Det finns inget standardmässigt sätt att nedteckna en besvärjelse. Det som visas i Mystica et Magica är endast en sammanfattning för att ge läsaren en viss förståelse för ramverkets struktur. Det säger dock ingenting om proceduren eller innehållet.
Så vad innehåller då en nedtecknad besvärjelse? Till att börja med återfinner vi ofta en kort beskrivning av besvärjelsen, det vill säga vad den gör och ofta även varför, det vill säga för vilket syfte magikern har formaliserat besvärjelsen.
Därefter följer en beskrivning av vilka filament som behövs och i vilken mängd. Ett vanligt sätt att nedteckna detta i formaliserade besvärjelser är ett så kallat transformationsschema, som ser ut som en triangel. I toppen sätts symbolen för den aspekt som alstras följt av en siffra som anger antalet filament. Under denna sätter man upp alla transformeringar som krävs. Allt eftersom transformeringarna blir fler så ökar antaler transformeringar per rad i triangeln. Ett sådant transformationsschema blir sällan mer än tre rader långt, dock.
I transformationsschemat kan man även ange symboler för vävandet, men det är vanligare att vävandet beskrivs separat eftersom transformationsscheman lätt blir för oöverskådliga om vävandet beskrivs där.
Vävandet beskrivs oftast med en beskrivning av ett så kallat isocrux. Isocruxet är så att säga den renaste formen som en effekt kan ta, och inom Legio Colonan uttrycks detta som en fältekvation. Isocruxet förändras efter olika parametrar; filamenten som används är en av dem. Finns det flera effekter så måste de ekvationerna för de olika effekterna slås samman på ett sätt som fungerar, så att ingen ekvation motsäger någon annan. Det innebär att själva vävande-delen ofta ter sig som ett algebraiskt bevis.
Så är också fallet för beskrivningar av isocruxen. Isocruxen beskrivs som fältteoretiska bevis, där magikern bevisar hur en viss geometri kan leda till vissa grundeffekter, det så kallade isocruxet. För säkerhets skull så brukar många magiker ta med detta bevis i beskrivningen, men en del utelämnar det eller hänvisar bara till andra verk.
Gester och vokaliseringar beskrivs dock inte (annat än i de mest primitiva skrifter). Gester och vokaliseringar är nämligen bara just det: gester och vokaliseringar. Vad de gör är att sinnet associerar dem med en viss fältgeometrisk form, som sinnet sedan försöker framställa. I studiet av ett isocrux så försöker man att skapa denna fältgeometriska form, och många magiker finner att det är underlättande att då utföra vissa gester. När man sedan i framtiden behöver just det isocruxet för en effekt så kommer man att tänka på rätt fältgeometri genom att utföra gesterna. På så sätt så blir det lättare att forma besvärjelsen.
