Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Det här är guld. Jag vet inte hur mycket om månen som kommer att finnas med i någon sorts grundbok, så jag kanske inte dyker jätte-jättedjupt i det, men det kliar redan i fingrarna att börja göra research om svampar, mycel-intelligens, och sporbaserad fortplantning; och om teorier som jag tror finns om kiselbaserade, kristalliska livsformer; inte för att spelet på något sätt behöver eller ska grunda sig i vetenskap, men för att det är gött om det liksom finns "ekon" av science-fiction i världsbeskrivningarna.Men om det nu inte finns några växter utan bara svampar, koraller och sådant som är lite mittemellan djur och växter, kanske man då kan låta detsamma gälla för djuren? Så att alla varelser är lite hybridaktiga, krabborna är kristalliska, hästarna svampartade (eller insektsmekaniska).
Också en väldigt bra idé. Jag tänker framförallt: vuxna som monster. Och två -- möjligen inkompatibla -- ingångar som jag tänker att jag vill jobba med är:Det här med Varulven som en mänsklig jägare fick mig att tänka på potentialen att ha människor som jätteliknande monster. Kanske på månen och kanske någon helt annanstans, men människor har ju en tydligt monstruös potential, inte bara i kontrast mot smådjuren. Någonstans.
1. Mänskliga barn kan ibland besöka sagovärlden, men det är betydligt svårare för vuxna -- typ Lex Narnia. Så vad händer då om ett barn vägrar lämna sagovärlden trots att det hamnar i puberteten och blir tonåring och börjar växa upp? Om de här Edmund och Lucy istället för att lite graciöst släppa taget om sagovärlden, vill klänga sig fast där, därför att den vanliga världen är för hemsk eller svår att leva i? Det blir väl nästan som en djupt begravd analogi för en sorts depression. Vilken sorts magi måste personen ta till för att kunna stanna i sagovärlden? Jag tänker nästan att det här skulle kunna vara den tragiska bakgrunden till en av spelets större antagonister: en fasansfull och mäktig trollkarl i ett svart torn, som egentligen bara är en tjurig tonåring som har slutit förbund med Skuggan, för att slippa åka hem och stå till svars för att ha eldat upp sin skola. En sorts inverterad Bröderna Lejonhjärta eller Mio min Mio.
2. Det finns också nåt lockande med att ta de aspekter av vuxna som barn tycker är skrämmande och göra dem konkreta i övernaturliga element hos vuxna människor. Det kräver nog lite tankearbete och kanske research i typ, barnpsykologi, men spontant tänker jag att det kan finnas ett monster som är en metaforisk "missbrukande förälder", och ett monster som är en förälder som ibland är jättesnällt men som plötsligt blir rasande och då blir ett monster (en varulv, kanske), och att det finns en människa som har skapat en sorts hemsk tråkighet som ödelägger allt roligt och vackert. Jag vet inte. Jag vet heller inte hur den här idén går att kombinera med idén att vuxna inte kan stanna i sagovärlden; kanske är det inte nödvändigt för den här andra kategorin att de faktiskt är människor; de här monstren kanske bara är tråk-gasten, varulven, och så vidare; jag är mer förtjust i tonåringen-som-Sauron, tror jag.