Morgonsol
<hr color="#bbbbbb" size="3">Jag funderade lite på havsresandet.. Är det mer hamn till hamn vi seglar eller är det långaväga i månader? Kvinnor (och präster) ansågs föra otur med sig ombord.. Nog för att det är en annan värld.. Jag är lite tveksam till de långväga resorna, eftersom jag kommer att spela en strålande skönhet.. Män och avhållssamhet brukar normalt inte vara två ord som förekommer i samma mening.. Lägg sedan på min lilla flickas förhållningssätt till kläder och hur mycket hon gillar att påpeka det för andra..
Hur länge ska vi segla, för under vintertid kanske det blir isbildning?
Jag skriver lite men jag är rätt kass på att komma på händelser som kan hända.. Jag kommer också att hoppa lite i historien mellan stjärnorna..
<hr color="#bbbbbb" size="3">
<center><table width=90% style="border-right: solid 3px #bbbbbb;border-bottom: solid 3px #bbbbbb;"><tr><td>Jag hade förvisso gått på trä förut men denna gång sattes min nakna fot mot en planka, som jag senare fick reda på heter landgång. Jag kände genast flodens rörelser i plankan när jag gick upp på flodhuset. Jag har sett stockar flyta omkring i min sjö men aldrig kommit på tanken att binda ihop dem och de måste ha huggit ner massvis med träd för att kunna sätta dessa stor byggnader. De såg lustiga ut, flodhusen, men de andra världsvana svarade på mina frågor med suckar och förklarade om samtidigt om dessa båtar. Jag undrar varför de tittar uppåt mot molnen så ofta när jag kommer med mina frågor..
Jag kommer inte ihåg så mycket utav de första dagarna, förutom att jag var väldigt lyrisk. Det var så många nya saker som hände. Golvet var aldrig stilla och allting knakade ständigt. En annan magisk sak som hände var att språket helt byttes ut, trots att det var män från samma område ombord. Golv hette inte golv, utan det heter däck. Säng hette inte säng utan koj. Massor av ord jag precis lärt mig var inte längre dem rätta.
Flera solväxlingar senare så slutade floden och vi kom ut i vatten som var mycket, mycket än min lilla skogssjö. Jag såg långt borta att havet tog slut, vilket jag påpekade för en sjöman, men han bara skrattade. Rug sade att det horisonten som jag såg. Vi gick iland i den första staden. Man sade att det bodde runt 5000 invånare i den staden. Jag var häpen, för det var långt mer än vad jag hade lärt mig att räkna. Jag trivdes inte direkt i staden. Den luktade och människor fanns överallt. Stök och trängsel överallt, så jag tillbringade nästan hela min tid i rummet. Mina nya ord som jag lärt mig kunde jag inte använda för stadslevande människor kunde inte samma ord som vattenlevande människor.
Rug kom och besökte mig emellanåt. Han berättade vad han och de andra gjorde i staden och att han hade lyckats få tag på några verktyg för att få fram mitt ansikte ur sten. Jag förstod inte så mycket utav vad han sade men jag uppskattade hans ivrighet. Annars betedde han sig konstigt. Ibland så ryggade han tillbaka av något jag sade och ibland så blev hela hans ansikte rött. Speciellt när jag inte hade dessa kläder på mig. På rummet tyckte jag att jag inte behövde ha kläder men Rug vägrade komma in om jag inte hade dem på mig. Jag brukade retas med honom och börja plocka av mig en del kläderna när jag var uttråkad. Det var så roligt att se honom röd.
<center><font size="3">* * *</font size></center>
De andra blev upprörda utav att skeppet de far med ska frakta slavar. Jag förstår inte vad skillnaden mellan att äga någon annan skulle vara jämfört med att äga ett djur eller mark eller ett föremål. Osrik var väldigt upprörd och försökte få de andra tre att byta skepp till ett annat. Själv ville jag inte ens vara på skeppet. I början roades jag med att titta ner i det skummande vattnet, att stå längst framme vid rammen och njuta utav havsvinden eller kommunicera flyktigt med de djur som passerar båten. När det inte gav någon omväxling så höll jag mig allt mer och mer i hytten de gånger som männen inte satte mig i arbete.
Rug undervisade mig i hur människor brukar bete sig och jag försökte lyssna, men det är inte alltid så roligt. Han hade fått tag på ett marmorblock som han försökte hugga ut en avbild av mig på. Det såg roligt ut där han stod och parerade mot vågorna samtidigt som han formade stenen medan han pratade med mig. Han visade mig något som kallas för runor, men jag förstod inte. "Det är magi", sade han, medan han drack utav en grön vätska som han alltid hade med sig. Jag tog ett smakprov när han inte var där, men det brände så i halsen att jag inte ville ta något mer. Han märkte att jag hade tagit. "Via mitt beteende", sade han. Jag vet inte vad han menade men jag var väldigt fnissig och sade en massa saker som fick honom röd igen.
Jag vill inte vara till havs längre och jag försökte få de andra att förstå det. De alla träte om slavarna och kom sedan överens över att de kunde lämna sjölivet och testa äventyren på land. Vi lämnade båten för staden. Den verkade trevligare än senast. I alla hamnar så hade jag besökt städerna och blivit mer van vid det. Särskilt trevliga var råttorna. Det var ett helt annat djurliv i städerna och det fick bli min nya erfarenhet.
<center><font size="3">* * *</font size></center>
Under tiden allt det där hände så hade Rug gjort klart marmorblocket. Jag förstår inte varför människor vill förstöra något naturligt. Den där marmoren var säkert jättefin där den låg från början. Men jag uppskattade ändå att han tog sig tid och gjorde detta för mig. Jag har fortfarande kvar trädockan han gjorde åt mig första gången vi sågs. Jag såg att han gjort en av sina runor på marmorbysten. Han tog avsked. Och blev jättekonstig. Grät och sade jättemånga konstiga saker. Mer än normalt, vill säga. Jag gav honom en kram och han gick iväg backandes från mig. Snubblade. Jag lyckades hålla inne skrattet men råkade le. Han var borta.
<center><font size="3">* * *</font size></center>
En dag när jag var ensam i örthandeln, eftersom Olvblot skulle utföra ett ärende, så snubblade en man skrattandes in genom dörren. Han gömde sig bakom disken bad mig att inte säga att han var där. En äldre kvinna kom in genom dörren och frågade efter mannen. Jag sade att han befann sig bakom disken. Han ställde sig upp och gav mig en konstig min. Inte en besviken min eller några av de miner de andra brukade ge mig när jag gör något de tycker är fel. Den var... skådande. Ungefär som när Rug såg på mig när han högg i marmorn, men ändå inte. Det var något fridfullt och mjukt över den okände mannens ansikte.
Han återkom följande dag. Bjöd mig på middag en annan. Han sjöng till och med utanför mitt fönster. När vi gick en dag i parken så ville han hålla min hand. Jag förstod inte varför. Han ville veta om mitt liv och vi pratade men det blev mest om honom. Han var högre än vanliga arbetarmänniskor, förtalte han. Han lät verkligen övertygande när han berättade om adeln, men jag förstod inte riktigt. Han satte en vitdagg i mitt hår. Sade något som påminde mig om Rugs sätt att tala. Om hur blomman falnade i min skönhets närvaro. Han är allt lustig.</td></tr></table></center>
/
Han som inte direkt skrev något konkret som
walium kan gå på