Nekromanti Klassidé: Spellweaver

[Man Mountainman]

Tjaba!

För någon månad sedan läste jag en spalt av Monte Cook som jag tyckte var så bra. För den som inte orkar traggla igenom hela artikeln kan jag sammanfatta det viktiga: Monte har insett att han tycker att det är trist att magiker oundvikligen får slut spells — vilket brukar leda till att man tappar tempot i äventyret — och har börjat fundera på om man skulle kunna ge magiker ett antal mindre kraftfulla förmågor som man kan kasta när man vill.

Idag började jag fundera på det där igen, och kom på en idé till en ny klass. Klassen heter "spellweaver" och funkar typ såhär:

<center>* * *</center>
Dels har klassen besvärjelser som vanligt. Besvärjelserna är tagna från wizard/sorcerer-spell-listen, och spellweavern får dem i samma takt som och kastar dem på samma sätt som en bard.

Samtidigt får spellweavern välja ett antal "skill-spells" (namnet suger, men det får duga för den här förklaringens skull). Han erhåller dem i samma takt som en ranger eller paladin (det vill säga, den maximala spell leveln är 4). Det intressanta är att han inte har någon gräns på hur många skill-spells han kan kasta; istället är varje skill-spell kopplad till en viss färdighet, och för att kasta besvärjelsen räcker det med ett lyckat slag mot färdigheten. Naturligtvis är besvärjelser kopplade till färdigheter på ett naturligt sätt; cure-spells är kopplade till heal, osynlighet till hide osv.

Givetvis har spell-weavern gott om färdighetspoäng, 6 eller 8 + Int. För att inte göra klassen helt beroende av Int kanske spell save DC och extraspells bestämmas av någon annan grundegenskap, typ Charisma.

Eftersom det är en spellcaster med fokus på färdigheter så kanske den, utöver sina magiska förmågor, har lite rogueiga förmågor, som typ "uncanny dodge" och "evasion".

<center>* * *</center>
Waddyathink?

/Kalle

 

[Rising]

Döp om den

Först: Spellweaver är en varelse med sex armar, som ser ut lite som en x-files-rymdvarelse. Så namnet är redan upptaget.

Sedan: Artikeln av Monte Cook var bra. Framförallt gör han en åtskillnad på vad som måste vara begränsade resurser och vad som passar bättre som "det här kan jag lägga hela tiden".

Problemet tycker jag uppstår i hur D&D mäter tid. Det strategiska tänket är att spelare borde återfå resurser i samma takt som de tar sig igenom encounters.

Det är när man blandar ihop tid i spelvärlden med "encounter-tid" som jag tycker att problemen i D&D blir tydliga.

Marco Behrman hade en bra idé på det här forumet en gång; han skrev att man borde läka upp alla karaktärers HP till max mellan encounterna. Det tycker jag var smart. Plötsligt slipper man allt "vi måste vila här, i mitten av grottan, för vi är skadade" och liknande tråkigheter som stör flytet i äventyret.

Jag tycker att din lösning leder till en massa orimliga konsekvenser helt enkelt för att den blandar ihop tidsenheterna. Det blir nog bara frustrerande att vänta på att spellweavern ska skillcasta cure light wounds om och om igen för att hela gänget så fort de får en stund över. Det blir liksom ännu tråkigare, eftersom man nu också måste vänta på att han ska lyckas med tärningsslagen.

Så jag hade hellre sett att man löste problemet som Monte Cook talar om genom att först och främst införa encountertid i kärnan av reglerna. En trollkarl får sina Spell-besvärjelser inför varje ny encounter, och får sedan sköta sin resurshantering efter bästa förmåga som vanligt under just denna encounter. När encountern är över så återfår han däremot sina besvärjelser till nästa encounter.

Och tillsammans med detta så inför man alltså det som Monte Cook talar om gällande Discipliner på dag-till-dag (eller snarare: äventyr-till-äventyr)-basis. Man gör dem till permanenta effekter så att man slipper administrera dem ytterligare.

 

[Man Mountainman]

Re: Döp om den

Så jag hade hellre sett att man löste problemet som Monte Cook talar om genom att först och främst införa encountertid i kärnan av reglerna.

Väg ett huvud av dig.

Jag tycker att det är en bra lösning, alltså. Så bra att jag redan kommit på den själv. Men i den här tråden är det är en lösning på fel problem. Här försöker jag bara hitta på en kul klass som funkar inom ramarna för de existerande D&D-reglerna, och som kombinerar färdigheter med magi på ett roligt sätt. Monte Cook-artikeln länkade jag bara till för att det var den som inspirerade mig. Ursäkta oklarheten.

Jag tycker att din lösning leder till en massa orimliga konsekvenser helt enkelt för att den blandar ihop tidsenheterna. Det blir nog bara frustrerande att vänta på att spellweavern ska skillcasta cure light wounds om och om igen för att hela gänget så fort de får en stund över.

Här har du däremot en poäng som är både bra och relevant. Man får se upp med vilka spells man tillåter klassen att ta som spell-skills.

/Kalle