Men, borde man inte erbjuda de som inte vill beröras av kriget att de får vara utanför?
Det finns ett par olika svar på den frågan:
Att inte ha valfrihet är också en sorts privilegium
Pulp's bästa låt
Common People handlar om en rik tjej från överklassen som skulle vilja leva i arbetarklassen och känna på hur det skulle vara. Problemet som sångaren pekar på; är att det tyvärr inte funkar, ety hela
grejen med att vara arbetarklass är just att man inte kan
välja att vara det. Arbetarklass är helt enkelt det man är när man inte har valmöjligheten att vara något annat.
Där finner vi alltså det paradoxala med situationen: Det är och kommer alltid att vara coolare att vara arbetarklass än att vara överklass, och trots att överklassen har råd att köpa sig nästan alla statussymboler som helst - så kan de aldrig köpa eller på annat sätt välja att ha den status som följer av att vara
utan valmöjligheter.
Det är samma sak med att vara utsatt för krig: Folk betalar mycket pengar för att leka krig och för att bli behandlade som krigsfångar i S/M-lekar; men de kan aldrig riktigt uppleva den härliga känslan av autencitet som kommer av att var utsatt för krig
på riktigt.
En del av oss tänker säkert "men hu! Krig är ju farligt, det vill man ju inte bli utsatt för heller!" men det är nog till stor del ett utslag av "surt sa räven"; alltså ett utslag av avundsjuka för att vi vet att vi inte kommer att bli krigsoffer
på riktigt.
Det går utmärkt att kapitulera
Det är endast i spel som Civ man förlorar och är
ute ur spelet när man blivit ockuperad. I verkliga livet går det utmärkt att fortsätta leva sitt liv efter det att man kapitulerat till fienden.
I de geografiska områden där en kultur varit fullkomligt dominerande krigsmässigt så brukar det rentutav vara så att förlorarna anpassar sig och utvecklar märkliga, passiva
fredskulturer. Ett bra exempel på det är somliga av de Bantufolk som inte kunde hävda sig militärt gentemot de krigiska Massajerna i Afrika. Jag kommer inte ihåg vad folket jag tänker på heter just nu, men de är ett sånt där folk som ofta tas fram som exempel på fredliga naturfolk, för hela deras kultur bygger på att man ger varandra gåvor utan att kräva något i gengäld, och att man löser eventuella dispyter genom att just visa sig vara "den större" genom att erbjuda den andre mer och finare gåvor än denne själv kan undvara.
Det är en fantastiskt fin kultur i våra ögon, men vi glömmer lätt att hela anledningen till att den kulturen blev som den blev, det var just för att det var det enda sättet som den kunde undgå att bli ett hot mot massajerna (och andra krigiska folkstammar).
Så länge man enbart är utsatt för
krig och inte
folkmord så går det utmärkt att kapitulera och sedan leva förhållandevis gott under de villkor som ockupationsmakten tillåter åt en. Somliga av de folk som utvecklat sådana här utpräglat fredliga och konflikträdda kulturer har till och med överlevt längre än sina ockupationsmakter.
Rent spelbalansmässigt är det inte bra om man kan välja att undvika krig
Ett stort problem i många konfliktspel är att man kan "turtla" genom att bara bygga in sig i ett litet hörn och försvara sig på ett sådant sätt att ingen angripare har möjligheten att besegra en. Det leder till en tråkig spelupplevelse.
En viktig funktion hos krig är att utjämna förhållandena mellan de som rustat för krig gentemot de som bygger upp sina produktionsmedel. I kortspelet Through the Ages så är det exempelvis i princip alltid så att den
ene spelaren bygger upp starka gruvor, åkermarker och tempel som gör att den får igång en stark produktion och utveckling, medan den
andre spelaren istället bygger upp en stark armé. Just tack vare att den fredliga spelaren inte kan
undvika krig så jämnar förhållandena i världen ut sig när den krigiske spelaren börjar starta räder mot den andre spelaren för att sno resurser från denne, så att läget mellan de båda kan fortsätta vara någorlunda jämnt.
Vi måste alltså tillåta krigsmakter att dra in andra länder i krig mot deras vilja, eftersom de på detta sätt har chans att hitta och utveckla möjligheterna att bryta igenom den sortens strategi som turtlande spelare kan få så stor framgång av i krigsspel, vilket gör spelupplevelsen tråkig för alla deltagare.
Att nazisterna invaderade Polen så framgångsrikt är nog en av de bärande anledningarna till att dagens tyska speldesigners - såsom Reiner Knizia - är så skickliga på att undvika spelmekanismer där en spelare kan turtla och därigenom undvika interaktion med de andra spelarna.
(eller så passerade jag just gränsen för smaklöshet. Döm själva)
