Det har nu på sistone dykt upp idéer om att införa krutvapen på Mundan.
Så jag tänkte bara bidra med de regler vi använder för vapen och dess uppkomst och utbredning.
"Krutets" historia i Mundan:
Krutets ursprung är inte helt klarlagt med det tros först ha uppfunnits runt år 2600 e.D. på södra Takalorr av tirarkiska schamaner. Under de första 200 åren vad dock användandet begränsat, det användes främst för strider mot troll, och då i form av "eld-lansar", en stav med ett meterlång ihåligt rör i toppen som fylldes med blandningen. När toppen hölls mot en fackla så började den spruta en lång eldsflamma. Vapnet var förvisso tämligen effektivt, men inte någon revolution, och det fick föga spridning. Krutets spridning och vidareutveckling började först år 2832 e.D. då schamanen Tharakk den brände anlände till Tiban efter att ha följt med på en handelsresa till södra talakorr. Under denna resa kom han i kontakt med krutet och blev djup fascinerad av blandningen och dess möjligheter.
Tharakk var känd som en skicklig pyrotekniker (även om man inte använde just det ordet) t.ex. hade han fått sitt tillnamn i samband med ett experiment med tirarkisk eld och olika oljors förmåga att brinna bränt av sig nästan all päls. Väl åter i Tiban började han experimentera med krutet. Det var under dessa experiment som han en vårdag 2833 uppfann kanonen, bomben och splittret. Det var i ett försöka att använda en sifon för tirarkisk eld till att "skjuta" en krut flamma som någonting gick fel, krutet brann inte, det exploderade. Tharakk förlorade sin lärling, granne och höger öga samt fick många ärr av kringflygande koppar. Men som den halvgalen pyromanen han var så lät han sig inte avskräckas utan fortsatte försöken med syfte att förstå vad som hade hänt.
Han avled tre år senare efter att ha uppfunnit en fungerande om än in effektiv kanon. Han avled med en smäll i samband med ett nytt recept på krut.
Krutets utbredning och användning idag:
Både krutet och kanonen har utvecklats en hel del sen sin tillkomst för drygt 130 år sedan, men der är egentligen bara de senaste 20-30 åren som de slagit igenom.
Kanoner tillverkas numera i det Jargiska kejsardömet, Talakorr, Caserion , Consaber och Thalamur. Både dvärgar och alver har dock tagit avstånd från användandet av "apornas häxkonster och avföring". Kanoner är dock vanligast på Talakorr och i Jargien.
De jargiska bronskanonerna anses allmänt vara de främst i mundana (tack vare de många sickliga klockgjutarna), men tirarkerna är de som utvecklat konceptet längst och gör det överlägset bästa krutet (främst vad gäller hållbarhet), sabrisk och crifaliska kanoner anses av kännare vara de sämsta medan thalaskiska anses överdrivet stora (en thalaskisk 6 pundare väger nästan 2ggr så mycket som en jargisk).
Jargier och Tirarker är även de enda som använder järnkulor till sina kanoner vilket klart ökar deras effektivitet, i övriga länder används mest stenkulor till vapnen.
Det finns i dagsläget ingen kontinuerlig produktion av kanoner på asharinia-halvön, men flera städer och höga ädlingar har köp kanoner utomlands eller låtit tillverka kanoner, så det finns kanske ett hundratal pjäser totalt, de flesta stora bombarder och andra belägringspjäser (Ofta med namn som "daaks bane"). Till sjöss är det nästan bara tirarkerna som använder kanoner, och då så gott som uteslutande på sina galärer, Sabrier och crifalier anser inte att den extra tyngden och risken med krut är befogad med hänsyn till dess effekt. dessutom saknar de tirarkernas kunskap om hur man behandlar krut för att de ska bli fukttåligt och inte skaka söder (i sina beståndsdelar). Att använda fuktigt krut ökar dessutom risken för pipsprängning, vilket är direkt livsfarligt på ett skepp.
Handeldvapen: Även handhållna vapen har på senare tid börja se större och större användning även om användandet är mycket blygsamt om man jämför med t.ex armborst. Det vanligaste vapnet är arkebusen, den är ca; en meter lång, väger runt 5kg och med en kaliber på drygt 25mm, används flitigt av tirarker till sjöss och bland thalaskiska och ashariska fotsoldater, förekommer även bland jargiska legionärer.
En aningen mindre vanlig variant är klaviern, en aningen större variant av arkebusen främst genom den grövre kalibern (ca; 30-35mm) och en aningen längre pipa, väger i regel runt 8kg.
Populär bland tirarker och har även blivit ett vapen som ofta återfinns på fartyg.
Pistoler är än så länge mycket ovanliga vapen, de återfinns nästan enbart till sjöss, då främst hos crifalierna där det blivit något av en statussymbol, då ofta rikt dekorerad. Man har dock även observerat pistoler hos enstaka sabiska och thalskiska ryttare.
Så jag tänkte bara bidra med de regler vi använder för vapen och dess uppkomst och utbredning.
"Krutets" historia i Mundan:
Krutets ursprung är inte helt klarlagt med det tros först ha uppfunnits runt år 2600 e.D. på södra Takalorr av tirarkiska schamaner. Under de första 200 åren vad dock användandet begränsat, det användes främst för strider mot troll, och då i form av "eld-lansar", en stav med ett meterlång ihåligt rör i toppen som fylldes med blandningen. När toppen hölls mot en fackla så började den spruta en lång eldsflamma. Vapnet var förvisso tämligen effektivt, men inte någon revolution, och det fick föga spridning. Krutets spridning och vidareutveckling började först år 2832 e.D. då schamanen Tharakk den brände anlände till Tiban efter att ha följt med på en handelsresa till södra talakorr. Under denna resa kom han i kontakt med krutet och blev djup fascinerad av blandningen och dess möjligheter.
Tharakk var känd som en skicklig pyrotekniker (även om man inte använde just det ordet) t.ex. hade han fått sitt tillnamn i samband med ett experiment med tirarkisk eld och olika oljors förmåga att brinna bränt av sig nästan all päls. Väl åter i Tiban började han experimentera med krutet. Det var under dessa experiment som han en vårdag 2833 uppfann kanonen, bomben och splittret. Det var i ett försöka att använda en sifon för tirarkisk eld till att "skjuta" en krut flamma som någonting gick fel, krutet brann inte, det exploderade. Tharakk förlorade sin lärling, granne och höger öga samt fick många ärr av kringflygande koppar. Men som den halvgalen pyromanen han var så lät han sig inte avskräckas utan fortsatte försöken med syfte att förstå vad som hade hänt.
Han avled tre år senare efter att ha uppfunnit en fungerande om än in effektiv kanon. Han avled med en smäll i samband med ett nytt recept på krut.
Krutets utbredning och användning idag:
Både krutet och kanonen har utvecklats en hel del sen sin tillkomst för drygt 130 år sedan, men der är egentligen bara de senaste 20-30 åren som de slagit igenom.
Kanoner tillverkas numera i det Jargiska kejsardömet, Talakorr, Caserion , Consaber och Thalamur. Både dvärgar och alver har dock tagit avstånd från användandet av "apornas häxkonster och avföring". Kanoner är dock vanligast på Talakorr och i Jargien.
De jargiska bronskanonerna anses allmänt vara de främst i mundana (tack vare de många sickliga klockgjutarna), men tirarkerna är de som utvecklat konceptet längst och gör det överlägset bästa krutet (främst vad gäller hållbarhet), sabrisk och crifaliska kanoner anses av kännare vara de sämsta medan thalaskiska anses överdrivet stora (en thalaskisk 6 pundare väger nästan 2ggr så mycket som en jargisk).
Jargier och Tirarker är även de enda som använder järnkulor till sina kanoner vilket klart ökar deras effektivitet, i övriga länder används mest stenkulor till vapnen.
Det finns i dagsläget ingen kontinuerlig produktion av kanoner på asharinia-halvön, men flera städer och höga ädlingar har köp kanoner utomlands eller låtit tillverka kanoner, så det finns kanske ett hundratal pjäser totalt, de flesta stora bombarder och andra belägringspjäser (Ofta med namn som "daaks bane"). Till sjöss är det nästan bara tirarkerna som använder kanoner, och då så gott som uteslutande på sina galärer, Sabrier och crifalier anser inte att den extra tyngden och risken med krut är befogad med hänsyn till dess effekt. dessutom saknar de tirarkernas kunskap om hur man behandlar krut för att de ska bli fukttåligt och inte skaka söder (i sina beståndsdelar). Att använda fuktigt krut ökar dessutom risken för pipsprängning, vilket är direkt livsfarligt på ett skepp.
Handeldvapen: Även handhållna vapen har på senare tid börja se större och större användning även om användandet är mycket blygsamt om man jämför med t.ex armborst. Det vanligaste vapnet är arkebusen, den är ca; en meter lång, väger runt 5kg och med en kaliber på drygt 25mm, används flitigt av tirarker till sjöss och bland thalaskiska och ashariska fotsoldater, förekommer även bland jargiska legionärer.
En aningen mindre vanlig variant är klaviern, en aningen större variant av arkebusen främst genom den grövre kalibern (ca; 30-35mm) och en aningen längre pipa, väger i regel runt 8kg.
Populär bland tirarker och har även blivit ett vapen som ofta återfinns på fartyg.
Pistoler är än så länge mycket ovanliga vapen, de återfinns nästan enbart till sjöss, då främst hos crifalierna där det blivit något av en statussymbol, då ofta rikt dekorerad. Man har dock även observerat pistoler hos enstaka sabiska och thalskiska ryttare.
