På allmän (eller nåja, Storugglas) begäran kommer här en liten krönika över dagens händelser.
För att begripa dem, måste vi se tillbaks ett tag. Jag har ju som flera av er vet haft ekonomiska bekymmer ganska länge, "kroniskt pank och skuldsatt" är ien inte helt felaktig beskrivning. Jag har sökt 30-50 jobb i månaden sedan typ februari och blivit kallad till en intervju, som var en rätt menlös gruppintervjupryl. När jag fick veta att jag pga Djävle Högskolas sinnessjuka Kafkaliknande byråkrati inte skulle få läsa vidare, dog mitt hopp. Jag saknade examen, körkort, och alla kunskaper som gjort mig lämplig som något yrke överhuvudtaget. För att inte tala om att jag saknar yrkeserfarenhet av, typ, allt.
Men, skam den som ger sig. Ett sjukt positivt CV bombades över sveriges alla skolor.
Så plötsligt, måndags förra veckan, får jag ett telefonsamtal mitt i frukosten. Jag är förvirrad, men det framgår av den lite nervöst småbabblande personen i andra änden att Nynäshamns Gymnasieskola läst min ansökan och - mirakel över alla mirakel - är intresserade. Kan det vara möjligt? Det ska ringas upp angående tid och plats för genomförande av arbetsintervju. Jag kollar upp ansökningen och mycket riktigt, en vecka tidigare hade mina bombmattor bland annat inneburit att jag skickade Nynäshamns Gymnasium ett CV. De sökte en datalärare, heltid, ett år, som börjar... öh, den 12:e augusti. VIld panik utbryter när jag inser hur snart det är, men en vecka spenderas åt att bli lugnad av kamrater, folk i vrållådan, familj och släkt. Det ordnar sig med bostad, säger de. Och tanken att flytta till Nynäshamn börjar rota sig allt mer. Jag läser på om staden, som tycks vara lite i Hudiksvalls storlek och dessutom (liksom hudik) en kustatad. Och typ 45 minuter max från S-holm dessutom. Det bästa från två världar.
Igår måndag ringer den andra rektorn på skolan, och låter orolig för att jag skulle ha hittat nåt "bättre". Nej det har jag inte, svarar jag. Kan jag komma på intervju imorgon tisdag? Jo, det kan jag. AF fixar tågbiljetter. Jag ringer Hans (för så heter han, rektorn) och meddelar tid.
Gårdagskvällen var, som de som chattade med mig då vet, inte nådig. Jag var nervös utav helvete. Inte, lustigt nog för intervjun - kan jag något, så är det att snacka för mig - utan för alla byten och skit på resan. Jag är tokneurotisk vad gäller sånt där.
Nå:
Imorse vaknade jag alldeles spänd, en halvtimme innan klockan ringde, efter fyra och en halv timmes sömn. Var egentligen inte hungrig, men insåg att det var nervositeten som jävlades med mig, så jag tvingade i mig en macka. Hade igår lagt fram det jag tänkte ha med mig: mp3-spelare, anteckningsblock, handdator, samt böckerna Frankenstein och Paradise Lost. Packade, och gav mig ner till stationen.
Ärligt talat brukar det vara jobbigare. Anlände efter att ha sovit större delen av resan ner till Stockholms Central, som vid det här laget börjat kännas som en gammal, underligt luktande vän. Insåg att det var första ången jag var där rökfri, vilket säkert gjorde sitt till att min främsta upplevelse av stället var lukten. Som billigt vin, urin, och tusen olika parfymer. Tog mig upp till stora svarta tavlan, såg mitt nästa tåg (pendeltåg), men inte vilket spår. Räknade lite kvickt ut att alla pendeltåg gick från typ samma ställe och att de inte angav spår förrns ett par minuter innan tåget kom, om inte t.om när det stod på perrongen. Inga problem egentligen, och de 20 minuter jag hade på mig räckte alldeles utmärkt.
Åkte pendeln till Västerhaninge, reflekterade lite smått roat att det lät som att de sade "På grund av barnarbete..." när de sa att tågen till Nynäs var utbytta mot bussar.
I västerhaninge hade jag fem minuter på mig. Det tog mig fyra att inse att bussen gick från typ tre meter från tåget...
Anlände till Nynäs. Missade att kliva av på första hållplatsen, gick resten. Virrade bort mig lite. Frågade trevliga främlingar om vägen. Pissade i en skog. Observerade att Nynäs just idag var väldigt mulet, men nog är skitvackert annars, eftersom det finns buskar och träd och skit precis överallt. Hittar till skolan, blir insläppt.
Snabb rundtur av skolan. Byggd på 70-talet. Jag gillar funkis, men det kan man ju inte säga. Teknikprogrammet har många datorer. Allt verkar väldigt trevligt.
Rektorn, en nervös man som stammar en smula och fyller varje tomrum i konversationen med att snabbt upprepa ordet "precis, precis, precis. Precis", ställer vad han verkar tycka är frågor man borde ställa. Jag får berätta att jag inte har en färdig examen, men har breda erfarenheter av det mesta. Att jag kan lära mig saker snabbt och är flexibel (Precis.) Att jag planerar att vänta med studierna tills jag inte är anställd längre, eller möjligen läsa på distans, men att detta isf kommer i andra hand mot att sköta tjänsten (precis, precis).
När han inte kommer på några fler standardfrågor, frågar han om vi "ska säga så". Förvirrad svarar jag "jo, det tycker jag väl". Har jag några frågor? Det skulle väl vara lönen, då. Jag nämner lönespannet i sverige (18-25 ungefär, och ingen aning om obehöriga). Han sitter tyst ett bra tag och frågar rakt ut i luften "varför har jag så svårt att bestämma mig nu helt plötsligt, då?" Efter ett par minuter av obekväm tystnad frågar han vad jag säger till 23.500. Jag försöker se oberörd ut när jag tackar ja. Vi skriver kontrakt. Jag får papper med hur mycket av vilka kurser jag ska ha. Mer papper kommer med posten. Den 14:e Augusti har de introduktion med "oss nya".
Han hör sig för med en snäll tant i samma byggnad hur det ser ut med bostäder. Hon lovar att kolla upp privata hyresvärdar, men tydligen brukar de kunna fixa bostad dödssnabbt med nynäshamns bostäder - man får typ en kvintiljon extra poäng av att flytta in och jobba åt just nynäshamns gymnasieskola, verkar det som. Men då måste Hans ringa (precis, precis, precis) till dem och fixa. Det ska han göra, säger han.
Jag går därifrån på små fluffiga moln. Går in till centrum. Molnen börjar göra ont i fötterna. Jag har fyra-fem timmar att slå ihjäl. Ägnar mig åt mitt favoritnöje i nya städer: Gå vilse. Fast nynäs är för litet för att gå ordentligt vilse, så jag blir ganska bekant med åtminstone stans centrala delar ganska snabbt. Tittar i lite butiker. Firar med en pizza. Sitter och läser ut Frankenstein och börjar på Paradise Lost.
Hemfärden var helt händelslös. Samma sak som vägen dit, fast utan virret.
Det börjar sjunka in nu. 23.500 innan skatt. Kurser. Tjänst. Lärare! På Riktigt! Flytten. Säga upp lägenhet. Dubbla hyror och elavtal. Och kommer jag att ha internet i min nya bostad? Men det ordnar sig. Ringde till min mor, när jag precis kommit utanför skolan. Hon låter djungeltrummorna gå, och nu vet hela släkten. Moster Kerstin, överenergisk Ercissonanställd i S-holm, ringer för att gratulera. Allt känns prima.
Precis, precis.
För att begripa dem, måste vi se tillbaks ett tag. Jag har ju som flera av er vet haft ekonomiska bekymmer ganska länge, "kroniskt pank och skuldsatt" är ien inte helt felaktig beskrivning. Jag har sökt 30-50 jobb i månaden sedan typ februari och blivit kallad till en intervju, som var en rätt menlös gruppintervjupryl. När jag fick veta att jag pga Djävle Högskolas sinnessjuka Kafkaliknande byråkrati inte skulle få läsa vidare, dog mitt hopp. Jag saknade examen, körkort, och alla kunskaper som gjort mig lämplig som något yrke överhuvudtaget. För att inte tala om att jag saknar yrkeserfarenhet av, typ, allt.
Men, skam den som ger sig. Ett sjukt positivt CV bombades över sveriges alla skolor.
Så plötsligt, måndags förra veckan, får jag ett telefonsamtal mitt i frukosten. Jag är förvirrad, men det framgår av den lite nervöst småbabblande personen i andra änden att Nynäshamns Gymnasieskola läst min ansökan och - mirakel över alla mirakel - är intresserade. Kan det vara möjligt? Det ska ringas upp angående tid och plats för genomförande av arbetsintervju. Jag kollar upp ansökningen och mycket riktigt, en vecka tidigare hade mina bombmattor bland annat inneburit att jag skickade Nynäshamns Gymnasium ett CV. De sökte en datalärare, heltid, ett år, som börjar... öh, den 12:e augusti. VIld panik utbryter när jag inser hur snart det är, men en vecka spenderas åt att bli lugnad av kamrater, folk i vrållådan, familj och släkt. Det ordnar sig med bostad, säger de. Och tanken att flytta till Nynäshamn börjar rota sig allt mer. Jag läser på om staden, som tycks vara lite i Hudiksvalls storlek och dessutom (liksom hudik) en kustatad. Och typ 45 minuter max från S-holm dessutom. Det bästa från två världar.
Igår måndag ringer den andra rektorn på skolan, och låter orolig för att jag skulle ha hittat nåt "bättre". Nej det har jag inte, svarar jag. Kan jag komma på intervju imorgon tisdag? Jo, det kan jag. AF fixar tågbiljetter. Jag ringer Hans (för så heter han, rektorn) och meddelar tid.
Gårdagskvällen var, som de som chattade med mig då vet, inte nådig. Jag var nervös utav helvete. Inte, lustigt nog för intervjun - kan jag något, så är det att snacka för mig - utan för alla byten och skit på resan. Jag är tokneurotisk vad gäller sånt där.
Nå:
Imorse vaknade jag alldeles spänd, en halvtimme innan klockan ringde, efter fyra och en halv timmes sömn. Var egentligen inte hungrig, men insåg att det var nervositeten som jävlades med mig, så jag tvingade i mig en macka. Hade igår lagt fram det jag tänkte ha med mig: mp3-spelare, anteckningsblock, handdator, samt böckerna Frankenstein och Paradise Lost. Packade, och gav mig ner till stationen.
Ärligt talat brukar det vara jobbigare. Anlände efter att ha sovit större delen av resan ner till Stockholms Central, som vid det här laget börjat kännas som en gammal, underligt luktande vän. Insåg att det var första ången jag var där rökfri, vilket säkert gjorde sitt till att min främsta upplevelse av stället var lukten. Som billigt vin, urin, och tusen olika parfymer. Tog mig upp till stora svarta tavlan, såg mitt nästa tåg (pendeltåg), men inte vilket spår. Räknade lite kvickt ut att alla pendeltåg gick från typ samma ställe och att de inte angav spår förrns ett par minuter innan tåget kom, om inte t.om när det stod på perrongen. Inga problem egentligen, och de 20 minuter jag hade på mig räckte alldeles utmärkt.
Åkte pendeln till Västerhaninge, reflekterade lite smått roat att det lät som att de sade "På grund av barnarbete..." när de sa att tågen till Nynäs var utbytta mot bussar.
I västerhaninge hade jag fem minuter på mig. Det tog mig fyra att inse att bussen gick från typ tre meter från tåget...
Anlände till Nynäs. Missade att kliva av på första hållplatsen, gick resten. Virrade bort mig lite. Frågade trevliga främlingar om vägen. Pissade i en skog. Observerade att Nynäs just idag var väldigt mulet, men nog är skitvackert annars, eftersom det finns buskar och träd och skit precis överallt. Hittar till skolan, blir insläppt.
Snabb rundtur av skolan. Byggd på 70-talet. Jag gillar funkis, men det kan man ju inte säga. Teknikprogrammet har många datorer. Allt verkar väldigt trevligt.
Rektorn, en nervös man som stammar en smula och fyller varje tomrum i konversationen med att snabbt upprepa ordet "precis, precis, precis. Precis", ställer vad han verkar tycka är frågor man borde ställa. Jag får berätta att jag inte har en färdig examen, men har breda erfarenheter av det mesta. Att jag kan lära mig saker snabbt och är flexibel (Precis.) Att jag planerar att vänta med studierna tills jag inte är anställd längre, eller möjligen läsa på distans, men att detta isf kommer i andra hand mot att sköta tjänsten (precis, precis).
När han inte kommer på några fler standardfrågor, frågar han om vi "ska säga så". Förvirrad svarar jag "jo, det tycker jag väl". Har jag några frågor? Det skulle väl vara lönen, då. Jag nämner lönespannet i sverige (18-25 ungefär, och ingen aning om obehöriga). Han sitter tyst ett bra tag och frågar rakt ut i luften "varför har jag så svårt att bestämma mig nu helt plötsligt, då?" Efter ett par minuter av obekväm tystnad frågar han vad jag säger till 23.500. Jag försöker se oberörd ut när jag tackar ja. Vi skriver kontrakt. Jag får papper med hur mycket av vilka kurser jag ska ha. Mer papper kommer med posten. Den 14:e Augusti har de introduktion med "oss nya".
Han hör sig för med en snäll tant i samma byggnad hur det ser ut med bostäder. Hon lovar att kolla upp privata hyresvärdar, men tydligen brukar de kunna fixa bostad dödssnabbt med nynäshamns bostäder - man får typ en kvintiljon extra poäng av att flytta in och jobba åt just nynäshamns gymnasieskola, verkar det som. Men då måste Hans ringa (precis, precis, precis) till dem och fixa. Det ska han göra, säger han.
Jag går därifrån på små fluffiga moln. Går in till centrum. Molnen börjar göra ont i fötterna. Jag har fyra-fem timmar att slå ihjäl. Ägnar mig åt mitt favoritnöje i nya städer: Gå vilse. Fast nynäs är för litet för att gå ordentligt vilse, så jag blir ganska bekant med åtminstone stans centrala delar ganska snabbt. Tittar i lite butiker. Firar med en pizza. Sitter och läser ut Frankenstein och börjar på Paradise Lost.
Hemfärden var helt händelslös. Samma sak som vägen dit, fast utan virret.
Det börjar sjunka in nu. 23.500 innan skatt. Kurser. Tjänst. Lärare! På Riktigt! Flytten. Säga upp lägenhet. Dubbla hyror och elavtal. Och kommer jag att ha internet i min nya bostad? Men det ordnar sig. Ringde till min mor, när jag precis kommit utanför skolan. Hon låter djungeltrummorna gå, och nu vet hela släkten. Moster Kerstin, överenergisk Ercissonanställd i S-holm, ringer för att gratulera. Allt känns prima.
Precis, precis.