Lemur
Chatbot som låtsas vara en lemur
- Joined
- 7 Sep 2015
- Messages
- 2,615
Jag är kass på att skriva ordentliga recensioner och jag har inte heller spelat spelet i fråga. Detta är mest lite lösa tankar.
Bakgrund om spelet
2015 gav spelskaparen Robert J. Schwalb ut spelet Shadow of the Demon Lord (SotDL). Det är ett spel som påminner lite om DnD men som är mycket mörkare, typ lika mörkt som Mörk Borg. Nu har Schwalb gett ut ett nytt spel baserat på samma regelmotor och tanken är att det ska vara mer vanilj-fantasy och därav kunna tilltala bredare massor. Dvs, ett spel som skulle kunna agera alternativ till DnD.
Regelkärnan
Karaktärer
Magi
Det finns sjukt många olika magiskolor och en magiker kan lära sig fler och fler av dem under spelets gång. Många av dem är klassiska i stil med “Life” eller “Hydromancy” men också märkliga grejer som “Eldritch” där du kan frammana cthulhu-liknande varelser från andra dimensioner.
Alla besvärjelser har, var för sig, ett antal användningar per dag. Så man har inga magi-poäng eller så.
Strid och sånt
Det mesta känns bekant från vanlig DnD men vissa saker är annmärkningsvärda:
Den Märkliga Trollkarlen höll till i öst och ingen vågade gå i närheten eftersom han höll på med helt sjuka grejer (oklart vad exakt). Nu har han iaf försvunnit och ingen vet var. I väst finns en massa dekadenta stora kungadömen som krigar och håller på.
Mittemellan trollkarlens land i öst och kungarikena i väst ligger området som kallas The Borderlands, det är där spelet utspelar sig. Det är mest en stor vildmark förutom ett gäng större stadsstater längs kusterna. Det är rätt varm i The Borderlands med djungel, öken och sånt. Borderlands är glesbefolkat men på sistonde har många emmigrerat dit från kungarikena i väst.
Gudarna finns och knatar ibland runt bland kreti och pleti på jorden (som heter Erth förresten). Trots att gudarna är verkliga verkar alla mer impade av den Märkliga Trollkarlen. Mäkligt.
Mycket är lite tokroligt och/eller gonzo i beskrivningar av platser och företeelser.
Slutligen
Om Schwalb nu verkligen har tänkt göra ett vanilj-fantasy-spel som kan nå ut till de stora massorna så tror jag att han har misslyckats. Det är liksom inte alls vanilj utan massvis med cthulhu-aktiga inslag och allmän gonzo hela tiden. Spelet anstränger sig också lite väl mycket ibland för att vara lite tokigt - kan jag tycka. Samtidigt gillar jag att det är sin egen grej och att det är så särpräglat. Jag vet liksom inte alls vad jag ska tycka om det! Det var länge sedan jag läste ett spel som var så svårt att sätta i ett fack.
Jag är jättenyfiken på om någon annan har läst det och vad ni isf tycker!
Bakgrund om spelet
2015 gav spelskaparen Robert J. Schwalb ut spelet Shadow of the Demon Lord (SotDL). Det är ett spel som påminner lite om DnD men som är mycket mörkare, typ lika mörkt som Mörk Borg. Nu har Schwalb gett ut ett nytt spel baserat på samma regelmotor och tanken är att det ska vara mer vanilj-fantasy och därav kunna tilltala bredare massor. Dvs, ett spel som skulle kunna agera alternativ till DnD.
Regelkärnan
- Det finns bara fyra attribut; Strenght, Agility, Intellect, Will.
- Det finns inga färdigheter, attributen används till allt man vill göra
- Istället för advantage/dissadvantage använder SotWW boons/banes wilket är att man rullar 1-3 T6. Tar den högsta adderar/subtraherar (beroende på om du har flest boons eller banes) värdet till din total.
- Man rullar D20 + attribute bonus + eventuella “boones” eller “banes” och försöker slå högre än 10 (vanligtvis).
- Vid motsatta slag är TN motståndarens attribut, det är en elegant lösning tycker jag.
Karaktärer
- Man kan bara vara människa. Men det står något vagt om att SL kan låta en välja andra folkslag, utan hänvisning till särskilda regler för sånt. Men Det verkar iaf mest handla om vilken “speed” och “size” man har.
- Man får en bakgrund som är det man arbetat med tidigare, bagare, seglare osv
- Det finns tabeller där man kan slå fram lite om personlighet och utseende. Många resultat är lite “tokiga” som att man har extremt mycket hår i näsan och sånt “kul”.
- Nya karaktärer får välja mellan fyra “paths” (dvs klasser); Fighter, Mage, Priest och Rogue
Magi
Det finns sjukt många olika magiskolor och en magiker kan lära sig fler och fler av dem under spelets gång. Många av dem är klassiska i stil med “Life” eller “Hydromancy” men också märkliga grejer som “Eldritch” där du kan frammana cthulhu-liknande varelser från andra dimensioner.
Alla besvärjelser har, var för sig, ett antal användningar per dag. Så man har inga magi-poäng eller så.
Strid och sånt
Det mesta känns bekant från vanlig DnD men vissa saker är annmärkningsvärda:
- Man slår inte initiativ, istället får fienden ALLTID agera först. Undrar hur det känns i längden.
- Verkar extremt svårt att dö
- Man har en (1) “reaction” som man kan använda när det inte är ens tur och den kan man använda till att undvika slag, bla. Annars är det din Defense (AC) som avgör om slaget träffar.
Den Märkliga Trollkarlen höll till i öst och ingen vågade gå i närheten eftersom han höll på med helt sjuka grejer (oklart vad exakt). Nu har han iaf försvunnit och ingen vet var. I väst finns en massa dekadenta stora kungadömen som krigar och håller på.
Mittemellan trollkarlens land i öst och kungarikena i väst ligger området som kallas The Borderlands, det är där spelet utspelar sig. Det är mest en stor vildmark förutom ett gäng större stadsstater längs kusterna. Det är rätt varm i The Borderlands med djungel, öken och sånt. Borderlands är glesbefolkat men på sistonde har många emmigrerat dit från kungarikena i väst.
Gudarna finns och knatar ibland runt bland kreti och pleti på jorden (som heter Erth förresten). Trots att gudarna är verkliga verkar alla mer impade av den Märkliga Trollkarlen. Mäkligt.
Mycket är lite tokroligt och/eller gonzo i beskrivningar av platser och företeelser.
Slutligen
Om Schwalb nu verkligen har tänkt göra ett vanilj-fantasy-spel som kan nå ut till de stora massorna så tror jag att han har misslyckats. Det är liksom inte alls vanilj utan massvis med cthulhu-aktiga inslag och allmän gonzo hela tiden. Spelet anstränger sig också lite väl mycket ibland för att vara lite tokigt - kan jag tycka. Samtidigt gillar jag att det är sin egen grej och att det är så särpräglat. Jag vet liksom inte alls vad jag ska tycka om det! Det var länge sedan jag läste ett spel som var så svårt att sätta i ett fack.
Jag är jättenyfiken på om någon annan har läst det och vad ni isf tycker!
Last edited: