LinCon 2018 är över! Som alltid ett toppenkonvent. LinCon tävlar verkligen med GothCon i förträfflighet och gjorde mig inte besviken, även om det hade lite för styv tävlan med ett riktigt bra GothCon i år. Jag har tagit upp Hellzons vana att alltid fotografera spelen jag spelar så att jag minns vad jag spelat.
Saker som inte är rollspel:
Åt, sov, duschade, snackade lite skit. I övrigt fullt ös i Indierummet från början till slut.
LinCon tog i år över "bästa konventsmugg"-priset från Wexios tidigare utmärkta kopp. Den stora LinConmuggen var underbart rymlig och gav upphov till frekventa toalettbesök tack vare allt te man kunde hälla i sig. Och tevagnen är totalt fabulös. Så mycket kärlek jag har till dem!
I år var Kim tillbaka på LinCon!Han var med en gång för många år sedan, men har sedan dess endast hängt på GothCon. I år lyckades jag lura med honom genom att säga till Vico att jag var osäker på om jag kunde komma på LinCon, så att han blev tvungen att fråga Kim att vara medarrangör istället. Kim är oförmögen att tacka nej till ansvar och blev därmed tvungen att komma som arrangör. Därmed var vi fyra inventarier i Indierummet: Jag, Kim, Vico och Hellzon. Ett stort lyft från att vara tre när det gäller mängden av lir vi kunde hålla igång.
Trycket var alldeles lagom. Jag behövde i princip aldrig pausa mellan spel, men tvingades heller aldrig säga nej till att spela med folk (men så var jag ju heller inte arrangör och hade heller inget ansvar att ta emot folk och så. Vico och Kim sade kanske nej ibland).
Rollspel!
Torsdagen började med en grupp på sex pers som ville spela något. Jag föreslog Utpost, som ju funkar bra med stora grupper, men det hade de redan spelat. Så vi körde Lasers and Feelings. Det blev en ganska lång omgång med mycket action. Jag var nöjd med att alla verkade känna sig aktiverade och fick bidra, och ståryn blev feeeet! Grundscenariot handlade om en Konsortiumamiral som blivit besatt av ett tiotusen år gammalt spöke av kejsaren av en utdöd art som nu begav sig till den antika Dyson-sfären mitt i den förbjudna gammakvadranten för att återuppväcka sina döda artfränder och därmed även det uråldriga imperiet som skulle förslava galaxen. Höjdpunkten vad hur en androidsoldat vars mål var att lära sig vad känslor är blev besatt av ett uråldrigt spöke, lärde känna sorgen från att se hela sin art gå under och sedan demonterades och byggdes in i Dyson-sfären och blev mer eller mindre ett förkroppsligat solsystem. Det är inte varje dag det händer!
Därefter blev det ett pass Lovecraftesque med Kim, Hellzon, Jens och Emil (tror jag! Minnet sviker redan). Jens och Emil är två stammisar på Indierummet Lincon som är ashärliga att spela med. Berättelsen kretsade kring professor Bartholomew Fieldman, en lättirriterad, intellektuellt nyfiken inomhusmänniska med en ganska föraktfull inställning till sina medmänniskor. Som professor i antropologi hade han åkt till en utgrävning i mesoamerika där man hittat intressanta lämningar efter ett folk som begravde sina döda utan käkben. Slutade med en ganska psykedelisk nedbrytning av hans inre och med att han blev uppäten av ett jättemonster, som det brukar. Ståryn var väl inte jättesnygg, men stämningen var skön!
Sista torsdagspasset var Dream Askew med Hellzon, Emil och två spelare som bara hade spelat lite D&D innan. Men det märktes inte! De djupdyk i dramat och spelade som om de var gamla indiekatter båda två. Dream Askew tar lång tid och klockan tre avbröt vi trots att vi egentligen inte hade kommit så långt. Men vi spenderade en hel del tid med att nosa på rollpersonerna och deras relationer och även om det inte var jättemycket står så var det en väldigt skön ögonblicksbild. Mysigt!
Fredagen började med två omgångar Drakar och bananer med några barn. Vi spelade en snabb omgång och jag tänkte att det skulle vara nog, men de ville prompt spela en gång till! Deras säkerligen uttröttade pappa var tacksam, och jag var ordentligt uttröttad i slutet. Jösses vad det är jobbigt med barn! Glad att man inte har några egna. Men vi hittade i alla fall jättens skatt och räddade Ivans farbror från rövarna i Trollskogen. Så det är ju bra.
Sedan nytt pass Lovecraftesque. Denna gång lite mindre flyt i berättandet med en tajtare berättelse. Spelade med några som var lite ovana med den här typen av spel och hade lite svårt att greppa det i början. Men berättelsen om gästprofessor Henri Montforts grävande i Vatikanens smutsiga undersida led fram till en gammal förromersk kult som slaktade människor och använde dem som reservdelar till sina egna förvridna kroppar i syfte att uppnå evigt liv. Smaskigt! Henri offrades, dock på ett altare.
Daughters of Verona! Skratt! Skrik! Falska franska prinsar! Snuskiga skämt! Bröllopsbedrägerier! Kanske den dramaturgiskt snyggaste omgång jag spelat, och med fullt ös på stämningen från början till slut. Jag blev hes, som man blir av en bra omgång DoV.
Sedan Bonedrivers. Metaaaaal! Detta var Jens hemmabygge och första speltest. Premissen med nekromatimechas vas asfet och bitvis var det riktigt skönt, men systemet var lite knaggligt och tog vid flera tillfällen helt fokus från berättelsen. Misstänker att det kommer att byggas om rejält om han fortsätter på det, men så är det ofta med första speltest! Mot slutet var det sent och vi var trötta, och kiknande gråtskratt gjorde det svårt att fortsätta ibland.
Här någonstans blev det nog lördag. Jag spelade Nerver av stål med bekant från Anno Daemonium-speltestet på GothCon (minns ej namnet), Erik LinConstammis, samt en halv Hellzon. Hela spelet kretsade kring den där fredagsnatten på Lakeview Terrace och vad som egentligen hände där. Jag gillade det. Jag körde rätt hårt på att bryta spelet för att påpeka luckor, även relativt små sådana. Vet inte om det var för hårt, men det är viktigt att hålla ståryn tajt, och jag ångrar inget! I slutet fick vi klippa bort en scen för att komma förbi censuren, men den släpptes 40 år senare i en Director's Cut-utgåva.
Svart av kval med Lloyd, Sia och Ingelie. Kungfudiscovampyrer! Bara en så'n sak. Hongkong på 70-talet, komplett med disco, kung fu, kalla kriget, privatdetektiv i fedora och knarkhandel. Vampyrism som knark som måste fyllas på regelbundet var ett schysst koncept. Skön omgång med sköna spelare. Önskar att jag hade fått spela mer med dem.
På bordet bredvid spelades The Last Stand. Efter att det var klart diskuterade jag, Kim, Frans och Hellzon lite om hur det skulle kunna förbättras. Vi moddade det och spelade en ny omgång, och det var riktigt kul! Jag ogillar ju The Last Stand i original, så en klar förbättring som jag ser det. Skulle till och med kunna tänka mig att spela det när en grupp kommer och har dåligt med tid.
Till sist den mest efterlängtade omgången för mig. Jag och Kim hade talat hela tiden om att vi skulle få till en omgång Anatman. Kim ville prova den nya versionen och jag var sugen på att får köra en mer komplett omgång än den avhuggna på GothCon, samt testa lite förbättringar jag gjort. Så det blev en omgång på natten med mig, Kim, Jens, Emil, Hellzon och Sia. Jag är mycket nöjd! Spelet innebär oundvikligen en hel del metasnack om "hur funkar det här egentligen", men jag tror att det är så jag vill ha det. En hel del absurda situationer som konsekvens av intressanta spekulationer dök upp. De bitar som var problematiska i första speltestet (konfliktsystemet samt att det var svårt att komma igång) var åtgärdade och flöt mycket bättre i den här versionen. Jag måste suga lite på det, men det är möjligt att jag inte gör några andra regeländringar. Däremot måste jag spendera en hel del tid med korten och göra dem fler och bättre.
Allt som allt ett underbart konvent och jag är redan sorgsen för att GothCon och LinCon är över. Nu måste man tröska sig igenom en jävla sommar och semester och skit, plus höst och vinter, innan det är dags för storkonvent igen.
Saker som inte är rollspel:
Åt, sov, duschade, snackade lite skit. I övrigt fullt ös i Indierummet från början till slut.
LinCon tog i år över "bästa konventsmugg"-priset från Wexios tidigare utmärkta kopp. Den stora LinConmuggen var underbart rymlig och gav upphov till frekventa toalettbesök tack vare allt te man kunde hälla i sig. Och tevagnen är totalt fabulös. Så mycket kärlek jag har till dem!
I år var Kim tillbaka på LinCon!Han var med en gång för många år sedan, men har sedan dess endast hängt på GothCon. I år lyckades jag lura med honom genom att säga till Vico att jag var osäker på om jag kunde komma på LinCon, så att han blev tvungen att fråga Kim att vara medarrangör istället. Kim är oförmögen att tacka nej till ansvar och blev därmed tvungen att komma som arrangör. Därmed var vi fyra inventarier i Indierummet: Jag, Kim, Vico och Hellzon. Ett stort lyft från att vara tre när det gäller mängden av lir vi kunde hålla igång.
Trycket var alldeles lagom. Jag behövde i princip aldrig pausa mellan spel, men tvingades heller aldrig säga nej till att spela med folk (men så var jag ju heller inte arrangör och hade heller inget ansvar att ta emot folk och så. Vico och Kim sade kanske nej ibland).
Rollspel!
Torsdagen började med en grupp på sex pers som ville spela något. Jag föreslog Utpost, som ju funkar bra med stora grupper, men det hade de redan spelat. Så vi körde Lasers and Feelings. Det blev en ganska lång omgång med mycket action. Jag var nöjd med att alla verkade känna sig aktiverade och fick bidra, och ståryn blev feeeet! Grundscenariot handlade om en Konsortiumamiral som blivit besatt av ett tiotusen år gammalt spöke av kejsaren av en utdöd art som nu begav sig till den antika Dyson-sfären mitt i den förbjudna gammakvadranten för att återuppväcka sina döda artfränder och därmed även det uråldriga imperiet som skulle förslava galaxen. Höjdpunkten vad hur en androidsoldat vars mål var att lära sig vad känslor är blev besatt av ett uråldrigt spöke, lärde känna sorgen från att se hela sin art gå under och sedan demonterades och byggdes in i Dyson-sfären och blev mer eller mindre ett förkroppsligat solsystem. Det är inte varje dag det händer!
Därefter blev det ett pass Lovecraftesque med Kim, Hellzon, Jens och Emil (tror jag! Minnet sviker redan). Jens och Emil är två stammisar på Indierummet Lincon som är ashärliga att spela med. Berättelsen kretsade kring professor Bartholomew Fieldman, en lättirriterad, intellektuellt nyfiken inomhusmänniska med en ganska föraktfull inställning till sina medmänniskor. Som professor i antropologi hade han åkt till en utgrävning i mesoamerika där man hittat intressanta lämningar efter ett folk som begravde sina döda utan käkben. Slutade med en ganska psykedelisk nedbrytning av hans inre och med att han blev uppäten av ett jättemonster, som det brukar. Ståryn var väl inte jättesnygg, men stämningen var skön!
Sista torsdagspasset var Dream Askew med Hellzon, Emil och två spelare som bara hade spelat lite D&D innan. Men det märktes inte! De djupdyk i dramat och spelade som om de var gamla indiekatter båda två. Dream Askew tar lång tid och klockan tre avbröt vi trots att vi egentligen inte hade kommit så långt. Men vi spenderade en hel del tid med att nosa på rollpersonerna och deras relationer och även om det inte var jättemycket står så var det en väldigt skön ögonblicksbild. Mysigt!
Fredagen började med två omgångar Drakar och bananer med några barn. Vi spelade en snabb omgång och jag tänkte att det skulle vara nog, men de ville prompt spela en gång till! Deras säkerligen uttröttade pappa var tacksam, och jag var ordentligt uttröttad i slutet. Jösses vad det är jobbigt med barn! Glad att man inte har några egna. Men vi hittade i alla fall jättens skatt och räddade Ivans farbror från rövarna i Trollskogen. Så det är ju bra.
Sedan nytt pass Lovecraftesque. Denna gång lite mindre flyt i berättandet med en tajtare berättelse. Spelade med några som var lite ovana med den här typen av spel och hade lite svårt att greppa det i början. Men berättelsen om gästprofessor Henri Montforts grävande i Vatikanens smutsiga undersida led fram till en gammal förromersk kult som slaktade människor och använde dem som reservdelar till sina egna förvridna kroppar i syfte att uppnå evigt liv. Smaskigt! Henri offrades, dock på ett altare.
Daughters of Verona! Skratt! Skrik! Falska franska prinsar! Snuskiga skämt! Bröllopsbedrägerier! Kanske den dramaturgiskt snyggaste omgång jag spelat, och med fullt ös på stämningen från början till slut. Jag blev hes, som man blir av en bra omgång DoV.
Sedan Bonedrivers. Metaaaaal! Detta var Jens hemmabygge och första speltest. Premissen med nekromatimechas vas asfet och bitvis var det riktigt skönt, men systemet var lite knaggligt och tog vid flera tillfällen helt fokus från berättelsen. Misstänker att det kommer att byggas om rejält om han fortsätter på det, men så är det ofta med första speltest! Mot slutet var det sent och vi var trötta, och kiknande gråtskratt gjorde det svårt att fortsätta ibland.
Här någonstans blev det nog lördag. Jag spelade Nerver av stål med bekant från Anno Daemonium-speltestet på GothCon (minns ej namnet), Erik LinConstammis, samt en halv Hellzon. Hela spelet kretsade kring den där fredagsnatten på Lakeview Terrace och vad som egentligen hände där. Jag gillade det. Jag körde rätt hårt på att bryta spelet för att påpeka luckor, även relativt små sådana. Vet inte om det var för hårt, men det är viktigt att hålla ståryn tajt, och jag ångrar inget! I slutet fick vi klippa bort en scen för att komma förbi censuren, men den släpptes 40 år senare i en Director's Cut-utgåva.
Svart av kval med Lloyd, Sia och Ingelie. Kungfudiscovampyrer! Bara en så'n sak. Hongkong på 70-talet, komplett med disco, kung fu, kalla kriget, privatdetektiv i fedora och knarkhandel. Vampyrism som knark som måste fyllas på regelbundet var ett schysst koncept. Skön omgång med sköna spelare. Önskar att jag hade fått spela mer med dem.
På bordet bredvid spelades The Last Stand. Efter att det var klart diskuterade jag, Kim, Frans och Hellzon lite om hur det skulle kunna förbättras. Vi moddade det och spelade en ny omgång, och det var riktigt kul! Jag ogillar ju The Last Stand i original, så en klar förbättring som jag ser det. Skulle till och med kunna tänka mig att spela det när en grupp kommer och har dåligt med tid.
Till sist den mest efterlängtade omgången för mig. Jag och Kim hade talat hela tiden om att vi skulle få till en omgång Anatman. Kim ville prova den nya versionen och jag var sugen på att får köra en mer komplett omgång än den avhuggna på GothCon, samt testa lite förbättringar jag gjort. Så det blev en omgång på natten med mig, Kim, Jens, Emil, Hellzon och Sia. Jag är mycket nöjd! Spelet innebär oundvikligen en hel del metasnack om "hur funkar det här egentligen", men jag tror att det är så jag vill ha det. En hel del absurda situationer som konsekvens av intressanta spekulationer dök upp. De bitar som var problematiska i första speltestet (konfliktsystemet samt att det var svårt att komma igång) var åtgärdade och flöt mycket bättre i den här versionen. Jag måste suga lite på det, men det är möjligt att jag inte gör några andra regeländringar. Däremot måste jag spendera en hel del tid med korten och göra dem fler och bättre.
Allt som allt ett underbart konvent och jag är redan sorgsen för att GothCon och LinCon är över. Nu måste man tröska sig igenom en jävla sommar och semester och skit, plus höst och vinter, innan det är dags för storkonvent igen.