I lördags hade jag lite folk hemma för en öl- och brädspelskväll. Jag kan börja med att säga att visserligen var ölen ett trevligt inslag, men det är kanske inte direkt lämpligt att ge sig på komplicerade brädspel när man är dragen.
Vi hann i alla fall känna på fyra olika spel av varierande komplexitet: Age of Steam, Wings of War, Hey! That’s My Fish! och Smallworld.
Age of Steam är ett typiskt eurospel i det att det rör sig om abstrakt resurshantering med ett löst påklistrat tema. Man ska bygga järnvägar mellan olika städer i norra USA och använda dessa för att skeppa varor (träkuber i olika färg) till sina destinationer (städer med samma färg som kuben). Kul och klurigt. Dessvärre verkar det också väldigt oförlåtande mot tidiga missbedömningar. Jag hamnade raskt i en dödsspiral som det visserligen gick att ta sig ur, men då var jag så långt på efterkälken att jag inte hade en sportmössa att ta mig ikapp. Jag tror att det – precis som t.ex. Agricola och Caylus – kräver några genomspelningar innan man får kläm på det. Upplägget är dock sådant att utgångsläget ser helt olika ut inför varje spel, så man kan inte lära sig någon »bästa« strategi som alltid vinner. Det går att planera sin drag långt i förväg (och det bör man nog göra), men slumpen och motståndarna ser förstås till att planerna inte alltid går att sätta i verket.
Wings of War har jag spelat många gånger tidigare, och det är ett spel som jag gillar skarpt. Det är ett renodlat simspel som handlar om flygstrider under Första världskriget. Det finns ingen direkt balans utan de olika flygplanen har (givetvis kraftigt förenklat) de egenskaper de hade i verkligheten. En del är långsamma, en del är snabba, en del är klumpiga, andra vänder på en femöring, en del är tåliga, en del är klena, en del har dubbla kulsprutor, en del har enkla, osv. Balansen får man sköta själv när man matchar lagen mot varandra. Spelet har sådant som jag brukar ogilla i andra spel (men som jag tycker hör hemma i den här typen av simulering), t.ex. spelareliminering. Du kan bli nedskjuten med första salvan om du har osis – något Herr Nils fick erfara då hans plan efter två drag brann, rykte och hade fått en motorskada. Det geniala med spelet – de olika flygplanens manöverkortlekar som gör att varje plan funkar olika (min Spad XIII var snabb som en iller men med en svängradie som en spårvagn, medan Zebulons Sopwith Triplane var långsamt men extremt manövrerbart, särskilt i högersvängar [tack vare motorns vridmoment – jag sa ju att det var ett simspel]) – är också dess svaghet: då man inte får dubletter av manöverlekarna (om man inte skaffar expansioner eller boosterpack) kan man bara använda ett plan åt gången av en viss manövertyp. Dessutom är det lätt att råka komma åt andra flygplanskort och rubba dem när alla samtidigt fipplar med sina manövrar.
Hey! That’s My Fish! är ett lustigt litet spel som funkar utmärkt som filler, då det går fort att sätta upp och nästan lika fort att spela. Vi hann med två omgångar av detta eurospel. Spelplanen består av slumpvis utplacerade hexagoner föreställande isflak med en, två eller tre fiskar på, och varje spelare kontrollerar ett visst antal pingviner som ska jumpa på isflaken och samla så många fiskar som möjligt. Man får flytta sin pingvin så långt man vill i en rak linje och får plocka upp isflaket man lämnar. Förflyttning blockeras av andra pingviner, planens ytterkanter samt de vakar som uppstår när någon plockar upp ett isflak. Man kan alltså sabba ordentligt för någon genom att skära av dennes pingvin från resten av spelplanen. Enkelt, kul och lite klurigt.
Smallworld har jag länge velat prova då jag hört och läst mycket gott om det. Vid det här laget var kvällen dock ganska långt liden och vi hade dessutom kompletterat ölen med diverse whisky, så jag vet inte om mitt första intryck är rättvisande eller ej. Det hela påminde mig lite om History of the World i det att man bygger civilisationer som ligger kvar på brädet tills de erövras av någon annan. Du kan välja om du vill fortsätta spela en civilisation eller om du vill att den ska hamna i tillbakagång, varvid du får kontroll över en ny civilisation med vilken du försöker invadera spelplanens olika regioner. Civilisationerna är olika fantasyfolk som kombineras med en egenskap. Så en omgång kan du ha t.ex. Forest + Goblins, och då är gobbosarna extra bra i skogsregioner; nästa omgång kanske Goblins kombineras med egenskapen Flying och då kan de anfalla vilken region som helst, inte bara de intilliggande. En rolig idé som genast ökar omspelbarheten. Hursomhelst kroknade folk innan vi hunnit klart, så jag hoppas få spela Smallworld igen någon gång (och då kanske utan öldrickande).
Vi hann i alla fall känna på fyra olika spel av varierande komplexitet: Age of Steam, Wings of War, Hey! That’s My Fish! och Smallworld.
Age of Steam är ett typiskt eurospel i det att det rör sig om abstrakt resurshantering med ett löst påklistrat tema. Man ska bygga järnvägar mellan olika städer i norra USA och använda dessa för att skeppa varor (träkuber i olika färg) till sina destinationer (städer med samma färg som kuben). Kul och klurigt. Dessvärre verkar det också väldigt oförlåtande mot tidiga missbedömningar. Jag hamnade raskt i en dödsspiral som det visserligen gick att ta sig ur, men då var jag så långt på efterkälken att jag inte hade en sportmössa att ta mig ikapp. Jag tror att det – precis som t.ex. Agricola och Caylus – kräver några genomspelningar innan man får kläm på det. Upplägget är dock sådant att utgångsläget ser helt olika ut inför varje spel, så man kan inte lära sig någon »bästa« strategi som alltid vinner. Det går att planera sin drag långt i förväg (och det bör man nog göra), men slumpen och motståndarna ser förstås till att planerna inte alltid går att sätta i verket.
Wings of War har jag spelat många gånger tidigare, och det är ett spel som jag gillar skarpt. Det är ett renodlat simspel som handlar om flygstrider under Första världskriget. Det finns ingen direkt balans utan de olika flygplanen har (givetvis kraftigt förenklat) de egenskaper de hade i verkligheten. En del är långsamma, en del är snabba, en del är klumpiga, andra vänder på en femöring, en del är tåliga, en del är klena, en del har dubbla kulsprutor, en del har enkla, osv. Balansen får man sköta själv när man matchar lagen mot varandra. Spelet har sådant som jag brukar ogilla i andra spel (men som jag tycker hör hemma i den här typen av simulering), t.ex. spelareliminering. Du kan bli nedskjuten med första salvan om du har osis – något Herr Nils fick erfara då hans plan efter två drag brann, rykte och hade fått en motorskada. Det geniala med spelet – de olika flygplanens manöverkortlekar som gör att varje plan funkar olika (min Spad XIII var snabb som en iller men med en svängradie som en spårvagn, medan Zebulons Sopwith Triplane var långsamt men extremt manövrerbart, särskilt i högersvängar [tack vare motorns vridmoment – jag sa ju att det var ett simspel]) – är också dess svaghet: då man inte får dubletter av manöverlekarna (om man inte skaffar expansioner eller boosterpack) kan man bara använda ett plan åt gången av en viss manövertyp. Dessutom är det lätt att råka komma åt andra flygplanskort och rubba dem när alla samtidigt fipplar med sina manövrar.
Hey! That’s My Fish! är ett lustigt litet spel som funkar utmärkt som filler, då det går fort att sätta upp och nästan lika fort att spela. Vi hann med två omgångar av detta eurospel. Spelplanen består av slumpvis utplacerade hexagoner föreställande isflak med en, två eller tre fiskar på, och varje spelare kontrollerar ett visst antal pingviner som ska jumpa på isflaken och samla så många fiskar som möjligt. Man får flytta sin pingvin så långt man vill i en rak linje och får plocka upp isflaket man lämnar. Förflyttning blockeras av andra pingviner, planens ytterkanter samt de vakar som uppstår när någon plockar upp ett isflak. Man kan alltså sabba ordentligt för någon genom att skära av dennes pingvin från resten av spelplanen. Enkelt, kul och lite klurigt.
Smallworld har jag länge velat prova då jag hört och läst mycket gott om det. Vid det här laget var kvällen dock ganska långt liden och vi hade dessutom kompletterat ölen med diverse whisky, så jag vet inte om mitt första intryck är rättvisande eller ej. Det hela påminde mig lite om History of the World i det att man bygger civilisationer som ligger kvar på brädet tills de erövras av någon annan. Du kan välja om du vill fortsätta spela en civilisation eller om du vill att den ska hamna i tillbakagång, varvid du får kontroll över en ny civilisation med vilken du försöker invadera spelplanens olika regioner. Civilisationerna är olika fantasyfolk som kombineras med en egenskap. Så en omgång kan du ha t.ex. Forest + Goblins, och då är gobbosarna extra bra i skogsregioner; nästa omgång kanske Goblins kombineras med egenskapen Flying och då kan de anfalla vilken region som helst, inte bara de intilliggande. En rolig idé som genast ökar omspelbarheten. Hursomhelst kroknade folk innan vi hunnit klart, så jag hoppas få spela Smallworld igen någon gång (och då kanske utan öldrickande).
