Hahahaha...
...här sitter man i kalsongerna, med okamma hår hängandes ner till axlarna och lyssnandes på Skyclad i deras värsta deppmanér. Jag känner mig så dekadent, och nu ska jag till på köpet berätta om min gräsliga spelgrupp.
Äsch,
så farligt är det inte. Givetvis började vi med röjig gladaction (och vi har faktiskt aldrig haft så skoj efter vårt första äventyr), med DoD2 och fett med gudar, kulter och annat skoj. Spelledaren var en mycket påläst herre, och hans största styrka är att han alltid kan bedöma spelgruppens prestationsnivå mycket bättre än jag. Sedan slutade vi olyckligtvis med DoD, vi lyckades tydligen skrämma iväg honom på något sätt.
Sedan var det dags att lira Mutant Chronicles, fast utan vår gamle spelledare. Hitills hade jag själv inga rollspelssupplement, men en kille i vår grupp hade fanimej köpt allt som fanns till MC. Tyvärr blev inte kampanjen överdrivet lyckad, och lades snart ner.
Någon gång i den här röran spelledde jag ett eget rollspel som jag hade fixat fram på ritpapper och hette "Thief 2". Thief var någon sorts DoD-klon med långt sämre regler, men vad för roll spelade det för en nioåring? Vi hade råskôj. Snart uppgraderade jag till mitt andra rollspel, "Pil & Bågar" som var en raklång, men bättre DoD-klon. Pil & Bågar blev oerhör populärt och min storebror fick fakiskt alla hårdingar från sin klass att vara med. Faktiskt. Jo.
Mitt första profesionella rollspel var Dungeons and Dragons Basic Set, vilket jag fick händerna på någon gång -97 eller -98 och minns hur stackars jag fick skäll av gruppens internetinneboende för att han hade hört att det var ren hästlort. Det var det ju givetvis också, men vi hade jäkligt skoj med det ett tag. Jag spelledde det på mitt vanliga, juvenila sätt med överdrivna specialeffekter, snygga brudar, horder med orcher, massa action, dålig ståry - helt enkelt så spelade vi en genomsnittlig hollywoodfilm, vilket var min enda inspirationskälla, också. Jag uppgraderade till AD&D, eftersom jag hört att kompisen rekommenderade det, men av någon anledning hade han kommit på att det sög när jag fick det på posten. Jag hade ändå rätt skoj i det, men spelade aldrig med den vägrande kompisen.
Sommaren -99 (eller om det var -00) laddade jag ner Västmark. Jag printade ut det och har den gamla versionen i en svart pärm i min hylla. Vi lirade lite och jag tänkte väl att det var ett riktigt sjysst lir, tills jag upptäckte att jag misstolkat de flesta regler, varpå jag upptäckte att det var ett
riktigt sjysst lir. Jag småmosade lite uppe i Avranien med mina polare, och handlingen flöt på som smör och sylt. Det var kobolding -spelarna nöjde sig med det- och det var skitkul. Överdriven ståry, jättemånga brott från vad regelboken sa om ditten och datten...
Därpå kom Eon, Gränsvärldar med Evangelium, Ars Magica, Skymningshem och Tribe 8. Jag gjorde även en del andra experimentrollspel som blev görsköna, tills det underliga jungfrumordet. Plösligt förlorade jag min koboldistiska oskuld, och...
...blev ett stört elitistäckel med överdrivet databegär. Så dekadent. Titta på mig, jag spelar jag ju tillochmed rollspel över internet nowadays. Hur fan ska man bära sig åt för att återvinna sin koboldism? Jag behööööver den!
/Mogge, ska se på dieselråttorna nu