Nu blir det action!
Kraggens far håller en fin tillställning för att visa för riddaren hur gott de lever. Ett allmänt skrytparty med andra ord. Alla blir mycket berusade/drogade/trötta vad än som får dem offguard. När rollpersonerna sedan vaknar upp och mår dagen efter så möts de av ett eller snarare två bekymmer. Riddarens väpnare är försvunnen och kan inte hittas. Dessutom saknas ett rituellt dryckeshorn tillägnat Siron (deras gudom). Givetvis blir alla kragg flyförbannade och menar genast på att väpnaren var tjuven. Då han inte kan hittas får riddaren ta på sig skulden, om han så vill eller inte. Hans enda chans att bevisa sin oskuld är att hämta tillbaka föremålet. Givetvis får han hjälp av sin vän hövdingen som lånar honom sin son till hjälp. Hövdingen tror på riddarens oskuld.
Vad som hände är att mitt i festen tog väpnaren ner hornet från väggen för att titta närmre på det. Då hörde han ett konstigt ljud utanför, något som han var tvungen att undersöka. Där utanför väntade raunlänningar som kollade upp vilka gästerna var som anlänt. Då fick de syn på väpnaren med hornet i nävarna. De knockade honom helt enkelt och tog honom med sig. Ett fint dryckeshorn och en slav som ingen skulle sakna, han var ju liten och långt bortifrån. Så de försvann med honom och hornet.
Kommer nu rollpersonerna att hitta raunlänningarnas spår och följa det in på marker som Sirons anhängare lämnat sedan länge? Kommer de att kräva blodshämnd för stölden av horn och person? Givetvis, annars är de ett gäng mesar
"Först var allting svart. Han hade en fruktansvärd huvudvärk. Den riktigt bankade i hans ömma skalle. Han slog upp ögonen och kisade försiktigt mot ljuset. Runt omkring honom fanns snö, den virvlade runt i den isande vinden. Han hade ingen aning om var han var eller vilka figurerna runt omkring honom var. Han spydde plötsligt från hästryggen. Gallan smakade illa men var inte fullt så hemsk som huvudvärken. Han lyfte händerna för att känna på sitt huvud, men han var bunden med ett grovt rep. Han tittade sig plågat omkring och fick syn på det stora smyckade dryckeshornet. Då kom han ihåg. Han hade följt sin riddare till de väldiga kraggen och deltagit i en fest. Nu var han nerslagen och tillfångatagen av ett rivaliserande gäng barbarer. De skrattade åt honom och talade ett språk han inte förstod. Vad skulle de göra med honom? Han var rädd, men innerst inne visste han att han skulle upptäckas saknad inom kort och då skulle riddaren komma till hans undsättning. Det var det som riddare gjorde, de hjälpte folk i nöd. Det var vad han själv hade fått lära sig av riddaren personligen.
Tankarna blev svårare att samla och vinterlandskapet blev allt mer suddigt. Långsamt föll han in i medvetslöshet igen."