Nekromanti Katter, kalsingar och Call of Cthulhu

[Nightowl]

Min fästmans katt får panisk skräck vid åsynen av ett par kalsonger. (Det är möjligt att det är doften, men Pablo går långa omvägar kring dem, de kan till och med spärra hans väg till matskålen.)

Jag har nyligen blivit med katt, och även om mina kattungar tycker inom en hel del (när husse skriker åt dem, medicin i örat, att råka dricka kaffe som husse glömt framme...) är det hemskaste som finns husses brallor på halvstång med ett skärp som slingrar sig utanför. Ljudet från det skärspännet sänder dem in under sängen illa kvickt, och sedan får man muta dem med leverpastej för att få fram dem.

Kopplingen till CoC: Call of Cthulhu är ju det bästa exemplet på ett spel som har sådär namnlösa fasor, varelser som är annorlunda att man knappt kan beskriva dem, fast det finns ju i andra spel också (en del wyrmlingar i Werewolf, Qlippoth i Cabal, etc.).

Nu fick jag igår natt den knasiga (?) idén att sådana där monster inte bara inte bryr sig om människor, utan de skulle inte ens förstå varför om man uppmärksammade saken. De är bokstavligen så främmande ("alien" på fetlänningarnas språk) att det som får våra rollpersoner att fly skrikande, och som betraktas som övermänskliga insikter i verkligheten av de där kultisterna man också brukar fly ifrån... är motsvarigheten till ett rasslande bälte eller ett par vita boxershorts på golvet; det är fullständigt obegripligt för Dem hur det kan uppfattas på det sättet av Oss.

Jag vet inte om det går att GÖRA något av den här insikten, men jag måste göra något av den innan jag får besök av Viskaren i Mörkret (i själva verket laddningssladden till Hasturs mobil).

Erik

 

[chrull]

Svenil?

Jag ser framför mig hur ett scenario (konvent kanske?) av en Svenil-CoC-crossover skulle kunna se ut.

Hur händelsen när Ungkarlen råkar tappa ett par kalsonger på marken och hans kattungar flyr i vild panik återspeglas när Nyarlatothep gör samma sak och äventyrsgruppen flyr i vild panik.
Och där det enda Cthulhu vill kalla sig är något som faktiskt går att uttala.

chrull

 

[Nightowl]

Bunnies & Burrows...

I ett helt annat sammanhang har jag funderat på ett udda skräckscenario som jag först fick idén till när jag läste GURPS-versionen av Bunnies and Burrows (B&B är i princip "Den Långa Flykten - Rollspelet", för den som undrar)

Där lägger man upp det så att alla andra djur kan man möjligtvis förstå sig på, inklusive så främmande djur som insekter eller skrämmande djur som hundar och ugglor, men människor är så himla alien att det inte finns någon reson där. Deras IQ är omätbar i speltermer, deras fysiska egenskaper enorma jämfört med en kanins...

I alla fall, eftersom vi pratar fantasy-kaniner finns en möjlighet att spela "sensitiva" kaniner med lågmälda psikrafter (jämför Femmans spådomar i den långa flykten). En del av dem kan kommunicera teleempatiskt med andra djur, men människor ...

Så min idé var en kanin-telepat som lyckas läsa en människas tankar - och givetvis blir skvatt Lovecraft-galen. En sorts kanin-motsvarighet till Old Wizard Whateley i the Dunwhich Horror, helt enkelt.

Detta ärr upplägget till ett udda CoC-äventyr där alla (kaninerna) givetvis dör eller blir galna. Man brukar ju surra om att rollpersonernas utsatthet är viktig för skräckkänslan. Grejt! Prova på att vara längst ned i näringskedjan för en gångs skull!

Erik

Erik

 

[Rising]

Nu fick jag igår natt den knasiga (?) idén att sådana där monster inte bara inte bryr sig om människor, utan de skulle inte ens förstå varför om man uppmärksammade saken.

Det luriga är ju att hur konstiga och obegripliga varelser än är, så tvingas de agera genom en budbärare som i allra högsta grad är begriplig; nämligen spelledaren. Så fort man som spelledare agerar med en spelledarperson så tvingas man ju ha någon form av plan, även om planen är så flummig som "gör konstiga saker".

Det jag tycker är problemet med monster som har sådana där flummiga planer, är att de i själva verket börjar agera på ett väldigt förutsägbart och strukturerat sätt. Okej, de har kanske inga motiv, ingen vilja, ingen drift, inget incitament och ingen målsättning i vanlig mening, men ändå så kan man förvänta sig ett visst beteende från dem; nämligen det dramaturgiskt bästa.

Förstår du vad jag menar? När spelledaren kan göra precis vad han vill med en varelse, och ska försöka agera så utomjordiskt och obegripligt som möjligt, så brukar det istället bli så att han tänker "vad vore häftigast om det hände nu?" och på så vis kan spelarna rätt enkelt känna på sig när de håller på att bli hotade, när en öppning visar sig för dem, när de får bevittna en ledtråd, när det är lugn och ro, osv.

När rollpersonerna inte har en chans att fly och när monstret är på väg att obönhörligt sluka upp dem, så tänker spelarna "ämen det här gick för enkelt för monstret, så jag tror att vi kommer klara oss" och sedan -vips- så råkar någon rollperson nysa och så visar det sig att monstret är paniskt rädd för mikrober. Typ.

Det är nästan snarare så att när en spelledarperson har en riktig personlighet som den kan börja agera på ett ickedramaturgiskt sätt, ett sätt som är mindre förutsägbart.

Så, tja... jag brukar tänka så här, att i slutändan så måste ju ändå rollpersonerna tolka vad de förnimmer, och det gör de ju med vanliga, mänskliga intellekt. Därför kommer de i slutändan att tolka monstrets beteende som något de kan förstå sig på. Därför försöker också jag att agera med obegripliga spelledarpersoner på ett begripligt sätt. Liksom; "det här monstret har visserligen en målsättning som är alldeles för mångsidigt för att någon människa någonsin skulle kunna förstå sig på det, men i mångt och mycket så kommer det i just det här äventyret att ta sig ett uttryck som går att likna vid fåfänga." Sedan agerar jag med monstret som om det vore fåfängt.

 

[Troberg]

Re: Bunnies & Burrows...

Så min idé var en kanin-telepat som lyckas läsa en människas tankar - och givetvis blir skvatt Lovecraft-galen. En sorts kanin-motsvarighet till Old Wizard Whateley i the Dunwhich Horror, helt enkelt.
Detta ärr upplägget till ett udda CoC-äventyr där alla (kaninerna) givetvis dör eller blir galna.

I så fall rekommenderar jag följande bok som inspiration:

Kamikazekaniner
Andy Riley
Kamikazekaniner: små gulliga kaniner som helt enkelt inte står ut längre. En engelsk illustrerad humorbästsäljare som är den perfekta blandningen av Lilla Kanin och motorsågsmassakern. Aldrig tidigare har vi på detta klara och öppna sätt fått ta del av de mörkaste hörnen av våra små gulliga kaninvänners själsliv. Dostojevskij, Kafka och Beckett, huka er! Innan man läst Kamikazekaniner vet man inte vad riktig ångest är. Med en uppfinningsrikedom som skulle fått både Einstein och Nobel att blekna får vi ta del av en uppsjö av olika sätt som en liten kanin kan använda sig av för att få slut på lidandet.

 

[Nightowl]

Kamikazekaniner

Been there, done that!
En av min fästmans favoriter... (han gillar inte grejer som inte är små och gulliga eller allmänt makabra, så det här var en grejt combo!).

Erik

 

[Rising]

Re: Bunnies & Burrows...

Jag lekte med något liknande en gång i ett äventyr jag kallade "A Tiger in Africa" - där en rollperson var just en tigerhona på rymmen från ett zoo och hamnade i vildmarken. Där inledde hon ett trevande förhållande med en zebraprins och träffade ett gäng andra djur, bla bla, och efter att ha avstyrt ett krig mellan hyenor och lejon så skickade jag ut några tjuvjägare mot rollpersonerna. Givetvis blev det otäckt med mänskligt motstånd, men jag hade faktiskt ett sista ess i ärmen att spela ut mot gruppen. Det var nämligen inte människorna som var äventyrets hiskeligaste antagonister; utan till det använde jag istället apor.

Några babianer visade sig nämligen vara osannolikt framgångsrika i vildmarkens maktbalans, och djuren kom allt mer att fundera över hur de egentligen kunde gå till väga. De anföll sanslöst organiserat, och lämnade nästan aldrig några överlevare. Det ryktades om att det fanns några andra som hjälpte babianerna, några som slogs på ett sätt som man aldrig tidigare hade sett. Efter flera spökhistorier så skickas rollpersonerna givetvis ut på uppdrag för att ta reda på vad som försiggår, och då visar det sig att babianerna har fått hjälp av mandriller; mandriller som inte styrs av sitt ursinne (som vanliga djur), utan av sitt vansinne. Det sades att de befann sig precis mellan djurens och människornas värld, och jag illustrerade det genom att visa att mandrillerna lärt sig tämja elden. Det var elden som låg bakom apornas osannolika framgångar.

Och... tittar man på en mandrill så ser man ju att de är perfekta som galna vansinnes-monster.

---

Men det är klart, kaniner är ju sötare. :^)