Karttävlingen nr 1 är igång!

[Beastslayer]

Hur går det för övriga? @NSM @Sömniga Isaac ?

 

[NSM]

Har i alla fall börjat, har en grundläggande idé att jobba med för att binda ihop allt till en helhet.

 

[TobiasEkwall]

Nu är mitt bidrag inskickat och klart!

 

[Beastslayer]

9 dagar kvar.

 

[God45]

Nu är mitt bidrag inskickat och klart!

Det ska bli sjukt spännande att se vad du skrivit!

 

[TobiasEkwall]

Hur slutade det här? Blir det en kreativ duell med två deltagare?

 

[Beastslayer]

Hur slutade det här? Blir det en kreativ duell med två deltagare?

Det kom enbart in två bidrag. Ditt och @God45
Så då det var tänkt att deltagarna skulle rösta på varandra bidrag känns det som att jag får lägga en avgörande röst och då vinner @TobiasEkwall! Grattis

 

[God45]

Det kom enbart in två bidrag. Ditt och @God45
Så då det var tänkt att deltagarna skulle rösta på varandra bidrag känns det som att jag får lägga en avgörande röst och då vinner @TobiasEkwall! Grattis

Du får ju posta vad Tobias skrev så man får se det ju! Eller så får Tobias göra det.

Här är mitt bidrag i alla fall:


1: Taket brinner men väggarna rasar inte för insidan av slottet är klätt med tjock mässing. Genom en värld av glödgad metal kommer flammorna närmre. Runt henne faller de andra, skrattandes eller gråtandes eller skrikande. Något rör sig upp genom golvet, en arm eller något som skulle ha kunnat vara en arm, men för lång och lysande som ett ljus. Något är fruktansvärt fel. Inte fel för att byggnaden kokar och hennes hov dör, det är ett riktigt fel och inte ett fel i verkligheten. Något är fel för att armen är där och den sträcker sig upp genom ett golv utan källare, den sträcker sig upp genom den verkligen världen och är fel. Den sträcker sig upp från en plats som inte kan finnas. Blå tar sig ut, hon lämnar de andra åt sina öden, åt att bli saker av döda lemmar som hemsöker ett slott täckt av metall. Blå överlever. Blå jagar efter den hängda mannen.


2. Plötsligt började den hängde mannen tala och de som hörde honom blev galna. Bödeln föll på sin yxa, rallaren slog sitt huvud mot galgen med sådan kraft att skallen sprack och på borggården föll människorna på varandra. Bröder krossade varandras ben, mödrar ströp barnen vid sina bröst, grannar stack ner varandra och alla ylade av smärta för att dränka ute den hängda mannens ord. Blodet rann rött och sedan svart i rännstenen. Genom kaoset kom kvinnan klädd i vitt bärandes en small dolk. Hon placerade stålet i handen på den hängde mannen och började gå söderut. Den hängde mannen började, sakta, sakta fila på repet som höll fast hans händer medan han fortsatte tala. När hans hände var fria hade våldet spridit sig genom hela slottet och det stod i lågor. Han tog då tag i repet runt sin hals, skar av det och föll till marken. I fallet tystnade han och människorna i slottet som fortfarande levde insåg vad de gjort. De grät medan de såg på spillrorna av sina liv, sina kroppar och sitt hem. Den hängde mannen reste sig upp, dammade av sina smutsiga kläder och började gå österut. Blå anlände inte förrän två månar hade passerar, det närmaste hon kommit den hängde mannen på många år.


3: Till min herre Sultanen, Solen och månens broder, Guds sonson, arvinge till profeterna, beskyddare av den heliga dockan och krutets mästare, från din enkla tjänare Bartek. Landet här är hopplöst förstört, magikerna som lyfte de heliga stenarna till vulkanen har förbannat marken med salt, järn och blod. Mitt råd är att beordra prästerna att resa de välsignade orden längs dess gräns. Lämna landet åt skadedjuren och djävlarna i vitt.


4: Kolen skyfflas in i den förunderliga maskinen av två kvinnor med breda skyfflar. Kolen värmer upp tankarna ovanför den och ångan från drömvattnet börjar sin långa väg genom tuber av metall och glas. Den största tuben sticker till och med ut genom taket. Kolvar börjar pumpa upp och ner vid maskinens topp. Kolvar som börjar få den svarta kristallen att röra på sig. Den hängda mannen står med resten av dignitärerna och ser på maskinen, hans hand runt det kraftiga handtaget på käppen han behöver för att stå upp. De svarta kristallerna börjar lysa med ljus som är så mörkt blått att det nästan är svart. Han skrockar för sig själv. ”Så kan det gå”. Runt honom börjar de andra skratta, gråta eller skrika.


5: Väderkvarnen som en gång hade stått här och som fortfarande gav staden sitt namn hade sedan länge ersatts av vattendrivna kvarnar. Men industrin kvarnarna drev var densamma. Mannen som hamrar metalen svettas. Han slår ner hammaren om och om igen. Det här är inte det första svärdet av den här typen han smider, det är inte ens det hundrade, han har gjort färre än tusen av dem, så mycket vet han, men han vet inte längre hur många svärd han smitt som alla varit så gott som identiska. Svärd som alla försöker nå en viss form. Det är inte att svärden ska vara vackra eller speciella. Det är bara att de ska vara så effektiva som möjligt. Så effektiva verktyg för krig som möjligt. Han designade det perfekta svärdet för många år sedan i sitt huvud, nu ska han bara skapa det i verkligheten. Det han hamrar på blir det han såg framför sig för så länge sedan. Med sitt öde fullbordat uppstiger smeden till att bli en gud, det perfekta svärdet lämnas på hans arbetsbänk.


6: Blå skakar sin make men han kan inte sluta gråta. Han kan inte forma ord utan det enda som kommer genom tårarna är snyftande och stammande. Hon slår honom, först med baksidan av handen men sedan med sina knutna nävar. Han slutar inte gråta. Precis som hennes barn. Precis som hennes mamma. De kan inte sluta gråta. Hon gör sitt bästa, hon får i dem vatten, även när hon måste hålla ner dem, hon får i dem mat men inte nog. De börjar tyna bort. Den befästa staden i bergen skulle vara säker! De skulle vara säkra här. Hon lämnar dem och ger sig ut på gatorna för att försöka finna hjälp, men de enda hon hittar som inte kan sluta gråta kan inte sluta skrika.


7: Staden vid kusten, med sina vackra björnstatyer av diabas, hyrde in henne för att dräpa monstret som hemsöker deras kust och äter alla vars skepp blir ens lite skadade. Skeppet kränger i en storm. Svärdet är halt, täckt av blod, svett och vatten. Lindormen kramar hela skeppet med sin kropp, dess huvud hänger över däcket som ett svärd över en kung. Blå håller svärdet högt medan monstrets svarta ögon studerar henne. Ormen börjar tala, ”Lilla dagslända, jag var gammal när det första trädet trängde upp genom myllan. Jag bryr mig inte om ifall det är en värld av ljus eller en värld av mörker. Vänd ditt skepp så att jag inte behöver förgöra dig.”. Blå går över till skeppets roder, för en sekund tvekar hon, sedan slår hon sönder det med svärdet. Lindormen suckar, ”Så du har valt att dö.”. Sedan slår dess massiva huvud fullt med rakbladsvassa tänder ner mot Blå.


8: Mahagre den äldste kan inte sluta gråta och vägrar flytta sig från sin plats vid floden. Det är ärligt talat ganska pinsamt för den äldsta bland alverna och en av de fem som var där när det första trädet blommade. De yngre alverna, många av dem själva tusentals år gamla, vet inte vad de ska göra. De kommer till Mahagre och ser den äldsta alven tyna bort. Mahagre äter inte, dricker inte och sover inte. Han bara stirrar ner i floden och gråter En varelse så nära träden är så nära liv något i världen kan komma, men inte ens Mahagre är odödlig.


9: Den är snabbare än något så stort borde få vara. Den är vriden av makten i träden, suktandes efter mer liv, mer existens, mer passion även när den borde falla till mörkret. Den borde vara sjuklig och svag, grenarna som växer genom den borde sticka sönder organ, tränga undan muskler, stoppa blod och lämna den bruten. Men det är inte vad som händer. Den är nästan en drake, den är eld och våld och makt. Den är liv och träden. Den tänker inte bli stoppad av en människa med ett svärd. Striden har pågått för länge för den, striden borde vara över när den svept med sina klor. Men istället dansar människan omkring den och träffas inte av klo eller svans eller eld. Till sist har den människan rakt framför sig, där den kan avsluta detta, den kastar sig fram. Den är för ivrig. Det är en fälla. Svärdet svingas uppåt och sprättar upp dess mjuka undersida, kapar grenar och sargar organ. Blodet regnar ner över människan med svärdet, hon öppnar sin mun, dricker djupt och skriker. De kommer senare, de äter köttet hon lämnat kvar och de bygger sin mur så att resten av bestarna inte kan hämnas på dem.


10: Brinnande grenar slår henne i ansiktet när hon springer genom skogen, hon håller knytet i den lilla blå filten i sina armar hårt mot sitt bröst. Hennes andning är hård och flämtande. Man kunde tro tårarna som rinner nerför hennes sotiga ansikten är för att hon lämnar hela sitt liv bakom sig i flammorna, för att alla som hon någonsin känt spetsas på spjutyxorna, för att hon inte har någonstans att ta vägen. Men nej, tårarna är bara från röken i hennes ögon, andningen är bara hård för att hon springer så snabbt hon kan. Hon har det blå knytet med sig, och det är hennes allt.


11: Vakterna föll och deras blod rann nedför spiraltrapporna. Det var inte lätt att trotsa tornet i stadens mitt, det var byggt brant och smalt så att endast en person, med uppförsbacke vid varje korsande av stål, skulle kunna klättra det åt gången. Men högst upp i tornet var kvinnan klädd i vitt, djävulen som stulit hans allt. Där uppe satt hon och styrde åskviggens demoner. Han skulle klättra upp och dräpa henne eller så skulle han dö här. Tiden då alla som trotsade kvinnan klädd i vitt blev hängda från tornet skulle sluta idag.


12: Det är en evig tid av is och mörker. Världen är frusen, dess potential är stilla och solen finns ännu inte för att värma den. Få varelser vandrar över de eviga glaciärerna, och färre igen förstår något om världen de bor på. Men från myllan långt under isen hämtar den första alven Mahagre upp ett enda frö. Något har kallat ner honom, något som inte använder ord eller bilder. En känsla av att något rör sig, att något börjar eller kommer börja, har gripit honom. Med eld i en hand och stål i den andra bryter han genom världens kalla ansikte. De bygger stora högar här, över det han finner, över de namnlösa varelserna under gravhögarna.


13: På skylten står det: ”Det du borde tänka på innan du knackar på är inte om du är beredd att möta den berömda Bartek. Det du borde tänka på är om du är beredd att möta hans spjutyxa.”.


14: Under berget ligger dvärgarnas djupa salar där deras enda drottning härskar. Hon sitter på en enkel stol bakom tronen från vilken den mekaniska dockan talar till dem. De står inte ut med hennes röst, de kan inte hantera den. Inte när hon berättar det som behöver berättas. Inte när de sanna orden faller fram. De lyssnar, de är fortfarande unga. Några av dem har börjat tänka på sig själva som gamla, men det är inte ett nytt misstag att göra så i den åldern, de är inte ens tusen år fyllda. Dockan säger orden, nej inte orden meningen, nej inte meningen utan lögner om meningen som de kan stå ut med. Lögner som kanske är nog och lögner som kvinnan klädd i vitt inte kan förmå sig själv att säga.


15: Det hela hade varit enkelt till en början. Svärdet på det svarta altaret hade talat till honom och pojken hade lyssnat. Svärdet sade saker som gjorde pojken obekväm. Det talade om kött, våld, sex och makt. Pojken hade velat springa därifrån men svärdet sade också saker som han ville höra. Svärdet talade om att med det i sina händer kunde han befria sin familj, han kunde hämnas på puritanerna som tagit över de tre städerna och han kunde skippa rättvisa. Tre gånger sökte han hjälp rörande svärdet. Pojken frågade sin moder men hon sade att han inbillade sig. Pojken frågade sin lärare men han avvisade det som fantasier. Pojken frågade sin präst men han sade att svärd inte talar med små pojkar. Pojken väntade trots det tills kaoset utbrutit innan han plockade upp svärdet.


16: Till min mästarinna klädd i vitt, stormens och demonernas betvingare, djävulens röst, arvinge till mörkret, yxan som fäller det sista trädet, från din enkla tjänare Bartek. Ingen vi skickat till ön har återvänt. Boningshuset med tornen förefaller bebott enligt de seglare som vågat sig nära nog ön för att se efter. Mitt råd är att beordra häxmästarna att resa de mörka namnen runt ön. Lämna den åt skadedjuren och de av sultanens män för dåraktiga för att hålla sig undan.


17: Varför kallas platsen för Ödesfloden på de uråldrigas språk? När här inte ens är en flod? Jo, här stod striden mellan hjälten Zalia och trollkarlen Pakartas för länge sedan. Då fanns det en flod men deras kamp var så ursinnig att landet här förgjordes och floden försvann! De säger att den fortfarande flyter under jorden där Pakartas är inspärrad, kedjad under det rinnande vattnet så att han inte ska kunna uttala trollformler för att befria sig själv.


18: De av sultanens män som togs levande släpades ner i slottets fängelsehålor. De besöktes de av den hängde mannen som berättade sanningen om världen för dem och tvingade dem dricka från skammens bägare. De vridna sakerna de blev tvingades för alltid vakta gränsen mot sina forna kamrater och landsmän. Slottet blev en fasornas plats som även demoner fruktar.


19: Till min ärade arbetsgivare, styrelsen för Tirdzniecības Nams från er enkla tjänare Bartek. Ja, deras produktion av inlagda grönsakerna är lika effektiv som ni fruktade. Mitt råd är att beordra er flotta att sätta upp en blockad runt ön. Lämna den åt skadedjuren och de investerare för dåraktiga för att hålla sig borta.


20: När hon lyckas få upp ett hål i kistan börjar det riktiga arbetet. Det tänker hon. Hon slår och klöser. Den mörka fuktiga jorden kommer rusa in till henne och förstör hennes vita klänning. Det tänker hon. De hade begravt henne i klänningen som hon burit bara ett månvarv tidigare när hon gifte sig med greven. De ska ångra detta. De ska alla ångra detta! Det tänker hon. Sedan hör hon rösten i mörkret.

 

[Beastslayer]

Här är Tobias bidrag.

 

[God45]

Här är Tobias bidrag.

Sjukt bra! Rätt man vann!

 

[TobiasEkwall]

Du får ju posta vad Tobias skrev så man får se det ju! Eller så får Tobias göra det.

Här är mitt bidrag i alla fall:


1: Taket brinner men väggarna rasar inte för insidan av slottet är klätt med tjock mässing. Genom en värld av glödgad metal kommer flammorna närmre. Runt henne faller de andra, skrattandes eller gråtandes eller skrikande. Något rör sig upp genom golvet, en arm eller något som skulle ha kunnat vara en arm, men för lång och lysande som ett ljus. Något är fruktansvärt fel. Inte fel för att byggnaden kokar och hennes hov dör, det är ett riktigt fel och inte ett fel i verkligheten. Något är fel för att armen är där och den sträcker sig upp genom ett golv utan källare, den sträcker sig upp genom den verkligen världen och är fel. Den sträcker sig upp från en plats som inte kan finnas. Blå tar sig ut, hon lämnar de andra åt sina öden, åt att bli saker av döda lemmar som hemsöker ett slott täckt av metall. Blå överlever. Blå jagar efter den hängda mannen.


2. Plötsligt började den hängde mannen tala och de som hörde honom blev galna. Bödeln föll på sin yxa, rallaren slog sitt huvud mot galgen med sådan kraft att skallen sprack och på borggården föll människorna på varandra. Bröder krossade varandras ben, mödrar ströp barnen vid sina bröst, grannar stack ner varandra och alla ylade av smärta för att dränka ute den hängda mannens ord. Blodet rann rött och sedan svart i rännstenen. Genom kaoset kom kvinnan klädd i vitt bärandes en small dolk. Hon placerade stålet i handen på den hängde mannen och började gå söderut. Den hängde mannen började, sakta, sakta fila på repet som höll fast hans händer medan han fortsatte tala. När hans hände var fria hade våldet spridit sig genom hela slottet och det stod i lågor. Han tog då tag i repet runt sin hals, skar av det och föll till marken. I fallet tystnade han och människorna i slottet som fortfarande levde insåg vad de gjort. De grät medan de såg på spillrorna av sina liv, sina kroppar och sitt hem. Den hängde mannen reste sig upp, dammade av sina smutsiga kläder och började gå österut. Blå anlände inte förrän två månar hade passerar, det närmaste hon kommit den hängde mannen på många år.


3: Till min herre Sultanen, Solen och månens broder, Guds sonson, arvinge till profeterna, beskyddare av den heliga dockan och krutets mästare, från din enkla tjänare Bartek. Landet här är hopplöst förstört, magikerna som lyfte de heliga stenarna till vulkanen har förbannat marken med salt, järn och blod. Mitt råd är att beordra prästerna att resa de välsignade orden längs dess gräns. Lämna landet åt skadedjuren och djävlarna i vitt.


4: Kolen skyfflas in i den förunderliga maskinen av två kvinnor med breda skyfflar. Kolen värmer upp tankarna ovanför den och ångan från drömvattnet börjar sin långa väg genom tuber av metall och glas. Den största tuben sticker till och med ut genom taket. Kolvar börjar pumpa upp och ner vid maskinens topp. Kolvar som börjar få den svarta kristallen att röra på sig. Den hängda mannen står med resten av dignitärerna och ser på maskinen, hans hand runt det kraftiga handtaget på käppen han behöver för att stå upp. De svarta kristallerna börjar lysa med ljus som är så mörkt blått att det nästan är svart. Han skrockar för sig själv. ”Så kan det gå”. Runt honom börjar de andra skratta, gråta eller skrika.


5: Väderkvarnen som en gång hade stått här och som fortfarande gav staden sitt namn hade sedan länge ersatts av vattendrivna kvarnar. Men industrin kvarnarna drev var densamma. Mannen som hamrar metalen svettas. Han slår ner hammaren om och om igen. Det här är inte det första svärdet av den här typen han smider, det är inte ens det hundrade, han har gjort färre än tusen av dem, så mycket vet han, men han vet inte längre hur många svärd han smitt som alla varit så gott som identiska. Svärd som alla försöker nå en viss form. Det är inte att svärden ska vara vackra eller speciella. Det är bara att de ska vara så effektiva som möjligt. Så effektiva verktyg för krig som möjligt. Han designade det perfekta svärdet för många år sedan i sitt huvud, nu ska han bara skapa det i verkligheten. Det han hamrar på blir det han såg framför sig för så länge sedan. Med sitt öde fullbordat uppstiger smeden till att bli en gud, det perfekta svärdet lämnas på hans arbetsbänk.


6: Blå skakar sin make men han kan inte sluta gråta. Han kan inte forma ord utan det enda som kommer genom tårarna är snyftande och stammande. Hon slår honom, först med baksidan av handen men sedan med sina knutna nävar. Han slutar inte gråta. Precis som hennes barn. Precis som hennes mamma. De kan inte sluta gråta. Hon gör sitt bästa, hon får i dem vatten, även när hon måste hålla ner dem, hon får i dem mat men inte nog. De börjar tyna bort. Den befästa staden i bergen skulle vara säker! De skulle vara säkra här. Hon lämnar dem och ger sig ut på gatorna för att försöka finna hjälp, men de enda hon hittar som inte kan sluta gråta kan inte sluta skrika.


7: Staden vid kusten, med sina vackra björnstatyer av diabas, hyrde in henne för att dräpa monstret som hemsöker deras kust och äter alla vars skepp blir ens lite skadade. Skeppet kränger i en storm. Svärdet är halt, täckt av blod, svett och vatten. Lindormen kramar hela skeppet med sin kropp, dess huvud hänger över däcket som ett svärd över en kung. Blå håller svärdet högt medan monstrets svarta ögon studerar henne. Ormen börjar tala, ”Lilla dagslända, jag var gammal när det första trädet trängde upp genom myllan. Jag bryr mig inte om ifall det är en värld av ljus eller en värld av mörker. Vänd ditt skepp så att jag inte behöver förgöra dig.”. Blå går över till skeppets roder, för en sekund tvekar hon, sedan slår hon sönder det med svärdet. Lindormen suckar, ”Så du har valt att dö.”. Sedan slår dess massiva huvud fullt med rakbladsvassa tänder ner mot Blå.


8: Mahagre den äldste kan inte sluta gråta och vägrar flytta sig från sin plats vid floden. Det är ärligt talat ganska pinsamt för den äldsta bland alverna och en av de fem som var där när det första trädet blommade. De yngre alverna, många av dem själva tusentals år gamla, vet inte vad de ska göra. De kommer till Mahagre och ser den äldsta alven tyna bort. Mahagre äter inte, dricker inte och sover inte. Han bara stirrar ner i floden och gråter En varelse så nära träden är så nära liv något i världen kan komma, men inte ens Mahagre är odödlig.


9: Den är snabbare än något så stort borde få vara. Den är vriden av makten i träden, suktandes efter mer liv, mer existens, mer passion även när den borde falla till mörkret. Den borde vara sjuklig och svag, grenarna som växer genom den borde sticka sönder organ, tränga undan muskler, stoppa blod och lämna den bruten. Men det är inte vad som händer. Den är nästan en drake, den är eld och våld och makt. Den är liv och träden. Den tänker inte bli stoppad av en människa med ett svärd. Striden har pågått för länge för den, striden borde vara över när den svept med sina klor. Men istället dansar människan omkring den och träffas inte av klo eller svans eller eld. Till sist har den människan rakt framför sig, där den kan avsluta detta, den kastar sig fram. Den är för ivrig. Det är en fälla. Svärdet svingas uppåt och sprättar upp dess mjuka undersida, kapar grenar och sargar organ. Blodet regnar ner över människan med svärdet, hon öppnar sin mun, dricker djupt och skriker. De kommer senare, de äter köttet hon lämnat kvar och de bygger sin mur så att resten av bestarna inte kan hämnas på dem.


10: Brinnande grenar slår henne i ansiktet när hon springer genom skogen, hon håller knytet i den lilla blå filten i sina armar hårt mot sitt bröst. Hennes andning är hård och flämtande. Man kunde tro tårarna som rinner nerför hennes sotiga ansikten är för att hon lämnar hela sitt liv bakom sig i flammorna, för att alla som hon någonsin känt spetsas på spjutyxorna, för att hon inte har någonstans att ta vägen. Men nej, tårarna är bara från röken i hennes ögon, andningen är bara hård för att hon springer så snabbt hon kan. Hon har det blå knytet med sig, och det är hennes allt.


11: Vakterna föll och deras blod rann nedför spiraltrapporna. Det var inte lätt att trotsa tornet i stadens mitt, det var byggt brant och smalt så att endast en person, med uppförsbacke vid varje korsande av stål, skulle kunna klättra det åt gången. Men högst upp i tornet var kvinnan klädd i vitt, djävulen som stulit hans allt. Där uppe satt hon och styrde åskviggens demoner. Han skulle klättra upp och dräpa henne eller så skulle han dö här. Tiden då alla som trotsade kvinnan klädd i vitt blev hängda från tornet skulle sluta idag.


12: Det är en evig tid av is och mörker. Världen är frusen, dess potential är stilla och solen finns ännu inte för att värma den. Få varelser vandrar över de eviga glaciärerna, och färre igen förstår något om världen de bor på. Men från myllan långt under isen hämtar den första alven Mahagre upp ett enda frö. Något har kallat ner honom, något som inte använder ord eller bilder. En känsla av att något rör sig, att något börjar eller kommer börja, har gripit honom. Med eld i en hand och stål i den andra bryter han genom världens kalla ansikte. De bygger stora högar här, över det han finner, över de namnlösa varelserna under gravhögarna.


13: På skylten står det: ”Det du borde tänka på innan du knackar på är inte om du är beredd att möta den berömda Bartek. Det du borde tänka på är om du är beredd att möta hans spjutyxa.”.


14: Under berget ligger dvärgarnas djupa salar där deras enda drottning härskar. Hon sitter på en enkel stol bakom tronen från vilken den mekaniska dockan talar till dem. De står inte ut med hennes röst, de kan inte hantera den. Inte när hon berättar det som behöver berättas. Inte när de sanna orden faller fram. De lyssnar, de är fortfarande unga. Några av dem har börjat tänka på sig själva som gamla, men det är inte ett nytt misstag att göra så i den åldern, de är inte ens tusen år fyllda. Dockan säger orden, nej inte orden meningen, nej inte meningen utan lögner om meningen som de kan stå ut med. Lögner som kanske är nog och lögner som kvinnan klädd i vitt inte kan förmå sig själv att säga.


15: Det hela hade varit enkelt till en början. Svärdet på det svarta altaret hade talat till honom och pojken hade lyssnat. Svärdet sade saker som gjorde pojken obekväm. Det talade om kött, våld, sex och makt. Pojken hade velat springa därifrån men svärdet sade också saker som han ville höra. Svärdet talade om att med det i sina händer kunde han befria sin familj, han kunde hämnas på puritanerna som tagit över de tre städerna och han kunde skippa rättvisa. Tre gånger sökte han hjälp rörande svärdet. Pojken frågade sin moder men hon sade att han inbillade sig. Pojken frågade sin lärare men han avvisade det som fantasier. Pojken frågade sin präst men han sade att svärd inte talar med små pojkar. Pojken väntade trots det tills kaoset utbrutit innan han plockade upp svärdet.


16: Till min mästarinna klädd i vitt, stormens och demonernas betvingare, djävulens röst, arvinge till mörkret, yxan som fäller det sista trädet, från din enkla tjänare Bartek. Ingen vi skickat till ön har återvänt. Boningshuset med tornen förefaller bebott enligt de seglare som vågat sig nära nog ön för att se efter. Mitt råd är att beordra häxmästarna att resa de mörka namnen runt ön. Lämna den åt skadedjuren och de av sultanens män för dåraktiga för att hålla sig undan.


17: Varför kallas platsen för Ödesfloden på de uråldrigas språk? När här inte ens är en flod? Jo, här stod striden mellan hjälten Zalia och trollkarlen Pakartas för länge sedan. Då fanns det en flod men deras kamp var så ursinnig att landet här förgjordes och floden försvann! De säger att den fortfarande flyter under jorden där Pakartas är inspärrad, kedjad under det rinnande vattnet så att han inte ska kunna uttala trollformler för att befria sig själv.


18: De av sultanens män som togs levande släpades ner i slottets fängelsehålor. De besöktes de av den hängde mannen som berättade sanningen om världen för dem och tvingade dem dricka från skammens bägare. De vridna sakerna de blev tvingades för alltid vakta gränsen mot sina forna kamrater och landsmän. Slottet blev en fasornas plats som även demoner fruktar.


19: Till min ärade arbetsgivare, styrelsen för Tirdzniecības Nams från er enkla tjänare Bartek. Ja, deras produktion av inlagda grönsakerna är lika effektiv som ni fruktade. Mitt råd är att beordra er flotta att sätta upp en blockad runt ön. Lämna den åt skadedjuren och de investerare för dåraktiga för att hålla sig borta.


20: När hon lyckas få upp ett hål i kistan börjar det riktiga arbetet. Det tänker hon. Hon slår och klöser. Den mörka fuktiga jorden kommer rusa in till henne och förstör hennes vita klänning. Det tänker hon. De hade begravt henne i klänningen som hon burit bara ett månvarv tidigare när hon gifte sig med greven. De ska ångra detta. De ska alla ångra detta! Det tänker hon. Sedan hör hon rösten i mörkret.

Häftigt! Bitvis väldigt polaris! Och det är bra! Jag gillar ju ett lite poetiskt anslag, där saker är lite vaga