Kejsarstavar, andestenar och mastodonter
Kejsarstaven, och i synnerhet Andens sten som satt infattad i den, har spelat, och spelar, en stor roll i mina Eon-kampanjer. Jag har långt ifrån rett ut stavens och stenens historia och krafter helt och hållet, det har hittils inte varit så viktigt; men inget brukar hjälpa mig att samla tankarna så mycket som att skriva foruminlägg. Så, here goes:
Kejsarstaven var den viktigaste maktsymbolen i det Coloniska imperiet. Exakt hur gammal den är har jag inte rett ut, men den fanns åtminstone under Obidarhon-dynastin för ca 4000 år sedan, och är förmodligen ännu äldre än så. Själva staven är mer en spira egentligen; av utsökt snidat sandelträ beklätt med bladguld. Den är förtrollad med perpetuell indestruktibilitet (annars borde den ha vittrat sönder för milennier sedan), men har inga andra anmärkningsvärda krafter. Den är stor och tung, så man kan förstås använda den som improviserad klubba. Den hade nog också gått att spjäla ben med. Den dög som tuggleksak åt katten Kymnenos också, förstås. Ja, you get the picture.
I gripklon högst upp på staven satt en gång Andens sten infattad. Now we're talking. Det är en arkaisk artefakt med krafter av närmast kosmiska proportioner; så mäktig att snart sagt alla skumma fraktioner i mitt Mundana åtrår den; för den hade med lätthet kunnat rucka på balansen inför det kommande Mörkret. Vem som skapade Andens sten förtäljer inte historien - det skedde förmodligen i tidernas gryning, så dess skapare måste ha funnits redan då. Om det finns fyra andra elementstenar som det står i 'Drakar' har inte avslöjats i mina kampanjer; men förekomsten av en snarlik artefakt som har med värme, eld och hetta att göra har antytts vid ett tillfälle. (Jag är inte säker på att jag gillar själva idén med elementstenarna, så det är möjligt att jag helt sonika håller tyst om den antydningen tills spelarna glömt bort den. Jag har funnit att det är ett väldigt hållbart sätt att retconna saker på. Ja, det hade ju kunnat röra sig om en helt orelaterad artefakt också, förstås).
Andens sten är en liten, blåvitt skinande klump; lik en slät, rund sten eller pärla, men med en mjukare konsistens, som om den vore organisk. Den är den enda artefakt i mitt Mundana hitintills som visat tecken på att ha ett eget medvetande; inte för att den innehåller någon demon eller själ eller något alltså, utan bara för att den är så superlativ som den är. Exakt vad den gör är oklart. Den verkar ge bäraren nära nog gränslösa psykotropiska, oneirotropiska och kronotropiska krafter; däribland instinktiv tankeläsning, empati, telepati, magiförnimmelse, klärvoajans, astral projektion, och mystiska insikter i dåtiden, nuet och framtiden. Vad stenen kan åstadkomma står definitivt i relation till vad bäraren redan är kapabel till; en icke-magikunnig person skulle inte kunna åstadkomma hälften så mycket som en magiker, och någon som verkligen vet hur stenen kan användas skulle bli ofattbart mäktig. Så stor är stenens kraft, att en tillräckligt kapabel person bara behöver röra vid den en stund för att förandligas, och transcendera till en högre existens som någon sorts astral, gudalik varelse. Andens sten är också jävligt schysst som en glorifierad lampa, på grund av det suggestiva blå ljus den utstrålar. Det var som sådan den, ironiskt nog, kom att användas i många sekler i Västlanden.
När andens sten satt i Colonans kejsarstav, gav den kejsaren vissa små insikter i sina undersåtars tankar och känslor. Jag vet inte varför den inte gjorde mer än så; kanske för att kejsarna inte var vidare mottagliga för dess kraft, kanske för att stenen på något sätt blivit inaktiv och aktiverades först då den kom i händerna på kraftfulla magiker återigen, kanske för att stenen själv helt enkelt inte önskade något annat. Kanske gjorde stenen Colonans kejsare till bättre härskare än de annars hade varit; givet hur hyllat Colonans minne är av både thalasker och sabrier idag; men det där kan man bara spekulera om. Andens stens samröre med kejsarstaven fick iallafall ett abrupt slut, då demoner frammanade av den raunländske häxmästaren Jadén khan Khanaga attackerade Obidharhon-dynastins kejserliga palats i Astran, och slaktade hela kejsarätten till siste man. Demonerna slet stenen ur kejsarstaven och tog med sig den och kejsarens yngsta dotter Iriadne till sin herre; själva kejsarstaven struntade de i. Efter att kejsarättens utslocknande uppdagats ersatte hovtjänare dock snabbt den försvunna stenen med en kopia, för att rädda Colonan från det sönderfall spirans förlorade makt kunnat innebära.
Det är lite oklart vad som händer sedan. Demonerna lydde under Athamrael, en av Xinus generaler, och hade slutit ett förbund med snarare än kontrollerades av Jadén khan Khanaga. Förmodligen kände varken Athamrael eller Xinu själv till att stenen fanns i just i kejsarstaven; medan Khanaga hade kommit över denna information och förde dem bakom ljuset för att få stenen för sig själv. Förmodligen var han medveten om de ödesdigra konsekvenserna om Athamrael fått tag i den; dessutom. Demonerna gavs Iriadne att leka med, Khanaga fick den mystiska skimrande stenen, och drog sig snabbt ut på de väldiga slätterna för att studera den i lugn och ro.
Kanske vägrade stenen böja sig för Khanagas vilja av någon anledning, kanske hände något som ändade Khanagas liv innan han kunde behärska dess krafter tillräckligt för att hålla sig vid liv för evigt, kanske kom demonerna helt sonika på att han hade lurat dem och dräpte honom. Athamrael och Xinu fick iallafall nys om att stenen befann sig i Khanagas händer, och innan sin död sände Khanaga den på magisk väg långt, långt bort, för att hindra Plågornas furste att lägga vantarna på den.
Drakarna fick vetskap om stenens försvinnande då drakväktaren Kumbanigash dräpte Athamrael omsider, och lyckades spåra den till Västlanden, men där hade den redan fallit i händerna på Kraden Nanórgona. Detta kunde drakarna inte tillåta. De attackerade till slut honom och hans rike (de exakta orsakerna till detta spekulera de lärde om), men Nanórgona undgick dem såväl som Edrons fall, och flydde till Nadaria. Efter hans död kunde hans tjänare inte längre hålla sig undan, och under ledning av Gebashan Häxkonungen använde de stenens egen kraft för att gömma den på andeplanet så att inte ens drakarna kunde komma åt den. Gebashan bidade sedan sin tid medan seklerna gick, inväntande rätt tillfälle att hämta tillbaka stenen och återuppliva Nanórgona med den. För att göra historien ännu krångligare dock; så lurade stenen honom. Den lämnade andeplanet, delade upp sig i åtta mindre stenar, och spred sig över Västlanden i 'förklädnaden' av berömda reliker; de kongelerade själarna av åtta mytiska zhaniska hjältar som dog för länge, länge sedan. Varför det här hände är egentligen ett enda gigantiskt plotthål, men spelarna verkade aldrig upptäcka det - och, trots allt, stenen
har nån slags egen vilja. Vem faen vet hur ett sånt väsen tänker? Jag som spelledare har då ingen aning.
Kanske fanns inflytande från något ännu mäktigare väsen i bilden? Daak är inte otänkbar, givet den roll han senare skulle spela i historien - det vore en av ytterligt få gånger i mitt Mundana som gudarna ingripit direkt i någonting; men det
har förstås hänt. Det kan också vara värt att notera, att det faktum att stenen delade upp sig själv i flera delar kom att vilseleda Gebashan och hans allierade något otroligt - under alla år som gick, sökte de envist efter ett enda föremål; och deras sökande förblev således fruktlöst genom seklerna.
Nåja. Nu är vi framme vid händelserna i min numera avslutade Västlandenkampanj, som utspelade sig 24-26 år före resten av mina kampanjer.
Gebashan var vid denna tid ordförande i
De trettons råd, en mäktig och hemlig västerländsk magikerfraktion med storslagna planer. De hade i praktiken gett upp sökandet efter andens sten sedan länge då deras kunskapare, skuggmagikern Chegaran ir'Arona Anrayem kom på ett nytt tillvägagångssätt. Han resonerade, att om Andens sten suttit i Colonans kejsarstav i tusentals år, borde staven ha utvecklat ett kraftigt sympatetiskt band till stenen. Via det bandet, hade magiker av De trettons kaliber säkerligen kunnat spåra upp den försvunna stenen förr eller senare. Så Chegaran började söka i världen efter Kejsarstaven.
Men staven hade redan, på något sätt, kommit i händerna på en akademiker från Övärlden; Aricandor av Garandor. Chegaran, som köpt det tirakiska pirantbandet Ulvarna och kryssade runt på haven med dem, fick såklart nys om detta tämligen fort. Men Aricandor kände till Chegaran och hade sina misstankar om vad denne tänkte ha staven till, och då han förstod att Chegaran jagade honom överlät han snabbt staven i händerna på några mûhadinska vänner som lovat att betala furstligt för den. När Chegaran väl fick tag i Aricandor var det försent, och när Ulvarna en natt gick i hamn i Tiban lyckades Aricandor fly; sårad, men utan att ha yppat något om vart kejsarstaven tagit vägen.
Aricandor sprang såklart rakt i armarna på en rollperson; den sabriske missionären Reben. Denne, en luttrad St Faulkskrigare och begåvad med gudomliga ingivelser, förstod snabbt situationens allvar, och satte omedelbart sig och Aricandor, och och sin trukhpolare Zatag, på ett skepp på väg till Västlanden. Reben såg det som sin plikt att se till att staven inte hamnade i orätta händer; och då var det givetvis underförstått att alla händer var orätta utom Daaks.
Man undgick Ulvarna och Chegaran, vars lilla piratflotta var hak i häl, och efter några i sammanhanget irrelevanta händelser på vägen nådde Reben och hans lilla följe Jahna, en liten stad sydöst om Jen; med i sällskapet fanns nu också Nigel (rollperson), en ung, äventyrslysten landsman till Reben som rymt hemifrån och råkat hamna i Mûhad. Mannen Aricandor överlåtit kejsarstaven till var en ung lärd vid namn Ikhram; och allt pekade nu på att han gått i kefal Keshems av Jahna tjänst; således borde kejsarstaven finnas i staden. Det visade sig att Ikhram sålt kejsarstaven just åt kefalen, och att denne kefal ingick i en konspiration med en bunte andra mäktiga män; i synnerhet kefalen av Kaal, Salodan den Store, med syfte att ta makten i Mûhad. Denna konspiration kände olyckligt nog till andens sten, och ville precis som De trettons råd använda kejsarstaven för att spåra upp den. Rollpersonerna valde att spela med och låtsas stödja kefalerna; i hopp att om att det omsider skulle leda dem till andens sten. Sedan kunde de dra båda de rivaliserande fraktionerna vid näsan, och sätta såväl stenen som staven i säkerhet utom räckhåll för makthungriga kefaler såväl som ärkemagiker.
Nåja...jag inser att, om jag försöker återge hela jävla kampanjen här, kommer det här inlägget aldrig bli färdigt - jag har skrivit på det i fyra dagar hittils. Så jag får ta det i större drag från och med nu.
Kefal Salodans visir och hovmagiker, kamorfen Thantetmes, lyckades spåra upp de olika bitarna av andens sten med hjälp av kejsarstaven, och kunde hänvisa det av kefalerna utskickade följet, där rollisarna då ingick, någorlunda rätt. Detta blev början på en lång färd kors och tvärs över Västlanden, hela tiden med Chegaran och dennes tirakiska och ebronitiska hejdukar hack i häl. Reben föll ganska fort i händerna på Chegaran och torterades svårt; men försvann spårlöst i ett hastigt ljussken innan döden inträdde. Sedan hördes Reben inte av på mycket länge; men hans mystiska visioner övergick till den blinda alvslavinnan Arali, som Rebens följeslagare Nigel förälskat sig i vid Keshems hov och köpt fri för en halv fantasiljon. I takt med att rollpersonernas lilla sällskap fick allt svårare att upprätthålla sitt dubbelspel mot kefalfraktionen, blev det mycket Aralis syner som kom att leda dem vidare i deras sökande.
Det bör påpekas, att det tog lång tid innan någon annan än Thantetmes, kamorfvisiren, förstod att de åtta legendariska pärlor som alla letade efter faktiskt var självaste andens sten. Såväl De trettons råd som kefalfraktionen som rollpersonerna trodde snarare att pärlorna var nån slags nyckel till stenens gömställe på andeplanet; men tji fick de. Detta gav kamorferna ett litet försprång; för Thantetmes primära plan var knappast att överlåta en så mäktig artefakt i händerna på Salodan; nej, han ämnade givetvis se till att den slutade hos Dakhû'r-nu, den kamorffraktion han själv tillhörde. För detta sände han en annan kamorf, Atargatis, att infiltrera rollpersonerna, men Atargatis började snart fatta tycke för dessa fascinerande, dödliga små varelser, och kom att brottas med en del samvetskval för sitt planerade förräderi gentemot dem. I rollpersonsföljet fanns dock också en drakväkterska, thismälvan Eithene, och med Reben borta, började Atargatis ana en stor risk för att Eithenes herrar skulle tvinga henne att lägga beslag på andens sten för drakarnas räkning. Således blev det ändå så till slut, att Atargatis fortsatte att gå Dakhû'r-nus ärenden.
Kampanjen kulminerade i en stor uppgörelse i det västliga landet Ansale-Idon, härjat av krig efter en mûhadinsk invasion. Kefalfraktionen var nu ute ur bilden; de hade fått fullt upp med värdsliga skeenden då Mhîmens son planerade att störta sin far, och alla tjänare kefalerna hade i Ansale-Idon var på rollpersonernas sida. De trettons råd var dock en helt annan femma: Gebashan själv hade vid det här laget ingripit, och berövat rollpersonerna alla utom en av de åtta pärlorna; och den sista, som ingen ännu hade fått tag i, fanns i en hemsökt dal i detta fjärran land. För Gebashans och Chegarans del var det bråttom; för Nanorgona kunde endast återuppväckas så länge en gåtfull röd stjärna blossade på himlavalet; och den höll redan på att försvinna nu. Så de lurade rollpersonernas lilla grupp i en fälla i denna hemsökta dal, för att slakta dem och ta det sista fragmentet av andens sten ifrån dem. Med hjälp av sina kraftfulla allierade; Atargatis och drakväkterskan tex, kämpade rollisarna emot ganska hårt dock, och en av dem, eyrentigrinnan Amara, lyckades tillochmed komma åt och dräpa Chegaran, skuggmagikern, om än till priset av sitt eget liv. Innan hon dog, dock, lyckades Amara gräva fram bitarna av andens sten ur Chegarans blodiga klädnad, och såg hur de började smälta ihop sig själva i hennes händer.
Gebashan blev lite sur nu, och som dramaturgin påbjuder; kickade den förutspådda nekrotropiska influxen in med full kraft. Detta var ögonblicket då själarna av, och kraften från, de döda i en fjärran supernova svepte över Mundanas jord; det var vad den röda stjärnan som synts i alla dessa dagar hade varit. Fylld av denna kosmiska nekrotropi, blev Gebashan till synes ostoppbar, och skulle just till att utdela nådastöten mot de överlevande ur rollpersonernas grupp; utmattade och skadade efter striden mot hans och Chegarans tjänare. Det var såklart då Reben återvände (passande nog såklart, eftersom spelarens förra rollis, Amara, nyss kolat), med Daak på sin sida. Ph34ar. Han och Gebashan utkämpade en kort viljornas duell och slängde ur sig några koola ödesmättade floskler, och Gebashan gav till sist vika. Med Chegaran och alla sina tjänare döda runt sig, såg han ingen annan utväg än att ge upp andens sten och fly, och teleporterade sig således tillbaka till Dödsriket där han hörde hemma.
Nu återstod för rollpersonernas 'vänner' att göra upp om stenen. Älvan Arali hade den i famnen nu, där bitarna samlat ihop sig till sin ursprungliga form, och vägrade ge den varken till Atargatis eller drakväktaren Koshei, som dykt upp enkom för att hävda sin rätt till den. (Eithene hade stupat i striden, men drakväkterska som hon var skulle hon omsider vakna upp igen, förstås). Koshei och Atargatis höll på att börja slåss om den, då Arali kramade den i sin famn och sade att hon inte tänkte låta den falla i några orätta händer. Vid det här laget hade hon börjat sväva och skimra av stenens ljus, och såg på sin älskare Nigel och förklarade hur hon kunde känna alla närvarandes tankar och känslor, och hur ledsen hon var över det hon visste att hon nu måste göra. Sedan upplöstes både hon och stenen i blekt ljussken, och i samma ögonblick blossade en ny stjärna upp på natthimlen - en stjärna Nigel alltsedan dess tillbringat många långa, stjärnklara nätter med att stirra på.
Så slutade den kampanjen. Atargatis gav sig av, efter att kryptiskt ha erkänt att saker ändå skulle gå som de var tänkta i slutändan, Reben, återfödd, gav sig av för att sprida Daaks ord i Övärlden, och Nigel stannade kvar i Västlanden för att hjälpa Mhîmens son till tronen. Förmodligen tog Eithene eller Koshei med sig kejsarstaven till drakarna, för den slutade i Alzakh-Andors krypta, där den fanns i många år.
Kampanjens sista scen utspelade sig i en ödslig krypta i Edron, där Kraden Nanórgona vilade, och så skulle göra också allt framgent, nu när Gebashan aldrig fick tag i andens sten för att ge honom livet åter. Eller? Plötsligt, då lågmälda klaganden från de döda i supernovan hörs i den annars så kompakta tystnaden, börjar sarkofagens tunga stenlock sakta, sakta att glida undan. I mörkret därinne ser man något röra sig. The end. Så mäktig var Nanórgona, och så kraftfull var influxen, att han kunde åtteruppliva
sig själv.
Men på något vänster så stannade staven inte i Alzakh-Andros ägo. När draken Rekhem dräptes i Drunok tjugofyra år senare, hittades kejsarstaven i hans skatthögar.
Kumbanigash den Svarte, Taethavris drakväktare, kände igen den för vad den var, och gav den i gåva åt Khakras drakväkterska
Inalea, som var densamma som Iriadne; det vill säga prinsessa av Obidarhon-dynastin, och rättmätig arvtagare till kejsartronen i Colonan. Colonan hade vid denna tid precis blivit ockuperat av Thalamur, som startat ett nytt storkrig mot Consaber. Inalea färdades dit för att bistå Coloniernas frihetskamp, men förråddes på vägen av drakväktaren Denelian, som blivit besatt av Rekhems själ. Denelian/Rekhem lämnade ut henne åt magikraterna, Catzoran do Thukor för att vara exakt, och drog själv vidare för att förstöra så mycket som möjligt för resten av draksläktet genom att så split och kaos i Rhung-Alari. Kymnenos, en legendarisk colonisk general som förts tillbaka till världen i skepnad av en talande skogskatt, lyckades dock ta kejsarstaven i munnen och gömma undan den i samband med att Inalea tillfångatogs; på så vis kom den aldrig i magikraternas händer. De försökte få Inalea att berätta var den fanns, förstås, men hon är dels obrottsligt lojal mot Khakra, dels snudd på omöjlig att knäcka genom tortyr, och slutligen påstod hon sig inte en aning om var Kymnenos hade gömt staven nånstans. (Det var inte helt sant, men hon kan också ljuga övertygande). Så förflöt ett år relativt händelselöst, medan Inalea hölls inlåst i ett torn och thalaskernas framgångar i Consaber fortsatte; de stod snart vid Uriens murar. Kumbanigash, som haft fullt upp med annat, uppbådade till sist det tunga artilleriet, drakväktarna Ishan och Kyros, för att undsätta tösabiten; men då hade Inalea redan brivit en bricka i intrigspelet mellan olika magikrater; och tre rollpersoner hade fått i uppdrag att stjäla henne från Catzoran och föra henne till Colonan, till Reubin Xirhamir Jesbins oömma vård. (Läs allt om det
här).
Efter många turer kom rollpersonerna i lag med en bunte coloniska rebeller, vars ledare närde storslagna planer. Inalea hade kommit fri vid det laget, genom bland annat Denelians riktiga själs försorg, och eftersom hon var av kejserligt blod och hade kejsarstaven i sin ägo såg rebellerna henne som en självklar symbol att samlas under. De är en brokig skara, rebellerna; men de kämpar alla för ett fritt Colonan. Nu är Inalea inget vidare kejsarämne förstås, men hon är havande med rollpersonen Dahauns barn; vilket är mystiskt passande eftersom Dahaun är ättling till Veréta, republiken Colonans första demokratiska ledare. (Nu är det förstås inget sammanträffande, eftersom den tidsresande drakväktaren Ishan såg till att Dahaun befruktade Inalea redan innan Dahaun och Inalea träffades för första gången, det är lite komplicerat, men men...). När rebellerna nu både är i besittning av kejsarstaven och en kommande unge med ett sådant arv, kommer de ha ett tungt argument bakom sina krav, såpass tungt att de nog kan bli en kraft att räkna med. De magikrater som inte vill se kejsardömet återuppstå har klara skäl att vara försiktiga här; och Mörkrets krafter i bakgrunden, ännu mer så - Xinu och Denelian/Rekhem har redan ingått en allians och kidnappat Inalea för att döda barnet så fort det föds. Återstår att se om rollisarna, eller drakarna, hinner ingripa innan det händer.
-- SPOILER: MINA SPELARE--
I min andra, paralella kampanj, är det istället andens sten som snart kommer att spela roll igen. Nigel är lite av en bi-rollperson där, och såg under Svärdsspelen i Hadarlon hur Aralis stjärna föll från himlen - västerut. Han hakade således på de huvudsakliga rollpersonerna och deras följe, som hade ett skepp och ändå var på väg till Mûhad. När skeppet började närma sig Mûhad, emellertid, manifesterade Atargatis sig ombord (kamorfen från den gamla Västlandenkampanjen), och försökte varna Nigel för något. För sent, tycks det som, för innan Atargatis han yttra många meningar drabbades skeppet av någon osannolikt mäktig magisk effekt; som till synes slumpmässigt spred folket ombord vida över Västlanden. Det var Dimmornas herre, draken Abraxes, den egentliga huvudskurken i mitt Mundana, som ingrep; en akt av desperation, då Atargatis visste var andens sten nu fanns, och Dimmornas herre inte kunde riskera att den föll i händerna på någon av rollpersonerna eller deras sällskap; allra minst Thizara, en mäktig schamanflicka som Abraxes hållit ögonen på sedan forntiden, då hon var en ung prästinna i Danarth. Abraxes brände ut mycket av sin energi på kuppen, men han har gott om tjänare, hela det Svarta hovet faktiskt, som kan gå hans ärenden, och skickade snabbt ut en massa siklar och stagraner för att sätta mer käppar i hjulet för rollisarna.
Vad som hänt är, att Arali på något sätt har drivits bort från den fickdimension hon väntat i på andeplanet. Den har förmodligen blivit hittad och invaderad av en mäktig demon; Xinu själv kanske; men jag har inte spikat något definitivt än. I vilket fall har Arali dykt upp någonstans i Västlanden, förvirrad, ensam och rädd; en stjärnskådare berättade för Nigel att stjärnan nog föll någonstans på Cai, dvs hjärtat av Kraden Nanórgonas gamla rike. Kanske har Gebashan och Nanórgona fått tag i henne? Jag har heller inte bestämt om Arali fått med sig andens sten, eller om demonen lagt beslag på den. I det senare fallet, kan man tänka sig att ett antal annars rivaliserande fraktioner snart kommer att göra gemensam sak mot demonen. Dimmornas herre är egentligen inte ute efter stenen för egen del; vad han vill åt är Världens Hjärta, någon sorts übermagisk Cerebro-liknande maskin kamorferna byggde för eoner sedan; och som Atargatis nu vaktar. Thizaras vänner har dock kartan och nyckeln till denna maskin; en magisk kristallros som en gång var i Aralis och Nigels ägo. Vad andens sten beträffar, vill Dimmornas herre mer försäkra sig om att den inte faller i oönskade händer och äventyrar hans planer på så sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska låta det sluta. Andens sten är nog
för mäktig för att permanent falla i händerna på någon alltför kompetent karaktär; kanske kan den förstöras eller förpassas till havsbottnen eller rymdens tomrum. Kanske kan Nanórgona föraktfullt slänga bort den, som en värdelös leksak han inte längre behöver nu när han blivit en gud? (Lång historia). Han torde annars ha kraften att utplåna den för alltid. Kanske får Dimmornas herre tag i den och gömmer den i Skugglandets dimmor. Drakarna borde kunna skydda den såpass länge att den inte blir relevant mer förrän kampanjen når sitt klimax. Kanske kan Thizara helt sonika ta med den till andeplanets innersta och ge den till Vävaren. Det vore ganska..fett.
Alternativen är många när kampanjen nått en så här episk nivå
Phew. Jag blev klar till slut. Men nu blev det säkert bara svammel redan efter en tredjedel av textmassan, eller nåt. Yay me.
- Ymir, börjar undra om någon orkar läsa det här inlägget nu.
. Och som du säger så är symboler grymt mäktiga. 
).
