En gammal trädörr som ser nästan förfallen ut leder in i ett grått stort rum med ett svärd nerstucket i stengolvet som är täckt av ett tunt lager damm. Svärdet har en gyllene kristall i mitten av parerstången där bladet möter handtaget, kristallen lyser svagt upp rummet. När man går in i rummet försvinner dörren bakom en och man känner en pressande tyngd i luften. Det finns ingen väg ut.
Efter några timmar kan man svagt höra ett tickande ljud som man först inte vet om det va där eller inte.
Efter några timmar till så kan man med ett upptäcka slag av någon sort märka att ljudet nog ändå blivit lite högre, eller är man på väg att bli galen?
Sakta men säkert börjar även ljuset att mattas av och man kan börja se skuggor i hörnen av rummet. Efter någon timme till så börjar skuggorna bli mer påtagliga och man kan ibland svagt urskilja något som rör sig i ögonvrån, om man inte stirrar rakt på skuggorna, men inget finns där när man tittar. En timme senare så är det mestadels ljus i mitten av rummet, men man kan urskilja något som ligger på golvet vid väggarna. Om man har en egen ljuskälla och försöker kolla efter, eller om man kan se bättre i svagt ljus av något slag, så ser man att det är olika skelettrester, eventuellt kan man dessutom se att de är av olika folkslag genom att de har olika storlek och vissa saker som skiljer dem åt.
Skuggorna fortsätter närma sig och man börjar tydligare kunna se saker röra sig bland dem, nu inte i ögonvrån utan även om man tittar rakt på dem, även om man inte kan urskilja exakt vad de är för något. Man börjar också märka att håller man sin egna ljuskälla nära kristallen i svärdet så lyser den upp lite mer igen, vilket får skuggorna att sakta ner sin framfart.
Tillslut så är ljuset så svagt att man ser horder av saker som rör sig i skuggorna, en del över 3 meter höga, flygande saker, slingrande saker och ett svagt väsande, morrande, skrikande ljud som alla är ihopmixade men ändå väldigt tysta, till skillnad från det tickande ljudet som börjar bli öronbedövande. En kyrkoklocka börjar slå. Dong. Dong. Dong. Dong. Tolv slag. Sen blir det helt tyst i rummet och ljuset slocknar. Skuggorna rusar mot äventyrarna. Allt blir kolsvart.
Spelarna öppnar ögonen i rummet, alla ligger ner. I mitten av rummet står fortfarande svärdet. Kristallen är nu kolsvart. Alla spelare har åldrats några år. De flesta borde dessutom ha svårt för att höra kyrkoklockor efter händelsen vilket får dem att återuppleva händelsen. Svärdet går nu dra upp och gör någon sorts tidseffekt om man vill, ett extra anfall i d&d eller kanske necrotic skada. Kanske några insanity points om man kör med sådant. Och vem vet om något slank med dem ut...
