En mörk mytomspunnen borg säger du. En tempelriddare någonstans. Hmm, verkar vara bra byggstenar för att hitta något riktigt spännande. Den heliga mannens största fiende är hans egen tro, rädslan att tappa den.
Regnet föll obönhörligt ner från de mörka molnen. Det var kallt och för varje steg han tog trängde vätan sig allt djupare in i hans ridderliga kropp. Nog för att en brynja av metall kunde hålla tillbaka de tuffaste av smällar, men mot dåligt väder var det ingen vidare tröst. En skälvning gick igenom honom när ännu en kall vindil fick regnet att rinna ner längs med nacken på honom. Byborna hade sagt att borgen skulle ligga i det här området. Om det inte hade varit för detta förbaskade regn hade han säkerligen hunnit dit innan mörkret föll. Men den totala avsaknaden av färdbara vägar försenade allt. Gyttja klädde hans ben och vått gräs satt fastkilat i skarvarna på rustningen. Hans numera revade mantel var så blöt att den vägde flera gånger mera än sin normale vikt. Var är nu skuggborgen?
Han torkade för säkert hundrade gången vattnet från ansiktet och spanade ut över omgivningen från en kulle han med stor möda lyckats bestiga i lervälling. Först såg han ingenting i det allt svartare mörkret, men då lystes himmelen upp utav en blixt som avslöjade siluetten från en gammal väderbiten borg en bit längre bort. Den verkade öde med sina tomma skyttegluggar och gapande ingång där fällgallret bildade ett par hemska tänder, men han visste bättre. Varför skulle han annars ha blivit sänd hit för att bringa Daaks vrede över de styggelser som sägs föra sin hemvist i den övergivna borgen?
Trots nattens mörker tog han sig fram till Skuggborgen. Han gled längs med kanten ner i den uttorkade vallgraven och pulsade sig genom den tjocka gyttjan fram till den andra sidan. Efter många hala försök lyckades han att hiva sig upp, fullkomligt nerlortad och utmattad på den andra sidan. Vindbryggan låg i spillror på marken, så han gick in genom de öppna portarna. Snabbt passerade han fällgallret vars mörka stål lät regnvattnet droppa ner för sig över var och en som tänktes komma in eller ut. Han stannade ett tag under tak för att vila ut och korsa sig. Efter det heliga tecknet plockade han fram sin sköld prydd av Daaks kors och drog det välsignade svärdet ur sin skida. Han gick snabbt över den ensamma borggården, nervöst spanande sig runt efter minsta rörelse. Huvudbyggnadens portar var öppna, eller snarare uppbrutna. Han steg in och kollade snabbt över axeln ut i ovädret, men enbart natten och regnet var där.
Efter att ha letat upp en fungerande fackla började han sin vandran igenom Skuggborgen. Någonstans måste ryktenas anledning finnas, någonstans här i borgen. Då och då dånade åskan utanför och lyssnandes till sina egna hjärtslag smög han in i en gammal korridor prydd av tavlor och rustningar. Han tittade misstänksamt mot de ihåliga hjälmarna och de dammiga hillebardar som ännu hölls uppe av fastspända handskar. Plötsligt så hördes det bekanta ljudet från metall i rörelse när en bit bakom honom en rustning föll ihop. Snabbt spann han runt för att möta vad som vällt den, men endast en rullande hjälm rörde på sig. Sakta skrapade den mot stengolvet med ett obehagligt läte. Han lyfte facklan högt i sin sköldarm och såg sig omkring. Inget där.
Med andra ord kan man lätt skapa paranoia hos rollpersonen och spelaren genom att antyda att något är där, men ändå låta saker inträffa som av en slump. Tänk vad ett gäng råttor kan hitta på i mörkret om rollpersonen väntar sig att ett gäng vandöda skall komma frammfarande ur mörkret. Han skulle inte finna någon annan anledning till oväsandet än just råttorna. Och det är precis det vi vill att han skall tro. Han skall börja tvivla på den information han får, låta hans egen rädsla skapa vanbilder och illusioner utav vad som lurar i borgens djup. Tillslut kan alltid borgen rasa ihop under tiden han befinner sig i fängelsehålorna, så att enda vägen ut är att finna en eventuell lönngång, eller fortsätta ner i berggrunden för att finna något som kan användas för att ta sig ut igen.
Har du lust kan du slänga in ett monster med. Men själv föredrar jag att vara sparsam med monster och vandöda, de har en förmåga att vara läskigast när folk tror de ska komma och inte då de faktiskt kommer.
.
