Nekromanti Konventet - ett lite annorlunda spel.

[St. Brunibald]

Felix

"Ehh, hej på er allesammans" säger helt plötsligt den unge man som obemärkt har smugit sig fram till spelbordet, "Jag såg att.. ehh... det såg ut som om ni inte börjat här än, så jag undrade om ni kanske hade en plats över? Jag skulle gärna spela lite om, eh, jag får..."

Den unge mannen har lockigt, nästan krulligt kort hår, nervösa blå ögon bakom ett par runda glasögon, och har på sig en på tok för stor munkjacka. För övrigt är han alldeles nedblodad.

"Jag, eh, heter Felix, förresten. Vad heter, eh, ni?"

 

[Satorin]

Pendgim

"Välkommen Felix. Vi ska precis till att starta, så slå sig ner på den lediga platsen jämte vår alvlike man." Han pekar på allt blod på Felix.
"Inte för att jag vill lägga mig i men det ser ut som om ni blöder. Ska jag tillkala någon som ska titta till dig?"

 

[St. Brunibald]

Felix

Med undrande ögon ser Felix på sin nedblodade gestalt. Först verkar det som om ett ljus gått upp för honom då han utstöter ett lätt "Åh!" och inte slutar stirra, men så skakar han på huvudet och sätter sig ner. "Det är ingen fara", säger han leendes samtidigt som han lägger sin ryggsäck bredvid stolen, "Det är inte mitt blod."

Efter att han plockat fram pennor, papper och tärningar och prydligt lagt dem framför sig så vänder han åter huvudet mot Pendgrim. "Vad, eh, är det vi spelar, förresten?"

 

[Satorin]

Pendgim

Pendgim ser på Felix med en fundersam blick samtidigt hörs det ett lågt surrande läte vid bodet. Felix får en svag känsla som om en liten varelse stökade runt i hans hjärna och medvetande för att lika plötsligt försvinna.
"Kaosonia heter det och är ett gammalt rollspel som säkert ingen av er tidigare spelat. Ni kan spela vilken ras eller yrke som ni tidigare spelat eller velat spela."
Han föser över tre tärningar till Felix. Den ena är en T6:a som om man vågat gissa var gjord av ben från något okänt djur. De andra tärningarna var en T10 och en T20, även dessa var av det slaget som rollspelarna tidigare aldrig skådat. T10:an kunde varit tillverkad av en rubin, men vem vågade släpa med en sådan till ett konvent, tänkte Felix tyst för sig själv. Bernie däremot facinerades mer över T20 tärningen som verkade innehålla rök. Plötsligt rycker han till, men det var väll bara inbillning. Ögonen hade spelat honom ett spratt för det hade set ut som två ögon som stirrat tillbaka.

 

[St. Brunibald]

Felix

"Vilken fin, eh, tärning du har där" mumlar Felix och plockar upp den blodröda tingesten i sin hand. Efter att ha inspekterat den intensivt i ett par ögonblick så verkar dock hans fascination svalna, och han låter den glida honom ur handen. Med en lätt duns faller tärningen till bordet och rullar. Den stannar på 10.

Med ens rycker Felix till, rätar upp ryggen och stirrar tomt ut i rummet. Sedan, lika fort som den börjat, avtar hans tillstånd och han återgår till sin normala, lite säckiga hållning. "Jättefin tärning, verkligen" mumlar han förstrött.

"Och man fick, eh, spela vad man ville sa, eh, du?"

 

[Satorin]

Pendgim

"Jag rekomenderar att du noga tänker igenom ditt beslut. Val som kan facinera kan komma att stå dig dyrt. Välj noga och fundera igenom det flera gånger för sedan är tärningen kastad"
Den korte spelledaren fnittrar över sin putslustighet.

 

[Satorin]

Lotus/Lutosia

På kullarna ovanför den lilla staden Dufftown stod en flicka och blickade ner med ett neutralt ansikte. Staden var vida känd för sin skönhet men flickan hade för länge sedan tappat förmågan att se skönhet, känna kärlek och åtrå. Detta var följden av valet som hon gjort hundratals år tidigare. Ett avkall som då känts som en bagatell när hon fängslats av mörkermagins otroliga möjligheter men som nu var en tomhet. Kunde hon känna tomhet?
Under utbildningen hade successivt alla mänskliga känslor försvunnit utom känslorna vrede och hat.
Likgiltigt tänkte hon på vad som stod för hennes fötter. Likgiltighet var det en form av mänsklig känsla eller bara avsaknaden av känslan kärlek och etos?
Många av hennes mörkersystrar och mörkerbröder hade genom åren dukat under av galenskap eller övertro på sina förmågor. Själv hade hon valt att bygga sin kunskap och makt på tålamod. Var tålamod en mänsklig egenskap som hon lyckats behålla utan hennes läromästares vetskap eller var det ytterligare en av hans många manipulativa nycker? Det var i alla fall tusen år sedan hon senast hade stått i en ung flickas kropp där nu evig ungdom kunde spara detta levande och bräckliga skal.

Hon sköt undan sina tankar och blickade ut över människostaden där frihetskämparna hade sitt tillhåll. De var inget hot mot hennes herre som satt trygt i det ökända stålslottet Mortlach i landet Brora. Det hade mer varit som ett besvärande sandkorn som skavde i hans öga.

Vad skulle hon hitta på den här gången tänkte mörkermagikern Lutosia.
"Pest får det bli," hon började med rörelserna och de främmande orden från det bortglömda språket. Pest var ett bra redskap att förgöra motståndare och deras lojala anhängare.

Lotus rycktes ur sitt allt mer vanliga dagdrömmeri och stirrade åter på gåspennan i sin hand. Det var säkert allt rollspelande och mangaläsande som gjort henne så disträ, vilket hennes lärare påpekade mer och mer.

 

[Satorin]

Lotus/Lutosia

På kullarna ovanför den lilla staden Dufftown stod en flicka och blickade ner med ett neutralt ansikte. Staden var vida känd för sin skönhet men flickan hade för länge sedan tappat förmågan att se skönhet, känna kärlek och åtrå. Detta var följden av valet som hon gjort hundratals år tidigare. Ett avkall som då känts som en bagatell när hon fängslats av mörkermagins otroliga möjligheter men som nu var en tomhet. Kunde hon känna tomhet?
Under utbildningen hade successivt alla mänskliga känslor försvunnit utom känslorna vrede och hat.
Likgiltigt tänkte hon på vad som stod för hennes fötter. Likgiltighet var det en form av mänsklig känsla eller bara avsaknaden av känslan kärlek och etos?
Många av hennes mörkersystrar och mörkerbröder hade genom åren dukat under av galenskap eller övertro på sina förmågor. Själv hade hon valt att bygga sin kunskap och makt på tålamod. Var tålamod en mänsklig egenskap som hon lyckats behålla utan hennes läromästares vetskap eller var det ytterligare en av hans många manipulativa nycker? Det var i alla fall tusen år sedan hon senast hade stått i en ung flickas kropp där nu evig ungdom kunde spara detta levande och bräckliga skal.

Hon sköt undan sina tankar och blickade ut över människostaden där frihetskämparna hade sitt tillhåll. De var inget hot mot hennes herre som satt trygt i det ökända stålslottet Mortlach i landet Brora. Det hade mer varit som ett besvärande sandkorn som skavde i hans öga.

Vad skulle hon hitta på den här gången tänkte mörkermagikern Lutosia.
"Pest får det bli," hon började med rörelserna och de främmande orden från det bortglömda språket. Pest var ett bra redskap att förgöra motståndare och deras lojala anhängare.

Lotus rycktes ur sitt allt mer vanliga dagdrömmeri och stirrade åter på gåspennan i sin hand. Det var säkert allt rollspelande och mangaläsande som gjort henne så disträ, vilket hennes lärare påpekade mer och mer.

 

[Bunny]

Bearn

Bearn upplever en märklig blandning av uppmärksamhet och tristess. Först och främst verkar han ha missbedömt hoben - han tycks inte kunna erbjuda vad Bearn letar efter. Dessutom inger ingen annan i sällskapet som anslutit till honom tillstymmelse till respekt. Förstrött har han observerat den ringande mobil någon tycks förlagt i hans rock; "Dolt nummer", yeah right...

Sedan, för första gången i hans liv, tittar en T20 tillbaka på honom.

Bearn reser sig med ett ryck och ser sig om i lokalen. När ringsignalerna återigen börjar så svarar han och trycker mobilen mot örat.

 

[Satorin]

Bearn

"Tjattrar flickungen fortfarande i ett?" Personen som talade i luren pressenterade sig inte men Bearn kände igen den som den andre spelledarens - han med den konstiga frisyren.
"Jag såg direkt en stor potential i dig och tänker erbjuda dig stor möjlighet och färdigheter så din hunger efter makt kan tillfredställas. Håll koll på de andra så hör jag av mig igen. KLICK!"

 

[VildKatt]

Sonja

Det är först och främst en rörelse i ögonvrån man uppfattar. En ton av brunt och svart som stryker in genom dörröppningen till gymnastiksalen. En tjej runt de tjugo, med kortklippt hår som faller i egensinniga blonda lockar, som i famnen har ett par tjocka böcker. Den sista i högen, vars front var vänd ut mot idrottshallen, var rödfärgad med mänskliga figurer på framsidan. Alla iförda tunga svarta rustningar och stora vapen med den uppenbara titeln "Dark Herecy". Blicken svagt bärnstensfärgad - gyllene? Och över de svagt rödtonade läpparna ligger ett svagt och snett leende på plats. Onekligen småroad. Och det är först och främst Felix hon stadigt håller sin blick på.

 

[Avidyasattva_UBBT]

(OOC: Ursäkta min tystnad, har varit bortresta i en vecka utan tillgång till dator.)

Lotus

Under den enorma sönderblekta kalufsen strömmade en aldrig sinande ström av bilder som endast en Tim Burton på steroider skulle kunna komma upp med... eller en Lotus. Den bittra jäntungen, som måhända är lite trögtänkt i början, börjar luckra upp det torra lagret i sitt huvud och skörda allsköns sjuka fantasier om svartkonst, vampyrromantik och mörka slängkappor. Saken var klar; detta var där hon skulle känna sig hemma.

Så, när hon satt där med pennan i hand, smått villrådig efter att ha så brådigt hoppat ur sin dagdröm, ändå gör det antagligen väldigt okloka draget att signera det oheliga kontr rollformuläret.

"Okej, det är klart," sade hon och kunde inte låta bli att kladda dit lite små gulliga dödskallar kring sitt namn. "Vad nu då?"

 

[Satorin]

Sonja

Jämte den krullhårige killen med glasögonen och munkluvan sitter ytterliagre en brokig skara som ser ut att spela ett rollspel. Hon ser på kartongen men det är ingen som hon känner igen från alla timmar av spel. Hennes funderingar bryts av att någon råkar knuffa till henne.
"Förlåt!", säger en liten späd figur som fortsätter fram till flickan vid bordet utan att lägga Sonja mer uppmärksamhet. Efter figuren som lika väl kunde vara en pojke eller flicka i 15-års åldern, följer en strikt mansperson.

Lotus

"Vad nu då?", säger Lotus och lägger ifrån sig det signerade rollformuläret. Hon känner att något drar i hennes kläder och hon vänder sig om. Där står en tårögd Jinx, som är hennes vän sedan några år tillbaka.
"Det har hänt något med Dex!", stammar Jinx fram,"Dex lever inte mer. Dex är död!"
Lotus förstår inte riktigt vad Jinx säger om deras gemensamme vän som hon bara för en liten stund sedan suttits och knuffats med på plinten i hörnet av hallen. Bakom Jinx ser hon nu också en man med ett myndigt utseende som öppnar munnen.
"Om det är du som är .....hmmmmm Lotus?", han harklar sig lätt,"Så skulle jag vilja att du följer med lite så vi kan prata lite."

 

[Avidyasattva_UBBT]

Lotus

Hur hormonsprängda Lotus och hennes tonårskompisar än må vara så är det ocoolt att gråta. Så är det bara. Varför? Alltså, hur kul tror ni det är att behöva spendera en halvtimme till framför spegeln med att fylla i den bortrunna kajalen?

Så, Lotus, oavsett hur nedsjunken hon än må vara i allsköns nörderi, reagerar relativt snabbt på sin gråtande vän. Hon studsar upp ur stolen, instinktivt kastandes upp en hand framför ögat. Som i någon slags obskyr Emo-ritual tittar hon på sin vän mellan fingrarna på sina sönderklippta fingervantar, hennes blick är en blandning av oro och - det kan inte hjälpas - lite "Ameh, kom och stör vid något bättre tillfälle, va?" Denna känsla försvinner dock lite när hon märker att Jinx faktiskt tycks vara helt gravallvarlig, och då går hon fram och lägger sina händer parallellt på sin väns axlar, huvudet sjunkandes fram lite.

"Vaddå död, han var ju här nyss. Har det hänt någon olycka eller nå't... är du säker på att han är..." och då kommer den bistra vuxengestalten fram.

"Unga fröken Malin Nygård," säger han och avslöjar helt kallt Lotus riktiga och extremt ocoola namn, med armarna i kors på ett sätt som bara vuxna med hårda ord kan göra. "Kom med mig på en pratstund nu."

Lotus sätter sin panna mot sin väns i en Misslekyss och viskar, "C'mon darling, jag är strax tillbaka. Vill du ha något så finns det Jolt i min väska borta vid spelbordet."

Sedan följer hon snällt med den vuxne elakingen för att lyssna till hans antagligen inte alltför väna ord, bitandes lite i underläppen.

 

[Satorin]

Lotus

"Mitt namn är föresten Claes Hammar. Jag har några frågor att ställa till dig men först måste jag ha dina föräldrars medgivande eftersom du inte verkar vara myndig. Är det okey att vi ringer dem nu?"
Malin ryckte på axlarna och fiskade upp sin mobil ur fickan. Hon såg hur Claes stirrade på den med stora ögon samtidigt som han tog upp sin egna. Snabbt slog han in några siffror och genast började Malins telefon att vibrera.
"När såg du senast Niklas Dahlin i livet, Dex alltså?"
Malin funderade efter snabbt innan hon reservetat svarade
"Det var när vi brottades vid plintarna där borta", hon pekade med sitt spinkiga pekfinger med de typiska svartmålade naglarna.
"Följ med här", han drog nu med henne bort till ett ställe där en kvinnlig polis stod.
"Nu tänker jag sammanfatta det hela lite tillsammans samtidigt som kriminalinspektör Eva Bolinder närvarar." Den kvinnliga polisen nickade mot Malin.
"Du såg senast Niklas Dahlin i livet när du och han brottades borta vid plintarna. Stämmer det?"
Malin drog på svaret eftersom hon undrade vart Claes Hammar ville komma till.
"Ja, men det var hela gänget ju, som höll på. Jag, Dex, Jinx och Laffe. Men det var mest på skoj. Inget allvarligt."
"Med Laffe menar du Patrik Leifmark?"
Malin nickade.
"Enligt din vän Jinx.....öhh Jenny Molander tappade du då din mobiltelefon. Stämmer det?"
"Det är mycket möjligt att det var då ja. Varför undrar du?" Malin började bli misstänksam om vart det hela skulle leda.
"Enligt Jenny Molander - Jinx - så hittade Dex den...öhh...Niklas Dahlin den och tänkte skoja med dig och Patrik Leifmark. Han ska ha SMS:at från din mobil till Patriks att du var hemligt förälskad i honom och ville gå på bio med honom. Detta gjordes för en timme sedan. Klockan 15.36 för att vara exakt. Fem minuter senare hittas Niklas livlös i omklädningsrummet där borta och larmcentralen får ett telefonsamtal klockan 15.41 . På plats hittar ambulanspersonal Niklas med bruten nacke och handled. Även hans fingrar har brutalt bänts bak och knäckts. Din mobiltelefon saknades på platsen. Samma telefon som du nu har i din hand. Hur förklarar du det Malin Nygård?"
Malin gungar till av stundens allvar och hör ett kvinnoskrik inom sig som upprepar på Gailiska,"Facenda Nova, Facenda Nova", det var hennes namn fast ändå inte. Åter kom den bistre polismannens ansikte upp i hennes medvetande och hon fuktade sina läppar för att svara.....

 

[VildKatt]

Pojken, eller flickan.. Det kvittar faktiskt lika. Kliver man rätt på en person som ingenting gjort, och som dessutom är på ett ytterst *host* lekfullt humör, ja då kan man räkna med att det kommer hända något. Vem denna än hade efter sig spelade lika mycket roll som vem denna än skulle ha sällskap av så i samma drag, andetag och hjärtslag som denna drar ut en stol för att slå sig ner (och eventuellt snyfta om en eller annans död som hon hört om i bakgrunden) så anfaller Sonja.

Det är en hastig attack, ganska våldsam, men råstyrka har hon inte mycket av så mycket som hon vet med sig att använda överraskningsmomentet där den unga personen förblir lika könsneutral som nyss medan denna ligger nedtryckt mot ett annat bord. Ett bord som just blivit av med en hel del plastgubbar som stått uppställda inför en kommande omgång Warhammer 40k, där de fallit mot golvet. Dark heresyboken inklämd dem emellan medan den anfallande Sonja ler på ett vis som knappast inbjuder till något förtroende.

"Aj aj aj.. Jag tror nog du var lite väl tafatt i din ursäkt. Kanske skulle du göra ett nytt försök innan jag blir arg på riktigt."

 

[Avidyasattva_UBBT]

Det går många tankar genom Malins, förlåt, Lotus huvud för närvarande, men de flesta kan antagligen sammanfattas relativt gott med "vadfan..."

Hon tittar, nästan helt handfallet, på den kvinnliga polisen samt herr Hammar, som också tycks vara en byling av något slag. Hon börjar gestikulera med sina handskbeklädda små händer i luften eftersom orden i hennes vokabulär inte räcker till.

"Amen alltså... jag... alltså jag -fick- ju mobilen igen av någon typ som kom förbi typ nyss, det är skitskumt jag vet, men... eh... Fayenda Nova? Fayenda... Nova..."

Vad var det för något? Det låter bekant på något vis. Hon ordar det underliga namnet ett par gånger ljudligt, sedan tyst, i ett försök att få sig påmind om vad det är och varför det dyker upp i denna stund så oväntat.

Vad beträffar den ytterst grafiska beskrivningen av Dex så kroknar hon till ännu mer och gör en grimas. "Seriöst? Men vadfan, tror ni att -jag- har gjort det med honom eller? Okej, Dex var en riktig jävla tönt ibland, men inte..."

Det hela blir lite för mycket för henne ser det ut som, och hon sätter händerna för ansiktet och sjunker ihop en smula. Det är ocoolt, visst, men det här är bara för skruvat.

Sedan hör hon helt plötsligt ett himla brak längre bort, där Jinx slås ned mot golvet av någon alldeles för lekfull person så det flyger plastiga blå soldater och rymdalver åt alla håll.

 

[Satorin]

OFF/Tanken med detta spelet är att man ska rollspela sitt vanliga jag så mycket som möjligt med tanke på värderingar och reaktioner i olika situationer. Det du Vildkatt/Sonja gör i ditt inlägg känns märkligt och totalt orimligt i den rådande situationen. Föreslår att du agerar annorlunda och mer realistiskt. Att man sedan kan spela lite märklig är helt okey och en krydda./OFF