Partiskt är det väl ändå inte? Måhända att jag inte understödjer min åsikt med argument, men partiskt?
Dåså, då skall det ges argument:
Det finns många saker man kan kommentera på i en modul. Först och främst vill man att det ska vara en idé som suger tag i en, det är nog allas främsta prioritet vad det gäller rollspelsmoduler. Sedan vill man nog ha välskriven textmassa, en fungerande layout och inspirerande typografi och stämningsingivnade illustrationer.
Folket på Riotminds kan inte direkt anklagas för att vara särskilt bra på att skriva texter, men de har inspirerande idéer så det räcker och blir över. De har dessutom anlitat suveräna illustratörer och en suverän layoutare.
Det mesta de släpper håller mycket hög kvalitet, framförallt på de områden som är viktigast, och framförallt vad det gäller äventyr och bakgrundsmoduler. Framförallt äventyr.
Vad vi har att jämföra här är alltså två äventyr av toppklass. De är fantasifulla, utnyttjar till fullo det rika materialet i nordiska och grekiska myter och framförallt känns det fräscht och eget. Och det ingjuter ett sjujäklars spelsug. Form och illustration lyfter fram materialet ännu mer.
Men jag hävdar också att det ena äventyret är bättre än det andra. Och nu kommer vi äntligen fram till det intressanta:
Snösaga är större. Mycket större. Det gör det svårare att hantera för författarna och spelledarna. Det kryllar av alldeles för många SLP som blir en jämntjock gröt, om SL ens klarar att minnas dem allihop!
Vildhjarta har däremot bara unika och spännande SLP i lagom hanterlig mängd.
Snösaga är inledningsvis mycket väl dokumenterad och noggrant planerad. Under delar av första kapitlet beskrivs händelser för nästan varje dag. Mot slutet är det nästan renutav skissartat.
Vildhjarta håller samma stil hela vägen.
Snösaga är rätt så rälsad, även om den överlever att man lämnar ramen.
Vildhjarta är rätt så rälsad den med, men äventyret skapar utan tvekan en effektiv illusion av att det inte är så.
Snösaga använder en mycket klassisk idé, lite väl klassisk kanske.
Vildhjarta känns rätt ny, men på ett klassiskt vis.
För att sammanfatta, det finns en hel del saker där jag tycker att Snösaga brister (mycket i de platta personporträtten och könsfrågan) medan Vildhjarta är nära på fläckfritt. Båda är förstås mycket bra (anledningarna till det har jag gått igenom tidigare i inlägget). Men Vildhjarta är bättre.