Herr Vorsel Vorsels betraktelser under resans börj
Herr Vorsel Vorsels betraktelser under resans början
Hur var det nu?
Om solen skiner klart efter sin art,
På Wårfrudag himmelsfärd (15aug.)
Det låter sig för ett godt tecken lyda,
Förty det will mycket godt win betyda.
Detta avsnitt ur den jargiska bondepraktikan (i en fri och förhållandevis god översättning) får stå som exordium för berättandets början. Det var på den dagen jag kom till Quilla, sjövägen ifrån Rampor och det var den dagen i Quillas hamn som jag mötte den grupp som vi valt att hyra in för sökandet av diamantäpplet.
Det var en välskapt colonier vid namn Faradan Rambaldir de Bascoqny, trevlig likaså. Med sina kunskaper ifrån Vytare lyckas han flera gånger bevisa sin värdighet i gruppen. Särskilt under resan mot sänkan. –
Sedan var det den vackra lalasten Tavarel. som med sin luta fick ett helt kolarläger att falla i gråt. Det är förståeligt så här i efterhand varför hon har herr Calvin som sin mecenat.
Det var förstås den unge herren Dirk Novak med sin nordashariska talkonst som förundrat både mig och de Bascoqny om hur han med dumhet eller placebo lyckats dra framgång av en ”magisk amulett” som
givits honom under resans gång.
Ja, sen var det han den där Derim. Den märkligaste av dem alla som antingen lider av någon obehaglig sinnesförvirring eller så har han verkligen levt så länge som han hävdar.
Det har nu till läsaren framkommit vilka deltagarna under resan mot Spindelbergens tvillingtoppar i norr var och jag skulle förvisso kunna göra en noggrann redogörelse för det förarbete som gjorts inför denna expedition. Om de sena kvällarna då jag, Ezra, Calvin med flera grundligt studerat det fåtal av historiska källor som finns ifrån Ramora. Eller om mötet med Vitabrek. Men min insikt om oklokratiens förtryck som finns ifrån gemene läsare gör att jag avstår och övergången mot resan och vårt syfte att finna och hämta diamantäpplet kan därför börja.
I Quillas hamn, stod han den artige Faradan med resten av gruppens deltagare. Han var vänlig och erbjöd sig efter kännedom om mina ryggbesvär att bära det urval av verk som jag trodde mig behöva under resans gång.
Det var förstås Vorsels teoretiska oxymoron, band 8 till 11.
Det var Vorsels alstringsprocessens magiska doxa
Sedan var det Vorsells diorama över transformationer, band 3 och likaså 4.
Slutligen var det min poetiska samling, Vorsels euforiska omvandling.
Efter ett kort samtal med jägaren Vitabrek av Vallinge och hans upplevelser uppe i Spindelbergens tvillingtoppar och Faradans inköp utav den förvisso vackra amuletten men efter studier tämligen värdelös så drack jag ett och annat stop mjöd på Wärdshuset vågskålen. De andra hade nämligen inte haft den goda planeringen att förbereda sin packning så där satt jag och väntade. Efter något timglas och ett ansenligt antal stop så var vi redo att fara till Laxhundra där avfärd uppför den gröna floden väntades.
När vi färdades på den gröna floden hände inte så mycket till en början. Under dagen var jag låst i mina tankar över lämpligt innehåll att behandla i Vorsels teoretiska oxymoron band 16 som jag planerat att påbörja vid min hemkomst. Under kvällen sov jag förstås som sig bör. Det var någonstans där, andra eller tredje dagen som jag började höra rykten om oroligheter, man hade nämligen hört obehagliga ljud ifrån skogen och sett rörelser ifrån spindeltroll under tiden som jag sovit. Senare under dagen flöt en pråm förbi med minst fem till antalet döda människor och därefter attackerades vi av ett spindeltroll som på något kusligt sätt försökte ta sig upp på båten. I striden skall Faradan ha en eloge men hade det inte varit för Tavarels upptäckt att spindeltrollen fruktar eld eller Derims välriktade pilar så hade det nog kunnat gå olyckligt till. Jag erkänner, Dirks skicklighet med det blanka stålet var nog också till nytta.
Emellertid hur obehaglig striden än förefalla vara så kom en glädjande upptäckt när Faradan efteråt berättade för mig om en intressant upptäckt, nämligen att den amulett han köpt av Vitabrek i Quilla verkade medföra positiva biotropiska effekter på unge herr Novak. Något som förefaller märkligt då den efter noggranna förstudier ifrån magikern inte torde uppvisa några magiska effekter över huvudtaget. Har placebon en större kraft och påverkan på människan än man tidigare trott?
I mitt minne kan jag inte förnimma något mer av intresse som skedde under resan till kolarlägret, det som kan sägas om vår vistelse väl framme så kan tre redogörelser göras.
För det första, visade det sig att den grupp utav döda människor vi fann på pråmen visade sig vara en familj som skulle resa till Quilla för att gifta in dottern med stadsvakten Axel Skoog. Det var i denna upptäckt och på ett klumpigt sätt offentliggörande utav den som kolarlägrets innevånare fann sig i en sorgen stämning varpå lalasten svarade med att på sin luta spela ett otroligt sorgset stycke, inte ett öga var torrt den natten.
För det andra, ett makabert uppvaknande utav att kolaren Grim anklagade och attackerade. Eller attackerade Derim med en påk för att sedan anklaga denne för stöld. Derims svar blev med kallt stål vilket slutade med att Grim låg på golvet utan möjligheter att gå eller bruka sin högra arm igen. Det hela lösten lyckligtvis genom skicklig diplomati ifrån de Bascoqny som erbjöd Grim två silvermynt i gengäld. Derim delade också ut en ansenlig allmosa till de fattiga kolarna och vår skuld till det anklagade brottet var därför fri.
Slutligen så fick vi av mannen Sote veta att andra individer också besökt kolarlägret, först en zorianriddare vid namn Josef Pjutt och sedan en missla och en storvuxen krigare vid namn Nattros och Krollé. Det är en oroande upptäckt ifall det vore så, att vi har konkurrenter om diamantäpplet.
Det allmänna intrycket ifrån mig synnerligen och gruppen generellt var att vandringen efter kärrvägen var bedrövande och hård, jag kunde lyckligtvis glädja mig åt att Faradan den salige bar på mina böcker även fortsättningsvis. Hur skulle jag klara denna expedition utan de coloniska armarna? Övernattningen vid jordklöverplantagen var minnesvärd särskilt eftersom den nedsjunkna bosättningen där var så speciell.
Återigen när vi skulle färdas norrut mot spindelbergets toppar dagen därpå så ställde Faradan artigt och självsäkert upp på att bära mina böcker. Vilken stark karl det är som utan att klaga kan bära på så tunga verk, skulle det inte vara för att han så självsäkert insisterade och inte upplevde det som en tyngd så hade jag nog tillfrågat den välbyggde Dirk. Var, ja hur som haver. Färden norrut gick förhållandevis bra, jag upplevde ett visst höftproblem och närvaron av spindeltroll kändes påträngande men med hjälp av eld så kom vi fram på ett effektivt sätt och efter en kort konflikt med ett spindeltroll och två av gruppens deltagare så började vi närma oss sänkan där templet och i sin tur diamantäpplet skulle finnas. En intressant anekdot att ta upp var när Derim påpekade att det bakom krönet bör finnas ett stort äppelträd som torde kunna bjuda på sina frukter och utgöra en god rastplats, dessvärre fanns där enbart en stubbe när vi kom fram och efter långa diskussioner över saken kom vi samtliga fram till att det var väldigt länge sedan det där äppelträdet var vid liv.
Men sen var vi där, vid sänkans kant varpå vi mötte en grupp om två individer, de tidigare nämnda Nattros och Krollé som var trevliga och bjöd oss på både mat och dryck. Särskilt Krollés generösa bjudning på mjöd var en berikande upplevelse. Under kvällen blev vi alla allt mer övertygade om att Nattros och Krollé naturligtvis borde slå följe med oss, det skulle ju finnas så mycket rikedomar i templet att vi alla borde kunna komma därifrån nöjda.
Dagen därpå så hade vi tagit oss ned till sänkan där vi under lång noggrannhet studerade de båda monoliterna och dess heraldiska inskriptioner varpå vi sedan blev attackerade av spindeltroll men den inhyrda gruppen lyckades uppvisa stor skicklighet och hotet var därför inom kort nedgjort. Vi tog därför vår färd förbi vattenfallet och in i grottan där det var sagt av jägaren att templet skulle finnas för att därpå upptäcka till både förtvivlan och förtret att porten var låst. Flertalet försök gjordes att försöka öppna porten men utan resultat varpå Dirk finner en vitlila pärla och Tavarel faller i någon sorts sömn vid synen av denna. I drömmen berättade sedan Tavarel att hon sett nyckeln föras bort av spindelkultister under ledning av någon sorts kvinnlig ledargestalt i vitt hår.
Och i detta klimax (?) tar denna del av krönikan (och spelmötet) slut.
Slutligen:
Några roliga kommentarer som Henrik (Derim) / Hamsterbane yppade:
”Naturligtvis har den enda kvinnan i gruppen en färdighet som heter diska” (efter att ha tjyvläst bland Tavarels färdigheter)
Varpå Carin (Tavarel) blixtrande replikerar ”Det står piska!”
Samt en annan underhållande kommentar ifrån Henrik, ”de är två vägbulor mellan mig och diamantäpplet” (om Nattros och Krollé).
