Nekromanti Låt oss prata pitch

[Genesis]

Med "pitch" i den här tråden menar jag det man säger när det är dags att börja spela ett rollspel som inte alla inblandade har spelat förut. Alltså inte en pitch där man förklarar för sin kompis ett rollspel man skulle vilja spela någon gång. När ni säger "pitch" i den här tråden menar ni också "vid-bordet-pitch".

Så vi sitter ned vid bordet och jag ska förklara det här spelet vi ska spela. Vad ska jag säga? Vad bör jag få med? Jag ser ett par olika saker en bra pitch bör åstadkomma:

1: Synka förväntningarna runt bordet.
Förväntningar är skitviktigt. Om spelare har olika förväntningar på vilken typ av spel vi ska spela kan det bli splittrat och man kan börja störa sig på att andra sabbar spelet. Om spelare inte har några förväntningar alls blir det svårare för dem att vara kreativa eftersom de inte vet vilka "fack" de skall hämta sina idéer från i huvudet. Det är därför det funkar så bra att säga "fransk film" när man ska spela Psychodrame, eftersom det ger en klar och tydlig inspirationskälla.

1a: Teknologiska förväntningar
Alla runt bordet bör ha samma förväntningar på vad för typ av saker som existerar i spelvärlden. Här lägger jag in inte bara huruvida det finns skjutvapen eller svärd, utan även om det finns magi, om det kan finnas spöken eller utomjordingar, etc. Helt enkelt "Vad existerar eller skulle kunna existera i spelvärlden?". Om jag tänker att vi spelar spökjägare och någon slänger in utomjordingar så är det ett tecken på att vi har olika teknologiska förväntningar.

1b: Dramaturgiska förväntningar
Vilken typ av berättelse är det vi berättar? Är den tragisk, komisk, fylld av förväxlingar? Kommer vi att knyta ihop alla lösa trådar mot slutet eller ska vi lämna en massa obesvarat? Finns det sann kärlek och objektiv ondska eller lirar vi i gråzoner där ingen har rent mjöl i påsen utan alla är mer eller mindre förtappade? Har vi enkla, stereotypa roller eller försöker vi ha subtila och komplexa människoskildringar?

2: Sätta stämningen
En bra pitch kan sätta stämningen runt bordet och visa på mönster om hur vi pratar i spelet. Det här är något jag börjat titta mer på på senare tid. När jag kör Nerver av stål börjar jag med att läsa upp en introtext för att visa vilken berättarstil vi siktar på. För ett spel som Drakar och bananer försöker jag bygga upp lite energi genom att vifta lite på armarna och skrika, typ. Man kan jobba en del här genom exempel. Man säger: "Så till exempel kanske jag måste beskriva hur jag besegrar demonen med hjälp av mina färgglada strumpbyxor, och då säger jag något i stil med ...".

---

Finns det fler saker en pitch kan göra? Hur åstadkommer man dessa saker bäst och effektivast? Jag har nämnt ett par tekniker ovan, men det finns säkert många fler.

 

[Genesis]

En annan teknik man kan använda är att ha en text som alla runt bordet hjälps åt att läsa högt, en paragraf var. På det sättet slipper alla bara lyssna på mig, och folk kanske minns bättre det de läser upp själva. Dessutom sätter man mönster i hur man pratar runt bordet, om det till exempel är en högtidlig och gammaldags text eller en fjantig och ologisk text (typ Sea Dracula).

 

[RasmusL]

Kommunicera stämningen som eftersöks i spelet. Använd tonfall, vokabulär och kroppsspråk för att illustrera hur vi spelar. Ta det här på allvar och skämta inte bort det om det inte är en lättsam stämning som eftersöks!

 

[Genesis]

Kommunicera stämningen som eftersöks i spelet. Använd tonfall, vokabulär och kroppsspråk för att illustrera hur vi spelar. Ta det här på allvar och skämta inte bort det om det inte är en lättsam stämning som eftersöks!

Hur gör man detta rent praktiskt? Säger man "Det här är stämningen vi vill åt, och så här pratar vi och såhär använder vi kroppsspråket", eller gör man det genom det språk man använder för att berätta om spelvärld och regler?

 

[RasmusL]

Hur gör man detta rent praktiskt? Säger man "Det här är stämningen vi vill åt, och så här pratar vi och såhär använder vi kroppsspråket", eller gör man det genom det språk man använder för att berätta om spelvärld och regler?

Jag brukar nog försöka "vara" så som stämningen jag eftersöker. Är det ett mörkt spel späckat med mysterium och hemskheter slår jag an en allvarlig och bestämd ton, lite hotfullt sådär. Är det ett lite "flummigare" spel så som Imagine eller Prosopopee pratar jag tystare, mer svävande och mjukare för att inte skrämma bort känslan av att det fantastiska finns med i rummet när vi spelar, osv.

När det fungerar känns det som att dyka in helt rätt och det går att börja ösa direkt.

 

[God45]

Jag gillar att ta upp teman som jag vill åt och prata om dem på ett meta-plan.

 

[Genesis]

Jag gillar att ta upp teman som jag vill åt och prata om dem på ett meta-plan.

Vad menar du med "teman" här? Kan du ge exempel?

 

[Mutanten]

En annan teknik man kan använda är att ha en text som alla runt bordet hjälps åt att läsa högt, en paragraf var. På det sättet slipper alla bara lyssna på mig, och folk kanske minns bättre det de läser upp själva. Dessutom sätter man mönster i hur man pratar runt bordet, om det till exempel är en högtidlig och gammaldags text eller en fjantig och ologisk text (typ Sea Dracula).

Jag tror inte på att högläsning. Det är sådana där dumheter som de sysslar med i skolan för att någon jävel har hittat på att det är pedagogiskt. Jag gillar inte att lyssna på olika personer som turas om att stakande läsa upp en text från ett papper. Jag tycker det är bättre att en förberedd spelledare läser allt själv eller ännu bättre berättar allt själv utifrån stödord på papper. Dessutom är det taskigt mot spelare med dyslexi att tvinga spelarna att läsa högt.

Jag tycker det är i senaste laget att få reda på de här sakerna när man sitter vid spelbordet. Vad gör du om en spelare inte köper upplägget? Nej, jag vill hellre ha ett halvt A4 med dessa saker delat med mig på nätet så att jag kan läsa på i lugn och ro. Sedan kan man träffas, spelledaren repeterar innehållet i A4:at (eftersom alla inte har läst det och eftersom det aldrig skadar med en repetition) sedan snackar man igenom upplägget. Vad är bra, vad är dåligt, ska vi köra, ja eller nej?

och folk kanske minns bättre det de läser upp själva.

För mig är det precis tvärtom. Jag minns ingenting om jag läser högt för andra för då är jag upptagen med att läsa högt istället för att förstå vad jag läser.

Själv säger jag till spelarna att det här spelet kan jag tänka mig att spelleda si eller så. Därefter lyssnar jag in spelarna och om de vill göra mindre ändringar så gör jag det och vill de göra större ändringar så överger jag uppgiften att spelleda spelet för spelgruppen eftersom spelarnas förväntingar stämmer för dåligt med mina. Jag orkar inte spelleda ett spel som är för långt ifrån mina förväntningar för det tycker inte jag är roligt och då orkar jag inte lägga ner energin som krävs för att det ska bli tillräckligt bra.

 

[RasmusL]

Jag tror inte på att högläsning. Det är sådana där dumheter som de sysslar med i skolan för att någon jävel har hittat på att det är pedagogiskt. Jag gillar inte att lyssna på olika personer som turas om att stakande läsa upp en text från ett papper. Jag tycker det är bättre att en förberedd spelledare läser allt själv eller ännu bättre berättar allt själv utifrån stödord på papper. Dessutom är det taskigt mot spelare med dyslexi att tvinga spelarna att läsa högt.

Dyslexibiten är en klar nackdel här som måste bryggas med kommunikation men det brukar lösas sig OK om man är medveten om den upplever jag.

Jag tycker det är i senaste laget att få reda på de här sakerna när man sitter vid spelbordet. Vad gör du om en spelare inte köper upplägget? Nej, jag vill hellre ha ett halvt A4 med dessa saker delat med mig på nätet så att jag kan läsa på i lugn och ro. Sedan kan man träffas, spelledaren repeterar innehållet i A4:at (eftersom alla inte har läst det och eftersom det aldrig skadar med en repetition) sedan snackar man igenom upplägget. Vad är bra, vad är dåligt, ska vi köra, ja eller nej?

Här tror jag att det handlar lite om vilken typ en spelar. Grejen med de förberedelselösa liren är att i fallet där någon inte är sugen efter pitchen så har jag 15 spel till som jag kan pitcha och spela utantill och utan förberedelse.

För mig är det precis tvärtom. Jag minns ingenting om jag läser högt för andra för då är jag upptagen med att läsa högt istället för att förstå vad jag läser.

Jo, men någon variant måste man ju välja Vissa är dåliga på att ta in via text, vissa via högläsning, vissa via lyssnande osv och text+lyssna+högläsning känns som en variant som bör se till att i alla fall lite går in

 

[Genesis]

Bra poänger, Mutanten. Att skicka en text i förväg är ju en variant om man vet vilka som ska spela och man redan har bestämt sig för vad man ska spela innan man sätter sig vid bordet. Det händer ganska sällan när jag spelar. Oftast bestämmer vi spel tillsammans när vi sitter runt bordet. Men vad är det som ska stå i texten?

Gällande att berätta med egna ord ser jag en poäng i att man inte gör det, eftersom texten man läser upp då kan sätta tonen för hur man pratar i spelet. Ibland kan det vara helt okej att spela med vardagsspråk och säga "Det finns som en stig där. Den ... den ... den är rätt smal, typ en meter, och så är den, har den grus på sig.". I andra spel kanske man vill prata mer i stil med "Framför er ringlar en smal, grusad stig fram och genomkorsar skogen." eller "Han vars hår skiner som solen blickar med trötta ögon på stigen, som likt en orm ringlar sig genom skogen där de mörka bestarna lurar" (Prosopopée) eller "Jag tände en cigg och såg på stigen framför mig. Den rann nedför slänten som en rännil av saliv ur mungipan på ett avdäckat fyllo." (Nerver av stål). Genom att redan från början sätta tonen kan man förhoppningsvis inspirera de andra spelarna till att följa med.

Själv säger jag till spelarna att det här spelet kan jag tänka mig att spelleda si eller så. Därefter lyssnar jag in spelarna och om de vill göra mindre ändringar så gör jag det och vill de göra större ändringar så överger jag uppgiften att spelleda spelet för spelgruppen eftersom spelarnas förväntingar stämmer för dåligt med mina. Jag orkar inte spelleda ett spel som är för långt ifrån mina förväntningar för det tycker inte jag är roligt och då orkar jag inte lägga ner energin som krävs för att det ska bli tillräckligt bra.

Jo, men vad gör du när du säger att du kan tänka dig att spelleda "si eller så"? Vad är det du förklarar? Täcker mina kategorier om "teknologiska förväntningar", "dramaturgiska förväntningar" och "stämning" in det du känner att du behöver kommunicera här? Eller finns det något annat du försöker förklara?

 

[Rickard]

Här är två länkar angående pitch som går in i varandra:

Simon Sinek: How great leaders inspire action (video)

How to Make Your Pitch Resonate

Något jag har hämtat från impro/teaterövningar, och som jag har sett nämnas en hel del i lajv, är uppvärmningsövningar. Lajv har workshops tillägnade just detta. I Imagine så har jag en uppvärmningsövning som jag är helnöjd med. Den a) får spelarna att läsa regler självmant men framförallt b) de tar på sig en uppgift. Jag har även en lista med meningar som jag läser högt för att sätta en sinnesstämning. Inte så mycket "dröm dig bort" utan mer "här är vi nu".

Pitch vid spelbordet är skitviktigt, såpass viktigt att den påverkar spelmekaniken. Inte så mycket hur den fungerar utan hur deltagarna tar sig an mekaniken. Att slå någon 1T6 kvarter skulle vara fånigt om spelarna förväntar sig action i stil med Die Hard men mindre om de spelar The Avengers: The RPG. Det är också viktigt med pitch för att lättare grokka spelmekaniken/-processen.

 

[Tre solar]

Jag spelar nästan alltid med samma människor och ofta kampanj. Det gör situationen lite annorlunda eftersom pitchen ofta kommer gradvis (jag har köpt det här spelet/planerat det här äventyret. Är ni pepp?). Med kampanjspel kan man också ägna lite tid åt att skjuta in sig, så rent praktiskt kommer en del av pitchen ofta EFTER att spelet har påbörjats - till exempel efter mötet när man går igenom vad som funkade eller inte funkade.

Men jag håller med om dina kategorier. Det viktigaste är att spelgruppen har en gemensam bild av hur världen ser ut och fungerar. Därför innehåller våra pitchar ofta liknelser eller associationer.

Ett bra trick (lånat från Chris Chinn) är formeln X men Y: "det är som Conan fast utan metall och med insektsvarelser", "det är cyberpunk men med troll". Först etablerar man genre eller övergripande estetik, sen pekar man ut de oväntade detaljerna.

Om spelet tillåter det är det annars svårslaget att göra rollpersoner ihop. Då brukar det falla sig naturligt att olika delar förklaras vartefter spelgruppen intresserar sig för dem. Om någon vill vara alv pratar man lite om hur alver är ("så de är typ japaner?" "nja, tänk kampsportsindianen i Vargarnas pakt" "ok, de bor i en koloni?" "ja, det verkar rimligt") men skiter i dvärgarna för att spelgruppen tycker de är keff. Fördelen med en sådan pitch är att den blir interaktiv, spelarstyrd och har inbyggd buy-in.

Jag tycker också det är bra att prata om genre. Nackdelen är förstås att om man inte känner varandra väl kan man ha väldigt olika idéer om vad som är viktigt i en genre, men om man känner varandra är det ett snabbt sätt att kommunicera inre logik. I ditt exempel med spökjägare ovan är ju problemet inte utomjordingen i sig, utan dess funktion/logiska plats i fiktionen. Det är skillnad på om utomjordingen introduceras för att spelaren missförstått premisserna och tänker "nu är det dags att panga monster" eller om spelaren är en sådan mästare att hon kan leka med genren (typ: Om vi träffar spöket av en utomjording, vad har det för konsekvenser för spökvärldens tid/rum/själar? varför har vi bara stött på ett?)

 

[Mutanten]

Bra poänger, Mutanten. Att skicka en text i förväg är ju en variant om man vet vilka som ska spela och man redan har bestämt sig för vad man ska spela innan man sätter sig vid bordet. Det händer ganska sällan när jag spelar. Oftast bestämmer vi spel tillsammans när vi sitter runt bordet. Men vad är det som ska stå i texten?

Det kan iofs vara ett bra sätt att sprida rollspelshobbyn på att skicka ut inbjudningar till spel på måfå men visst det förutsätter i regel att man vet vilka som ska spela med och vad man ska spela i stora drag. Jag har aldrig spelat förberedelselösa rollspel så jag pratar utifrån min erfarenhet av rollspel som kräver ganska mycket förberedelser från framförallt spelledarens sida.

Jo, men vad gör du när du säger att du kan tänka dig att spelleda "si eller så"? Vad är det du förklarar? Täcker mina kategorier om "teknologiska förväntningar", "dramaturgiska förväntningar" och "stämning" in det du känner att du behöver kommunicera här? Eller finns det något annat du försöker förklara?

Ja. De sakar du tar upp besvaras i texten till spelarna. Men texten är egentligen bara ett diskussionsunderlag som man spikar efter att man har träffats och diskuterat igenom saken. Men samtidigt tillåter jag inte alltför stora förändringar om jag inte själv känner att förändringarna är bättre än originalet eller kompletterar originalet väl. Detta eftersom jag som sagt inte orkar spelleda ett rollspel jag inte själv tycker om. Detta gäller framförallt rollspel som kräver förberedelser.

Jag orkar inte skriva en riktig beskrivning nu men saker som skulle kunna ingå är tex att det är ett västernrollspel med inriktning på Hollywood-western (westernmyten). Att allt utgår från en fiskdamm som framförallt finns i en stad och dess närmaste omgivning. Stadens omgivning består av stora grässlätter (Great Plains) i norr, bergsområde i väster (Rocky Mountains) och skogsmark i öst och ökenlandskap i söder. I sandlådan finns en silvergruva, ett indianreservat, ett fort, några stora boskadpsfarmer, ett rallarläger. Fiskdammen består av borgmästare, bartender, bordellägare, indianhövding, bankchef, sherifff och vicesheriffer. Spelet handlar om de intriger som utspelar sig mellan människorna i sandlådan/fiskdammen. RP kommer att bevittna många revolverdueller och det är bara en tidsfråga innan de måste delta i en revolverduell på stadens paradgata. Filmtips: Spaghettiwestern.

Eller: Västernrollspel med inriktning på realism/grisodling. RP arbetar åt en boskapsbaron. Spelet går ut på att RP ska trotsa väder och vind när de föser boskap mellan plats A och B och däremellan utkämpa boskapskrig politiskt, juridisk och i värsta fall med sina pickadulvrar. Kanske stjäl ett gäng indianer några boskap men eftersom de gjorde det för att de svälter så gör RP upp med indianerna i godo och lär sig samtidigt lite om indianernas historia och kultur. Deras sympati med indianerna ökar men vad hjälper det när alla ändå vet att det är pengarna som talar. Revolverdueller läser man bara om i tidningen. Det är ingenting som drabbar en själv. En riktig cowboy skjuter sin motståndare i ryggen på nära håll men det undviker man så klart in i det längsta eftersom man inte är någon mördare. Filmtips: Dansar med vargar.

Jag hade även ansträngt mig för att skriva ihop ett stycke inlevelsefull berättelse som jag inleder alltihop med och som jag tycker fångar upplägget bra.

 

[nyvinter]

Bra poänger, Mutanten. Att skicka en text i förväg är ju en variant om man vet vilka som ska spela och man redan har bestämt sig för vad man ska spela innan man sätter sig vid bordet. Det händer ganska sällan när jag spelar. Oftast bestämmer vi spel tillsammans när vi sitter runt bordet.

Jag tycker att vilket spel det är styr pitchen rätt hårt. Jag kan inte riktigt separera dem utom i vissa fall. Så för min del blir det att jag skickar ett dokument till de inblandade där jag listar tre fyra pitchar med olika system som jag tycker passar spelsisteln och känslan och sedan pratar vi ihop om om vilket det blir och eventuellt förändras saker med det medan vi diskuterar. "Apocalypse Now med orcher lät jävligt kul, men jag tänkte lite. Istället för en tråkig vanlig flod skulle vi inte kunna ha svävande byar och städer istället? För det blir för mycket naturkräl annars."

Att ha flera pitchar att välja mellan och att diskutera och vidarutveckla lite kort tillsammans är det bästa i mitt tycke för att få med spelarna och att slippa personen som slentrianmässigt förstör för att denne "vill spela men bara inte det här."

(Säger någon att ingen av dem är bra så får den antingen komma tillbaka med pitchar som denne spelleder eller så letar vi upp en annan spelare om nödvändigt. Inget spel är bättre än dåligt spel.)

 

[Genesis]

Det är ganska intressant för mig att se hur olika folk lägger upp det här med pitch. Inte bara "skicka ut i förväg" vs. "ta det vid bordet", utan även vad som inkluderas i pitchen. för mig är saker som flod kontra svävande byar något man tar itu med när man väl börjar spelet. Att hitta på spelvärlden är ofta inbyggt i spelets mekaniker. Det är också här kompromisser och diskussioner händer. Pitchen, så som jag tänker mig den, är när jag presenterar spelet (om vi antar att det är jag som har läst/skrivit det) för de andra spelarna. Det finns många sätt att göra detta på!

Men även om man, som jag, bestämmer spel när man sätter sig ned för att spela, så kanske det är en bra idé att ha ett A4 för varje spel som presenterar det överskådligt. Det kan vara bra material när det gäller att välja spel, speciellt på ett ställe som Indierummet på konvent. Sedan när man valt spel vill jag nog, som Rasmus, börja "skådespela" på en gång, alltså anpassa vad jag säger och hur jag säger det. Om det blir för mycket ostrukturerat flams i pitchen och förberedelsefasen så finns det risk att det blöder in i spelet, tänker jag mig. För vissa spel gör det inget, eller är till och med positivt (Drakar & bananer), medan för andra spel är det direkt destruktivt (Nerver av stål). Att våga ta kontroll över stämningen runt bordet så fort man sätter sig ned och sätta alla i rätt stämning har jag märkt kan göra underverk. Här kan man nog med fördel använda bakgrundsmusik, också, även om man inte tänker använda det i spelet. I pitchen vet du (förhoppningsvis) precis vad du ska säga och riskerar inte att få konflikt mellan musik och vad du säger.

 

[Mukwa]

Pitchen är nog beroende på situation tror jag. Spelare gillar ju olika spel av olika anledningar. Jag gillar Svart av kval för intrigerandet och maktkampen mellan onda, nästan känslolösa karaktärer i en mörk värld. Det är en pitch jag hade gått igång på, medan jag misstänker att andra vill spela det för att det är ett spel med möjlighet till stort karaktärsdjup av komplexa vampyrer och utforskande av relationer i en särpräglad miljö.

Varje rollspel borde ha en pitch på framsidan/baksidan/förstasidan. Nedan, en kort och tveklöst kärnfull pitch;
Mutant - Ett actionrollspel i en mörk framtid

Den säger såklart ingenting om hur spelet fungerar, bara att vi kan vänta oss mutanter och action i en mörk framtid. Det ger helt klart en bild av settingen iaf

 

[Mukwa]

Alltså - vad jag vill få sagt är att även om vi ska sträva efter att spela >samma< spel så kommer vi förmodligen vilja spela det av lite olika anledningar.

 

[Genesis]

Alltså - vad jag vill få sagt är att även om vi ska sträva efter att spela >samma< spel så kommer vi förmodligen vilja spela det av lite olika anledningar.

Ja. Men om någon tänker sig känslolösa vampyrer och någon tänker sig känslosam karaktärsutforskning så kan det ju bli problem. Jag tänker mig att en bra pitch kan föra de här spelarna närmare varandra.

 

[Rickard]

Ja. Men om någon tänker sig känslolösa vampyrer och någon tänker sig känslosam karaktärsutforskning så kan det ju bli problem. Jag tänker mig att en bra pitch kan föra de här spelarna närmare varandra.

Pitchen är början på ett social kontrakt?

 

[Genesis]

Så skulle man väl kunna säga, men det är inte där jag skulle lägga fokus. Jag föredrar att prata om förväntningar. Pitchen hjälper spelgruppen att utgå från en gemensam vision och sätter avgränsningar inom vilka man förväntas hålla sig under spel. Det ritar ut spelplanen, typ. Men visst, man kan se det som ett socialt kontrakt, också. Det här är den sortens spel vi ska spela ikväll.