Dubbelyxa
Warrior
- Joined
- 1 Mar 2019
- Messages
- 239
En kväll på Sista Värdshuset
Sorlet låg som en matta över det gamla värdshusets allmänrum, där ett dussintal figurer satt bänkade i det flackande skenet från en öppen spis. En dörr slogs upp och doften av grillad fågel blandades med den sötsura pipröken som hängde tung under takbjälkarna. En bastant, rödhårig serveringsflicka i ett flottigt förkläde kom ut med en fullastad bricka. I samma ögonblick reste sig en lång man i broderad mantel och lyfte en konstfärdigt utformad luta mot bröstet. Han slog an ett ackord som klingade vackert över rösternas brus.
- Turlin ska sjunga, ropade värdshusvärden, som även han var bastant och rödhårig, och det blev tyst i salen. Serveringsflicken, som kommit halvvägs över rummet, stod artigt med brickan i handen medan mannen med lutan stämde upp en sång. En melankolisk visa om forna kungadömens fallna härlighet tjusade snart värdshusgästernas sinnen, och de glömde för en stund alla mörka berättelser om trollen i sina hålor, bergsmännens räder och Angmars orcher som strök runt i skogen utanför.
En av gästerna, en lång och smärt gestalt som satt för sig själv med neddragen huva och smuttade på ett glas vin, tycktes lyssna särskilt uppmärksamt, samtidigt som hon då och då lät blicken svepa över rummet. Ett par svarta lockar föll ner från huvans pälsbrämade kant, och hennes grå ögon gav sken av en inre lyskraft klarare än värdshusets varma ljus som speglades i dem. Pariel studerade för ett ögonblick sina grannar i rummet medan sången tycktes hålla själva luften i förtrollning. Vid den bortre väggen stod en mörkhårig man med sydländskt utseende bakom ett bord där han just varit i färd med att förevisa lädervaror för ett par väderbitna jägare. En handelsman, förmodligen Gondorian, tänkte hon. En berusad medelålders man med urvattnad blick som tidigare pratat högt och skränigt för den som ville lyssna om ett förhäxat slott i skogen, satt nu och nickade över sitt stop medan sången slutligen vaggade honom till någon slags ro. Vid grannbordet satt en dvärg och en hobbit i lågmält samspråk. De hade inte anlänt tillsammans, men som de enda icke-människorna på värdshuset hade de snart funnit varandra. Och lite avsides satt en ung man med ljust hår och slitna kläder med en skål av husets köttgryta och lyssnade hänfört med skeden i handen.
Så småningom tystnade musiken, och de finstämda tonerna ersattes av publikens grova hurrarop och applåder. Sångaren bugade och drog sig tillbaka till baren, där värden med strålande min hällde upp ett glas vin och räckte det till honom. Mannen log artigt och höjde glaset. Pariel noterade mannens osedvanliga längd, de tydliga men fina anletsdragen, de grå ögonen – tveklöst em dunadan, hennes eget släkte. Det hörde inte till vanligheterna att man här i Eriador träffade på högmän utanför Arthedain, men trots detta hade hon ingen lust att röja sin identitet, inte ens för denne frände. Mannen såg plötsligt åt hennes håll och lite för sent vände hon bort blicken. Hon drack lite vin och hoppades att hon inte dragit hans uppmärksamhet till sig.
Sorlet låg som en matta över det gamla värdshusets allmänrum, där ett dussintal figurer satt bänkade i det flackande skenet från en öppen spis. En dörr slogs upp och doften av grillad fågel blandades med den sötsura pipröken som hängde tung under takbjälkarna. En bastant, rödhårig serveringsflicka i ett flottigt förkläde kom ut med en fullastad bricka. I samma ögonblick reste sig en lång man i broderad mantel och lyfte en konstfärdigt utformad luta mot bröstet. Han slog an ett ackord som klingade vackert över rösternas brus.
- Turlin ska sjunga, ropade värdshusvärden, som även han var bastant och rödhårig, och det blev tyst i salen. Serveringsflicken, som kommit halvvägs över rummet, stod artigt med brickan i handen medan mannen med lutan stämde upp en sång. En melankolisk visa om forna kungadömens fallna härlighet tjusade snart värdshusgästernas sinnen, och de glömde för en stund alla mörka berättelser om trollen i sina hålor, bergsmännens räder och Angmars orcher som strök runt i skogen utanför.
En av gästerna, en lång och smärt gestalt som satt för sig själv med neddragen huva och smuttade på ett glas vin, tycktes lyssna särskilt uppmärksamt, samtidigt som hon då och då lät blicken svepa över rummet. Ett par svarta lockar föll ner från huvans pälsbrämade kant, och hennes grå ögon gav sken av en inre lyskraft klarare än värdshusets varma ljus som speglades i dem. Pariel studerade för ett ögonblick sina grannar i rummet medan sången tycktes hålla själva luften i förtrollning. Vid den bortre väggen stod en mörkhårig man med sydländskt utseende bakom ett bord där han just varit i färd med att förevisa lädervaror för ett par väderbitna jägare. En handelsman, förmodligen Gondorian, tänkte hon. En berusad medelålders man med urvattnad blick som tidigare pratat högt och skränigt för den som ville lyssna om ett förhäxat slott i skogen, satt nu och nickade över sitt stop medan sången slutligen vaggade honom till någon slags ro. Vid grannbordet satt en dvärg och en hobbit i lågmält samspråk. De hade inte anlänt tillsammans, men som de enda icke-människorna på värdshuset hade de snart funnit varandra. Och lite avsides satt en ung man med ljust hår och slitna kläder med en skål av husets köttgryta och lyssnade hänfört med skeden i handen.
Så småningom tystnade musiken, och de finstämda tonerna ersattes av publikens grova hurrarop och applåder. Sångaren bugade och drog sig tillbaka till baren, där värden med strålande min hällde upp ett glas vin och räckte det till honom. Mannen log artigt och höjde glaset. Pariel noterade mannens osedvanliga längd, de tydliga men fina anletsdragen, de grå ögonen – tveklöst em dunadan, hennes eget släkte. Det hörde inte till vanligheterna att man här i Eriador träffade på högmän utanför Arthedain, men trots detta hade hon ingen lust att röja sin identitet, inte ens för denne frände. Mannen såg plötsligt åt hennes håll och lite för sent vände hon bort blicken. Hon drack lite vin och hoppades att hon inte dragit hans uppmärksamhet till sig.