Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Sitter och skrattar och myser över en hellyckad tråd som behandlar grupper med olika karaktärer.
Något som slår mig är att jag, till skillnad från typ halva rollspelssverige, gillar enkla och vardagliga grupper.
Om jag får ta till ett exempel:
Tharg
Människa, krigare, gillar att supa och slåss, egentligen orolig för sin gamla mor i byn men också upptagen av att hitta äventyret. Hyggligt bra på storsvärd (=70% att lyckas), annars medel eller under medel på färdigheter (=35-60%)
Zarasin
Halvalv, tjuv, gillar att luras och att klä ut sig i olika förklädnader. Sällskapar med Agbok tack vare att dvärgen aldrig slutar att fascinera honom med sina konstiga dvärganycker. Zarasin är lite av en narr som ständigt gäckar både vänner och fiender med oväntade kommentarer och handlingar. Men innerst inne är han en god person. Han vill bara inte bli vanlig. Han vill vara en kuf i andras ögon.
Agbok
Dvärg, handelsman/lönnmördare. Agbok är egentligen typen som alltid längtar till ett lugnt torp och förutsägbara dagar, fyllda av vardagens harmoniska tristess. Men han får liksom aldrig till det- för precis när han ska slå sig till ro dyker det upp något eller någon som vill annat. Den stora anledningen till att han är ute och äventyrarar är att någon på falska grunder har stött ut hans stam ur dvärgagrottorna. Agboks familj är spridda för vinden och anklagade för nesliga brott.
Agbok är inte dummare än att han förstår vinsten med att gå i sällskap med någon, varpå han (av en slump?) just nu turnerar runt världen tillsammans med Zarasin och Tharg.
Ok, jag vet vad ni tycker. Stadardformulär 1A. Men kan det inte räcka? Därifrån kan man ju improvisera hur mycket som helst egentligen (och min poäng är väl egentligen att det är ett måste, men jag förutsätter att alla improviserar utifrån sina karaktärer). Om man däremot tänker sig en karaktär som ser ut så här:
Grásxx
Ormtjusare, halv-val med föräldrar som är svävande gelékuber från den Nionde dimensionen. Grásxx är vild men samtidigt tam, oftast när han känner lukten av guonnja (en sorts öl som finns bland Fraskarrena, handelsmän som rider på kameler)
Grásxx är otroligt bra på Svepande Vinden, en kamsport från Undariska halvön, som innebär att man tar halva hans SMI, läggger till halva vöärdet av "Smyga" och får använda specialförmågan2/3 ggr per stridsrunda. Grásxx har lätt för att bli vän med andra men avvisar oftast de som bär på konstiga tankar gentemot den gren av Fragyismen som Grásxx svär sig till. Dessutom bär han på en pockande erotisk lust och tänder oftast på halvfolk, då de utövar en alldeles speciell lockelse på honom. Han talar gärna vitt och brett men använder ibland sina telepatiska förmågor om det är många individer runtomkring honom, för han håller diskretion och sekretess högre än alla andra dygder.
Äsch, det där blev ju bra ju, det var inte meningen! Meningen med mitt exempel och hela den här fåniga posten är egentligen:
Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela eller kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?
/Basenanji, villrådig
Något som slår mig är att jag, till skillnad från typ halva rollspelssverige, gillar enkla och vardagliga grupper.
Om jag får ta till ett exempel:
Tharg
Människa, krigare, gillar att supa och slåss, egentligen orolig för sin gamla mor i byn men också upptagen av att hitta äventyret. Hyggligt bra på storsvärd (=70% att lyckas), annars medel eller under medel på färdigheter (=35-60%)
Zarasin
Halvalv, tjuv, gillar att luras och att klä ut sig i olika förklädnader. Sällskapar med Agbok tack vare att dvärgen aldrig slutar att fascinera honom med sina konstiga dvärganycker. Zarasin är lite av en narr som ständigt gäckar både vänner och fiender med oväntade kommentarer och handlingar. Men innerst inne är han en god person. Han vill bara inte bli vanlig. Han vill vara en kuf i andras ögon.
Agbok
Dvärg, handelsman/lönnmördare. Agbok är egentligen typen som alltid längtar till ett lugnt torp och förutsägbara dagar, fyllda av vardagens harmoniska tristess. Men han får liksom aldrig till det- för precis när han ska slå sig till ro dyker det upp något eller någon som vill annat. Den stora anledningen till att han är ute och äventyrarar är att någon på falska grunder har stött ut hans stam ur dvärgagrottorna. Agboks familj är spridda för vinden och anklagade för nesliga brott.
Agbok är inte dummare än att han förstår vinsten med att gå i sällskap med någon, varpå han (av en slump?) just nu turnerar runt världen tillsammans med Zarasin och Tharg.
Ok, jag vet vad ni tycker. Stadardformulär 1A. Men kan det inte räcka? Därifrån kan man ju improvisera hur mycket som helst egentligen (och min poäng är väl egentligen att det är ett måste, men jag förutsätter att alla improviserar utifrån sina karaktärer). Om man däremot tänker sig en karaktär som ser ut så här:
Grásxx
Ormtjusare, halv-val med föräldrar som är svävande gelékuber från den Nionde dimensionen. Grásxx är vild men samtidigt tam, oftast när han känner lukten av guonnja (en sorts öl som finns bland Fraskarrena, handelsmän som rider på kameler)
Grásxx är otroligt bra på Svepande Vinden, en kamsport från Undariska halvön, som innebär att man tar halva hans SMI, läggger till halva vöärdet av "Smyga" och får använda specialförmågan2/3 ggr per stridsrunda. Grásxx har lätt för att bli vän med andra men avvisar oftast de som bär på konstiga tankar gentemot den gren av Fragyismen som Grásxx svär sig till. Dessutom bär han på en pockande erotisk lust och tänder oftast på halvfolk, då de utövar en alldeles speciell lockelse på honom. Han talar gärna vitt och brett men använder ibland sina telepatiska förmågor om det är många individer runtomkring honom, för han håller diskretion och sekretess högre än alla andra dygder.
Äsch, det där blev ju bra ju, det var inte meningen! Meningen med mitt exempel och hela den här fåniga posten är egentligen:
Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela eller kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?
/Basenanji, villrådig