Quadrante
Grisbonde
Ibland (*) så funderar jag, på olika triviala saker. En sak som varit genomgående i de spelgrupper jag spelat i och bland de spelare jag spellett eller spelat med, är att det är lättare att göra elaka saker.
Nu är det kanske inte så att det varit uttalat elaka saker, nä snarare att "det varit för en god sak" eller "ett nödvändigt ont". Har spelarna (**) ställts inför öppna problem, så har det för det mesta valts våldsamma lösningar. Har det handlat om att verka för en god sak (***) så har ändå "medlen helgat målet", det är få som frivilligt har valt att självmant undvika att såra, skada eller förnedra andra.
Det här låter som att vi varit ovanligt nesliga och elaka, men så har vi inte varit.
Jag har hört att : om man bara ska göra snälla saker, så "så kan man ju inte göra nåt...det finns inget kvar att göra..man blir bakbunden i sina handlingar om man inte får"...osv. Oftare får man höra att det är roligare att spela en ruffig typ. Man får höra att det är lättare att spela elackingarna. Att det är mer nyanserat att spela "mörka personligheter"
Låt säga att man ska göra en kampanj, där spelarna skall verka i en guds namn och få folk att bli goda mäniskor...
De flesta skulle nog känna sig kringsnöpna i sina möjligheter, om de inte fick varken skrämmas eller straffa. Även om när de skulle få spela mäktiga änglar.
Varför är det lättare att vara god ond ?
noter---------------------------------------------------
* (när jag inte har något bätte för mig, vilket jag sällan har)
** (mig inkluderat, även om jag mest varit spelledere)
*** ("God sak" är komplicerat. Vad är gott? Att verka för det god, uppnå det goda eller att göra det som är gott även om resultatet inte är gott.
Men låt säga att den gode paladinen i ett genomsnittligt fantasyspel verkar för den gode och kärleksfulle guden.. gör han det bäst genom att dräpa och fördriva sina fiender eller genom att verka för att de ska bli kärleksfulla)
Nu är det kanske inte så att det varit uttalat elaka saker, nä snarare att "det varit för en god sak" eller "ett nödvändigt ont". Har spelarna (**) ställts inför öppna problem, så har det för det mesta valts våldsamma lösningar. Har det handlat om att verka för en god sak (***) så har ändå "medlen helgat målet", det är få som frivilligt har valt att självmant undvika att såra, skada eller förnedra andra.
Det här låter som att vi varit ovanligt nesliga och elaka, men så har vi inte varit.
Jag har hört att : om man bara ska göra snälla saker, så "så kan man ju inte göra nåt...det finns inget kvar att göra..man blir bakbunden i sina handlingar om man inte får"...osv. Oftare får man höra att det är roligare att spela en ruffig typ. Man får höra att det är lättare att spela elackingarna. Att det är mer nyanserat att spela "mörka personligheter"
Låt säga att man ska göra en kampanj, där spelarna skall verka i en guds namn och få folk att bli goda mäniskor...
De flesta skulle nog känna sig kringsnöpna i sina möjligheter, om de inte fick varken skrämmas eller straffa. Även om när de skulle få spela mäktiga änglar.
Varför är det lättare att vara god ond ?
noter---------------------------------------------------
* (när jag inte har något bätte för mig, vilket jag sällan har)
** (mig inkluderat, även om jag mest varit spelledere)
*** ("God sak" är komplicerat. Vad är gott? Att verka för det god, uppnå det goda eller att göra det som är gott även om resultatet inte är gott.
Men låt säga att den gode paladinen i ett genomsnittligt fantasyspel verkar för den gode och kärleksfulle guden.. gör han det bäst genom att dräpa och fördriva sina fiender eller genom att verka för att de ska bli kärleksfulla)