Under semestern i veckan passade jag på att ta med mig Simon Stålenhags senaste konstbok Labyrinten (The Labyrinth) som Fria Ligan släppte i slutet av 2020. Jag tänkte jag skulle ge mig på att skriva några rader om boken efter genomläsningen.
Det här är en hårdinbunden bok på runt 150 sidor. Sidornas kvalitet har likt tidigare böcker en tjocklek som ger samma bra känsla. Det här omslaget signalerar dock direkt att den här boken skiljer sig från tidigare utgivningar. Färgerna är betydligt mer dämpade och ryggen har ett dovt blommigt mönster som jag först tyckte kändes lite märkligt, men på något sätt passar det ändå in.
Boken handlar om ...
Det mest centrala i berättelsen är givetvis Stålenhags bilder. Det finns likheter i upplägget från Passagen (The Electric State) med montage av bilder för att illustrera ett händelseförlopp men precis som nämnt ovan så finns det en mörkare ton i både bilder och texter. En handfull bilder innehåller vardagliga motiv som i sig inte känns så lockande, men de är ändå nödvändiga för att illustrera händelseförloppet. Även förloppet med miljön och relationerna hänger samman på ett snyggt sätt för att till sist nå ett flerbottnat crescendo.
Temat kring världen efter undergången är i sig givetvis inte något nytt grepp, men hotet blir ändå intressant då resultatet starkt knyter an till samtidens miljöförstöring.
Labyrinten är en mörkare Stålenhag, men enbart på ett positivt sätt. Jag hoppas därför att få se mer av Labyrintens värld framöver.
Det här är en hårdinbunden bok på runt 150 sidor. Sidornas kvalitet har likt tidigare böcker en tjocklek som ger samma bra känsla. Det här omslaget signalerar dock direkt att den här boken skiljer sig från tidigare utgivningar. Färgerna är betydligt mer dämpade och ryggen har ett dovt blommigt mönster som jag först tyckte kändes lite märkligt, men på något sätt passar det ändå in.
Boken handlar om ...
...hur världen angripits av någon slags fenomen där utomjordiska svarta glober förgiftar luften. En militär organisation har byggt bunkerkomplexet "Kungshall" för att människan skall kunna bygga ett nytt samhälle i underjorden. Berättelsen förmedlas i första person av Sigrid som är en av dessa människor och som tillsammans med sin bror Matte och skolpojken Charlie som färdas till bunkern Granhammar för att ta prover på markytan. Det visar sig dock att det finns fler hot än de svarta globerna...
Det mest centrala i berättelsen är givetvis Stålenhags bilder. Det finns likheter i upplägget från Passagen (The Electric State) med montage av bilder för att illustrera ett händelseförlopp men precis som nämnt ovan så finns det en mörkare ton i både bilder och texter. En handfull bilder innehåller vardagliga motiv som i sig inte känns så lockande, men de är ändå nödvändiga för att illustrera händelseförloppet. Även förloppet med miljön och relationerna hänger samman på ett snyggt sätt för att till sist nå ett flerbottnat crescendo.
Temat kring världen efter undergången är i sig givetvis inte något nytt grepp, men hotet blir ändå intressant då resultatet starkt knyter an till samtidens miljöförstöring.
Labyrinten är en mörkare Stålenhag, men enbart på ett positivt sätt. Jag hoppas därför att få se mer av Labyrintens värld framöver.
