man med stor vitt skägg och hårda ögon. I två decennier har han styrt landet med fast och rättvis hand men på senare år har han börjat bli en aning paranoid och ser faror över allt. Detta har påverkat hans populäritet negativt och många önskar att han skulle abdikera så att hans äldsta son prins Hassim kunde ta över styret av landet.
Qasim Khan
Kusin till sultanen och den khan som styr över provinsen runt Al-Gefella och dess fästning. Qasim är en lång man med svart mustasch och hakskägg. Han har rykte om sig att vara en hård och makthungrig person som vill ta över styret av Duljukistan efter sultanens bortgång. Elaka tungor berättar att Qasim försöker vinna prinsessan och kusindottern Ayishas hand i giftermål för att rättfärdiga hans anspråk på tronen.
Yamanhotep
Vesir och magiker. Yamanhotep har varit rådgivare åt de fem senaste sultanerna och ingen vet egentligen hur gammal han är. Hans mörka hud pekar på att han inte är faahrait utan kommer från kontinentens okända södra delar. Yamanhotep är sällan med när sultanen samlar sitt råd utan dyker oftast bara upp i orostider eller när en ny sultan äntrar tronen. Han bor i ett muromgärdat torn i Arish där han sägs studera stjärnorna och de tecken de förebudar.
Profetissan Mahaaba
En dag kom Mahaaba gående från öknen och började predika guds budskap till folket i Duljukistan. Hon predikade att det bara fanns en gud och en väg att vandra. Eftersom det var ett hoppfullt budskap hon predikade började främst de fattiga att lyssna och hennes religion vinner dagligen nya troende. Mahaaba är en medelsålders kvinna som går klädd i en svart abaya och bär en gyllene maggördel.
Jumana bint Zarma
Av många ansedd som den vackraste kvinnan i hela Arish. Jumana arbetar som magdansös och för dyra pengar visar hon upp sina förtrollande konster för de rika och mäktiga. Ytterst få vet också att hon härstammar från den lönnmördarsekt som lever i hemlig avskildhet i Drakryggen. Betalas hon bra kan hon ordna kontakt mellan sekten och eventuella klienter.
Baba Karim.
Hallidaya-nomadernas starke man i norr. Normalt hittar man Baba Karim i Maki-oasen där han lever med sitt folk. Ibland kommer han dock på besök till Arish med sina kamelkaravaner lastade med exotiska varor från fjärran platser. Vill man besöka sandöknen söder om Duljukistan gör man rätt i att kontakta Baba Karim då han kan bistå med både kartor och vägvisare om priset är det rätta.
Nayaberna
Öknens folk. I Zumharas sandöken och de kringliggande bergen lever ett mystiskt ökenfolk som kallas nayaber. Till utseende liknar de människor men de har helt klart råttliknande drag och de luktar på ett mycket speciellt sätt. En person som en gång känt den obehagliga lukten glömmer den aldrig. Vissa påstår att nayaberna är en galen trollkarls misslyckade experiment att skapa en lojal tjänarras medan andra påstår att de är människor från den buhraanska tiden som drabbats av en förbannelse. Vad som än är sant så är nayaberna helt anpassade för ett liv i öknen. De blir sällan högre än fem fot och har svarta ögon. De lindar in sina kroppar i mumieliknande tygremsor och ovanför bär de mörka mantlar med både huva och ansiktsmask.
Nayaberna är ett nomadfolk som rider omkring på kameler i grupper på 20-30 individer. De tillber Den stora sandormen, en gudom som är personifierad i alla de stora sandormarna som lever djupt inne i sandöknen. Deras liv är redan från början hårt och bara de starkaste lyckas överleva i den skoningslösa öknen. Det sägs att de är experter på att kamouflera sig och kan ljudlöst ta sig fram i både öknen och bergen. Oftast håller sig nayaberna för sig själva även om de har en viss kontakt med hallidaya-nomaderna. Ibland söker sig ensamma eller små grupper av nayaber till civiliserade områden. Det rör sig nästan uteslutande om individer som utsända på ett speciellt uppdrag. Det kan vara att de skall inhandla något som de själva inte kan tillverka eller för att hämnas någon oförrätt. I strid slåss de med korta spjut och dafya, en lång kurvig kniv som kulturellt inom nayaberna är ett bevis för att individen är nått vuxenlivet.
Strid: 9.
Skada: 1T+3 (spjut), 1T+2 (dafya).
Kroppspoäng: 10.
Magiskt försvar: 5.
Rustning: 1.
Specialförmågor: Smyga 2, Vildmarksvana (öken) 3.
- - - - - - - -
Det var allt. Hoppas detta kan skänka någon glädje...
Fjärran nätter
Välkommen till Fjärran Nätter, en ny och spännande kampanj-miljö till Fantasy! Old School Gaming. Denna text kommer inte att beskriva hela den Faahriska kontinenten utan kommer bara koncentrera sig på Duljukistan, ett litet land i skuggan av den väldiga bergskedjan som kallas Drakryggen. Kampanjmiljön hämtar främst sin inspiration från klassiska arabiska sagor med hjältar som Aladdin, Ali Baba och Sinbad. Inspiration är också hämtad från medeltidens arabiska värld där män som Saladin, Tariq ibn Ziyad och profeten Muhammad formade världen. Målet är dock inte att göra en blek kopia av myternas mellanöstern utan att skapa en unik kampanjvärld späckad med spännande äventyr och uråldriga legender.
Concept art:
Faahr
De visa säger att den kontinent som kallas Faahr är den största som finns i världen. Hur långt kontinenten sträcker sig i östlig och sydlig riktning är det få som vet och de som har kartor över dessa okända områden vaktar girigt på dem som om de vore oprisbara skatter. De kända länderna är de som finns i det nordvästra hörnet av kontinenten. Det är nästan alltid detta område som människor menar när de pratar om Faahr. För enkelhetens skull när Faahr nämns i denna text så menas det nordvästra hörnet, menas hela kontinenten så står det kontinenten Faahr.
I Faahr lever ett stort antal olika folkslag som alla sägs härstamma från den gemensamma anfadern Tayibb Shihab. Den normala faahraiten har mörkare skinn än sina avlägsna kusiner i norr. De har oftast svart eller brunt hår och har bruna ögon, även om folket i Samanka domineras av sina smaragdgröna ögon. Människorna är i allmänhet slanka och härdade av det hårda livet under solen men samtidigt mycket vackra och livskraftiga.
De dominerande rikena är Ferrakesh, Salacia, Zenobia, Kefir, Borkesh, Duljukistan, Ufghulistan, Tikiristan och Nesayabur, fast det finns också många andra länder och regioner som påverkar livet i Faahr. Öster om alla dessa riken ligger Drakryggen, en väldig bergskedja som skiljer de nordvästra folkslagen från den övriga kontinenten.
Det sägs att en gång i tiden var alla folkslag i nordvästra Faahr samlade i ett enda väldigt konungarike under en gemensam gudakung. Riket kallades för Buhraan och styrdes från den legendariska staden Gorgesha som försvann i en sandstorm som sägs ha varat i hela fem år. Vad som egentligen fick Buhraan att falla är höjt i historiens mörker. I diasporan som följde skingrade sig människorna under en rad olika ledare och tog sig nya gudar. Under 500 år stred olika folkslag mot varandra och nya nationer kom och föll tills den nuvarande ordningen definierades. Det som finns kvar av den Buhraanska kulturen är urgamla monument och ruiner efter pyramider, broar, bergsfästen och statyer som finns utspridda över hela nordvästra Faahr och en lång väg söderut.
Faahr är till största delen ett ökenområde som bryts av mindre bergskedjor och några grönare flodområden. Öknen kallas för Zumhara och kan delas upp i två olika delar. I norr finns stenöknen där de flesta människorna bor i bördiga dalar eller längs efter floder och kusten där de idkar handel. Längre söderut finns sandöknen där Hallidaya-nomaderna lever vid sina oaser och fraktar varor mellan Faahr och kontinentens okända länder i söder. I öknen lever också de mystiska Nayaberna eller råttfolket som de kallas i dagligt tal. Denna oheliga korsning av människa och gnagare avskys som pesten av vanliga människor och de håller därför till i sandöknen där de kan vara för sig själva och tillbe sin stora sandorm.
Genom norra Faahr flyter Dardanfloden från Drakryggen i öster till Tamsinbukten i väster. Floden är områdets livsnerv och är en förutsättning för att människor skall kunna leva här över huvudtaget. Det är därför inte konstigt att rikena ligger som efter ett pärlband efter denna mäktiga flod och båtarna som segler upp och ner är stora och små men framför allt talrika.
Duljukistan
I skuggan av bergskedjan som kallas Drakryggen ligger ett litet rike som kallas Duljukistan efter landsfadern Duljuk den rättvise som efter en rad olika krig beslöt att fly med sitt folk och hitta nya landamären där han kunde leva i fred i och frihet. Duljuk följde först den mäktiga Dardanfloden som rinner genom hela Faahr och svängde därefter av västerut vid bifloden Waday som han följde tills hans folk kom till det område som kom att kallas Duljukistan. Vid foten av bergskedjan lät Duljuk grunda en vacker stad som kom att kallas för Arish efter Duljuks älskade första fru.
Landet består mest av stenöken och gränsar i söder till den stora sandöknen. Efter Wadayfloden är jorden bördig och här ligger byarna tätt där bönderna arbetar på sina åkrar och i sina olivlundar. I bergen vallar fåraherdarna sina får och förser staden med kött och ull. Det pågår också en viss gruvverksamhet i Drakryggen, främst vid byn Vanak som också agerar som straffkoloni för landets kriminella.
Duljukistans huvudnäring är dock handel. Efter Wadayfloden kommer och avgår dagligen många handelsfartyg som förser landet med allt de själva inte kan producera. De stora exportvarorna är salt, kol, olivolja, bomull och sidenmattor. Från söderns saltöken kommer Hallidaya-nomaderna med sina långa kamelkaravaner och förser landet med handarbeten, lampolja och andra exotiska varor.
Samhälle
Duljukistan är en monarki som styrs av sultanen och envålds-härskaren Sahir-ul-Jawahri. Till sin hjälp har sultanen en grupp vesirer (rådgivare) och de fem khanerna som lyder hans minsta vink. För att kunna styra landet effektivt har Duljukistan delats in i sex wilayahor (provinser), det största och mäktigaste kring staden Arish styrs direkt av sultanen medan de övriga fem styrs av var sin khan. Vesirerna har förutom rådgivning oftast en ministerpost med stort ansvar över exempelvis ekonomi, renhållning, handel, hantverk, religion eller något annat viktigt.
Ordningen i landet hålls av rikets soldater. Förutom att den största andelen är förlagd till huvudstaden Arish finns även en bataljon förlagd till gränsfästningen Al-Gefella. Med sitt strategiska läge vid Wadayfloden ligger fästningen vid Duljukistans västgräns och ser till att inga fientliga skepp seglar vidare in i landet.
Förutom soldaterna finns också en hemlig polis i Duljukistan som kallas för Svartmantlarna. Hur många eller vilka som tillhör denna organisation är en väl bevarad hemlighet. Svartmantlarna är direkt underställda sultanen och har stor frihet att göra vad de vill så länge det sker i rikets tjänst. Enligt ryktena är tortyr och utpressning vanliga metoder för införskaffning av information inom Svartmantlarna.
Människorna i Duljukistan kan delas upp i fyra olika samhällsklasser. Överst på pyramiden finns de ädla som består av sultanens, khanernas och vesirernas familjer. Under dem kommer de fria, människor som inte direkt är underkastad någon annan herre utan kan göra litet som de vill. Vanliga yrken inom denna grupp är handelsmän, hantverkare, officerare och präster. Under dessa två grupper finns de livegna som är den största klassen. Detta är människor som är i ett beroendeförhållande. De kan inte göra som de vill men har ändå vissa friheter gentemot sina herrar. Bönder, lärlingar, tjänare och vanliga soldater tillhör denna grupp. Underst i samhällspyramiden är slavarna som direkt ägs av någon. Slavarna har inga rättigheter och en herre kan döda dem utan att riskera några konsekvenser.
Religion
I Duljukistan finns det många olika religioner från Faahrs alla hörn. Allt från polyteism till andedyrkan är vanlig och i Arish finns det fem större tempel och två dussin mindre helgedomar dedikerade till olika trosuppfattningar. Enligt tradition har sultanerna alltid varit öppna till nya läror och stor religionsfrihet råder därför i landet.
Den största religionen i landet är dyrkan av Yuquba, månens och stjärnornas gud. Yuquba är herre i gudarnas boning och hans maka är solgudinnan Nawara. Tillsammans styr de över världen och vakar över de rättroendes liv. Enligt denna tro befrias själen från kroppens köttsliga fängelse när man dör och ställs sedan inför gudaparet som bedömer om själen är värdig att reinkarneras och återvända till världen i en ny kropp eller om själen är ovärdig och för evigt bränns i solens stekande helvete.
En annan gud som dyrkas med stor passion är falkgudinnan Humaraya som styr världens vind. Dessa dyrkare brukar under högtider ikläda sig falkhjälmar och fjädertäckta mantlar för att därefter dansa genom stadens gator i en färgsprakande karneval.
Många soldater tillber den svarte skorpionguden Mirkosh med sin dödliga tagg. Mirkosh är ökenstormen och krigets gud vars vrede bara kan blidkas med fallna fienders själar. Den som inte visar tillräckligt mod och dödsförakt under bataljer sticker Mirkosh ned med sin tagg och själen får därefter vandra för evigt i ett grått ökenlandskap.
På senare tid har en ny lära, som kallas Den ende vägen, nått Arish och börjat väcka uppmärksamhet. Det är en tro på bara en gud som förkunnar att alla andra gudar är falska och att de egentligen är demoner som vill dra ner människan i fördärvet. Många vill att sultanen skall förbjuda denna nya lära och utvisa profetissan Mahaaba men eftersom hon predikar bärmhärtighet och samförstånd så har denne tills vidare valt att inte ingripa.
Andra gudar som dyrkas i Duljukistan är eldguden Baalar, fruktbarhetsgudinnan Gahlaya, spindelguden Sattara, tjurguden Zekera, flodguden Nahar, jaktgudinnan Serma och många många andra. Till och med nayaberna har en liten helgedom i Arish ärad till deras store sandorm till gud.
Djur och varelser
Människor är det dominerande folkslaget i Duljukistan. Ibland kan man se små grupper av nayaber som besöker i Arish i sina hemlighetsfulla ärenden. Vanliga domisticerade djur är hästar, kameler, tjurar, kor, får och katter. På landsbygden kan man se många vilda djur som schakaler, skorpioner, ormar, ökenrävar, och slagfalkar. Ibland vandrar jätteskorpioner in i landet från Zumharas sandöken och ställer till stora besvär. I Drakryggen lever många olika varelser som orker, klippgubbar och drakar men de är har ännu inte utgjort något större hot mot landet. Värre är det med djinner och likätare som enligt vidskepligt folk lever i stort antal i öknen.
Trolldom och svartkonst
I Duljukistan är fruktan för svart och vit magi stor. De magiker som finns i landet ses på med stor misstro eller ren fruktan. För att skydda sig mot onda magikers förbannelser inhandlar vanligt folk magiska talismaner, brygder och juveler till skyhöga priser. Det finns ingen gräns när det gäller folks vidskeplighet om vilka krafter som magiker har och vilka dunkla mål de försöker uppnå. De flesta tror att en magiker lever för makt och odödlighet. De kan ge människor de inte gillar det onda ögat och kan framkalla demoner från helvetets djupaste hålor enligt ryktena.
I landet finns det också många legender om magiska föremål och deras krafter. Narbu-Hatats bok, Thawabs sju äpplen och Prins Makins flygande matta är de mest ryktbara. Varje år ger många äventyrliga personer sig iväg för att finna dessa och många andra magiska föremål i hopp om att vinna berömmelse och rikedom.
Platser
Människorna i Duljukistan har byggt sina samhällen kring den bördiga jorden vid Wadayfloden men det är inte bara här det finns intressanta platser att besöka. Ute i den obebodda klippöknen finns det många oaser, monument och ruiner från forntiden. Uppe i Drakryggen finns det stenbrott, gruvor, övergivna klippfästen och mörka portar som leder djupt in i bergen. Den som letar kan finna de mest förunderliga platser att besöka i ett land som Duljukistan.
Kartaskiss:
Al-Gefella
Längst i väster, mot gränsen till Borkesh, har sultanerna av Duljukistan låtit uppföra Al-Gefella, ett mäktigt fäste till skydd mot västliga inkräktare. Över Wadayfloden hänger en tjock kedja som effektivt hinder oinbjudna från att segla in i landet. Kedjan sänks bara under vattenytan för handelsskepp som har betalt sin tull för att komma in i landet. Al-Gefella kallas för Duljukistans port, för de flesta som besöker landet kommer in denna väg. Al-Gefella är Duljukistan mäktigaste provins, förutom den kring Arish, och för att bevaka sina intressen har sultanen alltid en manstark styrka på plats.
Al-Tara
Norr om Arish i Drakryggen finns en mäktig port uthuggen ur själva berget. Mäktiga pelare, obelisker och stora mantikorstatyer smyckar porten medan ingången bara är ett stort fyrkantigt svart hål som saknar dörr. Det sägs att porten i Al-Tara är en väg genom bergen till andra sidan av Drakryggen. Ingen vet dock om detta är sant för ingen som har prövat lyckan de senaste 100 åren har återvänt med livet i behåll.
Arish
Längst i öster vid foten av Drakryggen ligger Arish, Duljukistans huvudstad. Det är en rik och vacker stad uppförd i vit sten med många torn. Landets blåvita vimplar med den gyllene halvmånen
och tre stjärnor fladdrar från de lökformade kupolerna. Genom Arish rinner Wadayfloden vars vatten även fyller den breda vallgraven som skyddar staden. Innanför vallgraven står en tolv meter hög stadsmur med många vakttorn.
I centrala Arish står sultanens stora palats med tillhörande trädgård. Här finns också en stor kasern dit många soldater är förlagda. I västra Arish finns köpmannakvarteren och stadens hamn. I norra Arish finns många av templen och här bor också de flesta hantverkarna. I östra Arish bor de rika och mäktiga, här kan man även finna de flesta av de lökformade tornen. I södra Arish bor de fattigaste även om väldigt få är utblottade i staden. Här finns också de flesta värdshusen och de mer ljusskygga inrättningarna.
Bardishi
För ungefär 200 år sedan fanns det en sekt i Arish som tillbad den mörke demonguden Ogol. Sekten brukade kidnappa oskyldiga människor och offra dem på sina blodiga altare. När den dåvarande sultanen fick reda på vad sekten höll på med fördrev han dem från staden och de tog sin tillflykt upp i Drakryggen. Djupt inne bland bergen fann sekten Bardishi, ett övergivet fäste på en hög bergsklippa. Sekten bosatte sig i fästet och svor att hämnas. Ett år senare dog sultanen under mystiska omständigheter och myten som Bardishi och dess lönnmördarsekt föddes. Det sägs att sekten existerar än idag och utför sitt mörka värv som en del i dyrkandet av Ogol. Var exakt Bardashi ligger verkar ingen veta mer än att det ligger någonstans i Drakryggen norr om Arish.
Den ensamma pyramiden
Långt ute i klippöknen nordväst om Arish finns en väldig ensam pyramid från den buhraanska tiden. Pyramiden glänser i vit marmor och har släta sidor. På den södra sidan finns en lång trappa som leder upp till en port i närheten av toppen. Runt porten finns en mängd magiska hieroglyfer som ingen har lyckats tyda och som ser till att porten hålls stängd. Teorierna är många över vad pyramiden innehåller. En del säger att det är en gravkammare för gudakungen Hatman-Yago som levde för 800 år sedan. Andra säger att det är ett fängelse för svartkonstnären Khaldunhotep och hans mörka hov av djinner. Vad som än är sant så är de flesta överens om att vad som än finns i pyramiden så skall dess vila inte störas.
Maki-oasen
Vid Duljukistans södra gräns, där klippöknen går över till sandöknen finns Maki-oasen med sina palmer och sitt stora tältläger. I oasen bor en klan hallidaya-nomader med deras hövding Baba Karim. Maki-oasen tillhör inte Duljukistan men sultanerna gör anspråk på allt land norr om oasen. Nomaderna är mycket vaksamma över oasens rikedomar och låter inte vem som helst dricka av dess vatten. Från Maki-oasen avgår med ojämna mellanrum karavaner mot den djupa öknen i söder.
Tahirs kullar
I sydvästra Duljukistan finns ett stort stenökenområde med hundratals kullar. Området kallas Tahirs kullar efter prins Tahir som försökte störta sin bror i ett försök att själv ta över makten i landet. Sultanen lyckades dock besegra Tahirs trupper och han jagade dem därefter till dessa kullar där Tahir stred sin sista desperata strid. Efter blodbladet begravdes de döda bland kullarna utan att någon präst sade några välsignande ord. Därför sägs det att de döda fortfarande hemsöker kullarna i form av hemska likätare som hatar allt levande.
Vanak
Långt inne i Drakryggen finns det ett gruvsamhälle som kallas Vanak. Här bryter slavar och straffångar efter salt i de talrika saltgruvorna som sedan fraktas efter smala bergsstigar till Arish där det säljs till stor förtjänst.
Wadayfloden
Från Drakryggen i öster rinner Wadayfloden genom hela Duljukistan vidare till Borkesh där den sammanflyter med den mäktiga Dardanfloden. På Wadayfloden seglar ständigt handelsskepp österut och västerut med sitt värdefulla gods av varor. En liten del av befolkning livnär sig som fiskare i floden där de fiskar den talrika banyarafisken. Vill man färdas genom landet gör man det säkrast genom att resa över floden. Från Arish snirklar sig vattnet förbi många byar och khanernas palats för att sluta vid fästningen Al-Gefella. Man skall dock akta sig för att falla i floden för där lever både krokodiler och tjurhajar.
Personer
Sultan Sahir-ul-Jawahri
Duljukistan styrs av envåldshärskaren Sahir-ul-Jawahri, den 34:e sultanen av Duljukistan och ättling i rakt nedgående led till landsfadern Duljuk. Han är en gammal man med stor vitt skägg och hårda ögon. I två decennier har han styrt landet med fast och rättvis hand men på senare år har han börjat bli en aning paranoid och ser faror över allt. Detta har påverkat hans populäritet negativt och många önskar att han skulle abdikera så att hans äldsta son prins Hassim kunde ta över styret av landet.
Qasim Khan
Kusin till sultanen och den khan som styr över provinsen runt Al-Gefella och dess fästning. Qasim är en lång man med svart mustasch och hakskägg. Han har rykte om sig att vara en hård och makthungrig person som vill ta över styret av Duljukistan efter sultanens bortgång. Elaka tungor berättar att Qasim försöker vinna prinsessan och kusindottern Ayishas hand i giftermål för att rättfärdiga hans anspråk på tronen.
Yamanhotep
Vesir och magiker. Yamanhotep har varit rådgivare åt de fem senaste sultanerna och ingen vet egentligen hur gammal han är. Hans mörka hud pekar på att han inte är faahrait utan kommer från kontinentens okända södra delar. Yamanhotep är sällan med när sultanen samlar sitt råd utan dyker oftast bara upp i orostider eller när en ny sultan äntrar tronen. Han bor i ett muromgärdat torn i Arish där han sägs studera stjärnorna och de tecken de förebudar.
Profetissan Mahaaba
En dag kom Mahaaba gående från öknen och började predika guds budskap till folket i Duljukistan. Hon predikade att det bara fanns en gud och en väg att vandra. Eftersom det var ett hoppfullt budskap hon predikade började främst de fattiga att lyssna och hennes religion vinner dagligen nya troende. Mahaaba är en medelsålders kvinna som går klädd i en svart abaya och bär en gyllene maggördel.
Jumana bint Zarma
Av många ansedd som den vackraste kvinnan i hela Arish. Jumana arbetar som magdansös och för dyra pengar visar hon upp sina förtrollande konster för de rika och mäktiga. Ytterst få vet också att hon härstammar från den lönnmördarsekt som lever i hemlig avskildhet i Drakryggen. Betalas hon bra kan hon ordna kontakt mellan sekten och eventuella klienter.
Baba Karim.
Hallidaya-nomadernas starke man i norr. Normalt hittar man Baba Karim i Maki-oasen där han lever med sitt folk. Ibland kommer han dock på besök till Arish med sina kamelkaravaner lastade med exotiska varor från fjärran platser. Vill man besöka sandöknen söder om Duljukistan gör man rätt i att kontakta Baba Karim då han kan bistå med både kartor och vägvisare om priset är det rätta.
Nayaberna
Öknens folk. I Zumharas sandöken och de kringliggande bergen lever ett mystiskt ökenfolk som kallas nayaber. Till utseende liknar de människor men de har helt klart råttliknande drag och de luktar på ett mycket speciellt sätt. En person som en gång känt den obehagliga lukten glömmer den aldrig. Vissa påstår att nayaberna är en galen trollkarls misslyckade experiment att skapa en lojal tjänarras medan andra påstår att de är människor från den buhraanska tiden som drabbats av en förbannelse. Vad som än är sant så är nayaberna helt anpassade för ett liv i öknen. De blir sällan högre än fem fot och har svarta ögon. De lindar in sina kroppar i mumieliknande tygremsor och ovanför bär de mörka mantlar med både huva och ansiktsmask.
Nayaberna är ett nomadfolk som rider omkring på kameler i grupper på 20-30 individer. De tillber Den stora sandormen, en gudom som är personifierad i alla de stora sandormarna som lever djupt inne i sandöknen. Deras liv är redan från början hårt och bara de starkaste lyckas överleva i den skoningslösa öknen. Det sägs att de är experter på att kamouflera sig och kan ljudlöst ta sig fram i både öknen och bergen. Oftast håller sig nayaberna för sig själva även om de har en viss kontakt med hallidaya-nomaderna. Ibland söker sig ensamma eller små grupper av nayaber till civiliserade områden. Det rör sig nästan uteslutande om individer som utsända på ett speciellt uppdrag. Det kan vara att de skall inhandla något som de själva inte kan tillverka eller för att hämnas någon oförrätt. I strid slåss de med korta spjut och dafya, en lång kurvig kniv som kulturellt inom nayaberna är ett bevis för att individen är nått vuxenlivet.
Strid: 9.
Skada: 1T+3 (spjut), 1T+2 (dafya).
Kroppspoäng: 10.
Magiskt försvar: 5.
Rustning: 1.
Specialförmågor: Smyga 2, Vildmarksvana (öken) 3.
- - - - - - - -
Det var allt. Hoppas detta kan skänka någon glädje...